Såg dokumentären om herr
Rabaeus igår kväll och resultatet är att jag inte vet ett smack mer idag än tidigare. Meningen med personporträtt/dokumentärer är att man ska komma personen ifråga lite närmare och få eventuella frågetecken uträtade. Samtidigt ska en god dokumentär ge upphov till nya frågor.
Filmaren Birgitta Zachrisson föll i diket och ägnade hela programmet åt en sorts idoldyrkan istället för att överraska Rabaeus och tittarna med något oväntat. Av ett gott uppslag blev det mest bara ett sorts "Här är ditt liv"- light... Jag tycker att Johan Rabaeus är en bra skådespelare, inget tal om det. I vissa stunder påminner han inte så lite om den Irländskfödde skådespelaren Robert Shaw som spelade Chicagogangstern Doyle Lonnegan i "Blåsningen" eller som den nästan gåtfulle kapten Quint i "Hajen". Rabaeus har också den där lite gåtfulla, inåtvända blicken. Som om han dolde något för oss. Dokumentären gav inga svar. Den berörde bara flyktigt rabaeus trasiga förhållande till sin far och sina bröder. Han tilläts gå runt i diplomatkvarteren i Paris och kokettera med sina språkkunskaper, med en dyrkande Zachrisson i hasorna.
Det såg ut att bli riktigt bra vid ett tillfälle: Hemma i barndomsstaden Eskilstuna, med de båda raggarpojkarna vid korvmojen. Om Rabaeus har något av vanlig människa i sig så släpptes det aldrig fram. Ett besök på bratplugget Lundsberg avslöjade att han, trots sina dåliga erfarenheter därifrån, ändå tycktes njuta storligen av att få sitta intill stora öppna spisen och trava gamla minnen. Den som utstått "4 år i frysen" och lidit fan för det hade kanske inte återvänt till denna plats. Hemvideosekvenserna från segelsemestern med sambon Camilla Thulin var noga klippta och lämnade heller inte ut något om människan Johan Rabaeus.
Det bestående minnet av dokumentären är att han ännu en gång bara spelar en roll och inte släpper sin publik inpå livet.
Den här dokumentären gav inte upphov till nya frågor om Johan Rabaeus, den gav inte upphov till annat än möjligen - Gääässp...