Vi som är ensamma [sammanfogad tråd /mod]

Tänkte detta skulle bli en tråd till oss som av någon anledning känner oss ensamma...

Av någon anledning har mina kompisar, en efter en, bara knoppat av... de enda gångerna det duger att umgås med mig är när det är något speciellt som händer, som en fotbollsmatch, en stor fest etc.. och då känner jag mig bara utnyttjad. Det talas om hur länge sen det var vi sågs med det ligger ingen som helst jävla substans bakom detta prat utan det är bara tomma ord...
min vardag är.. ensam... jag sitter ensam i min lägenhet och försöker göra livet så drägligt som möjligt. Visst - jag är ute och tränar, fiskar, festar och gör andra grejer bland folk ockå. så för en stund kanske jag skaffar mig en ytlig bekantskap.. men sen..när vardagen åter kommer krypandes tillbaka är jag ensasm igen. Det spelar ingen roll och jag försöker socialisera med folk - ringa folk och så-- det känns bara som att det är på låtsas.. just nu känns det som att jag för evigt kommer sitta fast i denna lägenhet med min katt, min dator, min xbox och mina sport-abbonemang på tv:n---
mina föräldrar och syskon kommer och hälsar på ibland och vill att jag ska komma och hälsa på, men det känns som att de inte har riktigt tid med mej...
har jag nån broder eller syster i samma situation som mig så skriv gärna här...

ja, jag sitter i precis samma sits som dig min vän. alla städade kompisar har för många år sedan skaffat hus och kärring och snoriga ungar. sen umgås dem med parmiddagar. och där är man ju inte välkommen för man är ju inte med i racet tydligen. dem kompisar man har kvar är dem som det mer eler mindre har gott riktigt snett för. folk som knarkar eller är alkholister. men dem kan jag inte umgås med hela tiden får då kommer man själv att sluta på samma sätt. och ett fruntimmer ser jag inte så långt ögat når. något onenight stand här och där, inget mera.

så du ska inte känna dig ensam om din situation. jag sitter i samma båt som dig. men jag undrar hur många som känner såhär vid min ålder? känns bittert!

Visst är det fördjävligt?! Dom enda jag har vettiga samtal med är en del av mina arbetskamrater. Får fan ta och ragga lite kompisar på något sätt

ja visst fan känns det ruttet, det gör det. men värst är endå sveket från gammla vänner som totalt skiter i en för att man inte lever samma liv som dem. men jag kan ju iaf. med gott samvete skita i dem när skilsmässan är ett faktum för dem. då jävlar är det deras tur att få känna på hur det är. men jag tänker inte bli alltför bitter. mycket blir en vana tillslut, man blir starkare.

precis som du tidigare skrev är det också förbannat pinsamt med alla vi måste ses och ta en pilsner någongång. det är ju bara tomt skitsnack. blir ju aldrig av. och nu när du säger det, så ska jag säga att det ska vi fan inte alls göra. jag dricker hellre mina öl med en riktig polare ist. fan nu sitter jag ju och blir förbannad.

Ja exakt... det är ju fan att man ska sitta här och vara bitter.. det är ju sånt som jag trodde bara hände gamla kommunalanställda kärringar i 50+ åldern
Nej man ligger nog inte riktigt i fas med sina gamla vänner.. tror det hade känts lättare om man bodde i NYC eller nån annan metropol.. där är inte allt så jävla centrerat kring bildande av familjer etc etc... nej du.. jag sitter också och blir lite smått elak här.. till South of heaven (Slayer)--- den passar gott att bli förbannad till

Jo, nog är ensamheten, eller snarare alienationen en alltