Nu fick jag syn på denna tråd.. Den var verkligen som gjord för mig.. 
Så här ligger det till: Som 16åring flyttade jag med hela familjen utomlands. För ett år sen kom jag tillbaka till Sverige. Ensam. Efter att ha bott utomlands i 15år. Bor i min gamla hemstad Katrineholm i Södermanland. Nu är jag 32år gammal..
Hade en tjej därifrån som jag var ihop med i 4år men det tog slut när jag flyttade hit..
Liksom, jag har ju gamla vänner här som jag gick i skolan med, men dom har ju sina familjer. Så dom umgås man inte så mycket med.
Har ett bra jobb, god ekonomi, varken dricker eller röker, och ser väl rätt så bra ut. Är jävligt social och rolig. Mina närmsta vänner älskar mig - dom som bor utomlands och dom som bor här. Det är absolut inget fel med mig eller något..
Hur fan ska jag träffa en tjej? Jag kan ju inte gå ut en fredagskväll för att jag inte har någon att gå ut med. Har varit här i 1 år nu och det kan kännas väldigt ensamt ibland.. Jag har tur som är väldigt stark i huvudet för annars vet jag inte hur jag skulle ha överlevt..
Något tips? Ska jag gå ut en fredagkväll ensam som en j*vla tönt eller???
Så här ligger det till: Som 16åring flyttade jag med hela familjen utomlands. För ett år sen kom jag tillbaka till Sverige. Ensam. Efter att ha bott utomlands i 15år. Bor i min gamla hemstad Katrineholm i Södermanland. Nu är jag 32år gammal..
Hade en tjej därifrån som jag var ihop med i 4år men det tog slut när jag flyttade hit..
Liksom, jag har ju gamla vänner här som jag gick i skolan med, men dom har ju sina familjer. Så dom umgås man inte så mycket med.
Har ett bra jobb, god ekonomi, varken dricker eller röker, och ser väl rätt så bra ut. Är jävligt social och rolig. Mina närmsta vänner älskar mig - dom som bor utomlands och dom som bor här. Det är absolut inget fel med mig eller något..
Hur fan ska jag träffa en tjej? Jag kan ju inte gå ut en fredagskväll för att jag inte har någon att gå ut med. Har varit här i 1 år nu och det kan kännas väldigt ensamt ibland.. Jag har tur som är väldigt stark i huvudet för annars vet jag inte hur jag skulle ha överlevt..
Något tips? Ska jag gå ut en fredagkväll ensam som en j*vla tönt eller???
Citat:
Nu fick jag syn på denna tråd.. Den var verkligen som gjord för mig..
Så här ligger det till: Som 16åring flyttade jag med hela familjen utomlands. För ett år sen kom jag tillbaka till Sverige. Ensam. Efter att ha bott utomlands i 15år. Bor i min gamla hemstad Katrineholm i Södermanland. Nu är jag 32år gammal..
Hade en tjej därifrån som jag var ihop med i 4år men det tog slut när jag flyttade hit..
Liksom, jag har ju gamla vänner här som jag gick i skolan med, men dom har ju sina familjer. Så dom umgås man inte så mycket med.
Har ett bra jobb, god ekonomi, varken dricker eller röker, och ser väl rätt så bra ut. Är jävligt social och rolig. Mina närmsta vänner älskar mig - dom som bor utomlands och dom som bor här. Det är absolut inget fel med mig eller något..
Hur fan ska jag träffa en tjej? Jag kan ju inte gå ut en fredagskväll för att jag inte har någon att gå ut med. Har varit här i 1 år nu och det kan kännas väldigt ensamt ibland.. Jag har tur som är väldigt stark i huvudet för annars vet jag inte hur jag skulle ha överlevt..
Något tips? Ska jag gå ut en fredagkväll ensam som en j*vla tönt eller???
Så här ligger det till: Som 16åring flyttade jag med hela familjen utomlands. För ett år sen kom jag tillbaka till Sverige. Ensam. Efter att ha bott utomlands i 15år. Bor i min gamla hemstad Katrineholm i Södermanland. Nu är jag 32år gammal..
Hade en tjej därifrån som jag var ihop med i 4år men det tog slut när jag flyttade hit..
Liksom, jag har ju gamla vänner här som jag gick i skolan med, men dom har ju sina familjer. Så dom umgås man inte så mycket med.
Har ett bra jobb, god ekonomi, varken dricker eller röker, och ser väl rätt så bra ut. Är jävligt social och rolig. Mina närmsta vänner älskar mig - dom som bor utomlands och dom som bor här. Det är absolut inget fel med mig eller något..
Hur fan ska jag träffa en tjej? Jag kan ju inte gå ut en fredagskväll för att jag inte har någon att gå ut med. Har varit här i 1 år nu och det kan kännas väldigt ensamt ibland.. Jag har tur som är väldigt stark i huvudet för annars vet jag inte hur jag skulle ha överlevt..
Något tips? Ska jag gå ut en fredagkväll ensam som en j*vla tönt eller???
Svårt det där när man har kommit upp en bit i ålder och alla gamla bekanta har familjer m.m. De umgås naturligtvis med sina familjer, andra familjer, föräldrar m.fl. Svårt att hitta en tjej då också ja.
Japp. Gör det. Vad är alternativet? Sitta hemma själv? Harsjälv gått ut, själv, så att säga. Med tanke på att jag är långt mindre lyckad än du verkar vara, så har jag ändå hittat nån å snacka med, eller några halvflörtar odyl. Då går det säkert bättre för dig 
Citat:
Kanske kunde prova.. jag har ju inget att förlora precis
Klart du kan göra det! Jag gjorde det själv efter att jag flyttade långt hemifrån och inte kände någon. Dom första gångerna fick jag inte kontakt med någon men sen gick det bättre. Så det jag vill säga är att du inte ska bli besviken om det inte blir så bra första gången.
Ge inte upp!!!
Citat:
Efter högskoletiderna blev jag mer och mer ensam. Jag hade förvisso ett helt ok jobb, men vännerna skaffade relationer, flyttade ihop och jag blev mer och mer ensam. När jag var ~26 bestämde jag mig för att ta tag i mitt liv. Hade aldrig haft tjej så var *helt* oerfaren.
Började nätdejta. Spraydate hette sidan, vet inte om den finns kvar. Använde även Match, men där gick det inte lika bra. Började systematiskt träffa så många tjejer som möjligt för att få så mycket erfarenhet som möjligt (och menar då inte ligga, utan mer erfarenhet av att vara *kring* tjejer). Profilen finslipades, vad jag skrev i meddelanden mm. Visste att om jag skickade meddelanden till 10 tjejer så fick jag svar från kanske 5, varav 1 ledde till träff. Ungefär 2-3 veckor mellan första meddelandet till första dejten, ville ha 1-2 dejter i veckan helst så behövde mao skicka meddelanden till 10-20 nya tjejer i veckan. Ibland skrev tjejer till mig, men inte så jättevanligt. I efterhand låter det här helt maniskt, men det var verkligen så jag tänkte, att jag behövde ha min "pipe" av meddelanden för att jag inte skulle få dejttorka om några veckor. Hade en "träffprocent" på mina första meddelanden som sagt på ca 50%, vilket vad jag förstått är ganska högt och här jag nog inget konkret tips. Dock så skrev jag aldrig till uppenbara partyprinsessor eller bekräftelseprofiler, det såg jag igenom ganska snabbt. Bara "vanliga" tjejer om man kan säga så. Nyregistrerade tjejer var också mycket mer benägna att svara, troligen för att man får så mycket skit i sin inkorg som tjej att man till slut ledsnar.
I början måste dejterna varit en katastrof från tjejerna synvinkel, min oerfarenhet mm måste ha glänst igenom för det blev aldrig andradejter. Men jag körde på och första dejter började bli andradejter som började bli kortare relationer. Blev dumpad, dumpade. Komprimerade ihop 10 år av ett normalt dejtingliv på ca 2 år. Med bättre självförtroende var jag även ute en hel del själv och fick napp på krog.
Efter 2 år (ca 28 år) började en bild forma sig för hur min drömtjej var: Högutbildad, snäll, trivs med sitt jobb, mogen. Lite som mig själv, med viss reservation för mogen. Och i samma veva ungefär fick jag ett meddelande av en tjej. Högutbildad, snäll, trivs med sitt jobb, mogen.
Vi bor idag i villa i en av de finaste orterna i Stockholm. Två barn, stabil ekonomi.
I samma veva som vår relation blev stabil hittade jag även tillbaka till de gamla vännerna. Middagarna med vännerna har nu på senare tid ersatts av middagar med vännerna och barnen. Barnen leker, de vuxna pratar skit.
Ingen känner till mitt gamla "förflutna". Mina vänner tror jag hade en casanova-period, jag slinker in en och en annan vit lögn för att bibehålla den illusionen. Min sambo likaså (vilket hon jobbigt/ironiskt nog haft lite komplex för). Någon gång kanske jag berättar, men vad spelar det för roll nu?
Ibland går jag in i denna tråd för att kunna blicka tillbaka på den jag var, för väldigt många inlägg i denna tråd hade lika gärna jag ha skrivit.
Det enda tips jag kan ge är: ingenting kommer av sig själv, du måste vilja och du måste jobba för det. Det kommer inte ta en vecka, det kan ta år, men fortsätt kämpa så släpper det till slut. Tänk inte att jag ska börja nästa vecka, nästa månad. Ta tag i det nu. Ju tidigare du börjar, desto snabbare når du ditt mål.
Började nätdejta. Spraydate hette sidan, vet inte om den finns kvar. Använde även Match, men där gick det inte lika bra. Började systematiskt träffa så många tjejer som möjligt för att få så mycket erfarenhet som möjligt (och menar då inte ligga, utan mer erfarenhet av att vara *kring* tjejer). Profilen finslipades, vad jag skrev i meddelanden mm. Visste att om jag skickade meddelanden till 10 tjejer så fick jag svar från kanske 5, varav 1 ledde till träff. Ungefär 2-3 veckor mellan första meddelandet till första dejten, ville ha 1-2 dejter i veckan helst så behövde mao skicka meddelanden till 10-20 nya tjejer i veckan. Ibland skrev tjejer till mig, men inte så jättevanligt. I efterhand låter det här helt maniskt, men det var verkligen så jag tänkte, att jag behövde ha min "pipe" av meddelanden för att jag inte skulle få dejttorka om några veckor. Hade en "träffprocent" på mina första meddelanden som sagt på ca 50%, vilket vad jag förstått är ganska högt och här jag nog inget konkret tips. Dock så skrev jag aldrig till uppenbara partyprinsessor eller bekräftelseprofiler, det såg jag igenom ganska snabbt. Bara "vanliga" tjejer om man kan säga så. Nyregistrerade tjejer var också mycket mer benägna att svara, troligen för att man får så mycket skit i sin inkorg som tjej att man till slut ledsnar.
I början måste dejterna varit en katastrof från tjejerna synvinkel, min oerfarenhet mm måste ha glänst igenom för det blev aldrig andradejter. Men jag körde på och första dejter började bli andradejter som började bli kortare relationer. Blev dumpad, dumpade. Komprimerade ihop 10 år av ett normalt dejtingliv på ca 2 år. Med bättre självförtroende var jag även ute en hel del själv och fick napp på krog.
Efter 2 år (ca 28 år) började en bild forma sig för hur min drömtjej var: Högutbildad, snäll, trivs med sitt jobb, mogen. Lite som mig själv, med viss reservation för mogen. Och i samma veva ungefär fick jag ett meddelande av en tjej. Högutbildad, snäll, trivs med sitt jobb, mogen.
Vi bor idag i villa i en av de finaste orterna i Stockholm. Två barn, stabil ekonomi.
I samma veva som vår relation blev stabil hittade jag även tillbaka till de gamla vännerna. Middagarna med vännerna har nu på senare tid ersatts av middagar med vännerna och barnen. Barnen leker, de vuxna pratar skit.
Ingen känner till mitt gamla "förflutna". Mina vänner tror jag hade en casanova-period, jag slinker in en och en annan vit lögn för att bibehålla den illusionen. Min sambo likaså (vilket hon jobbigt/ironiskt nog haft lite komplex för). Någon gång kanske jag berättar, men vad spelar det för roll nu?
Ibland går jag in i denna tråd för att kunna blicka tillbaka på den jag var, för väldigt många inlägg i denna tråd hade lika gärna jag ha skrivit.
Det enda tips jag kan ge är: ingenting kommer av sig själv, du måste vilja och du måste jobba för det. Det kommer inte ta en vecka, det kan ta år, men fortsätt kämpa så släpper det till slut. Tänk inte att jag ska börja nästa vecka, nästa månad. Ta tag i det nu. Ju tidigare du börjar, desto snabbare når du ditt mål.
Tack för att du tog dig tid att skriva, det var motiverande att läsa.
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera
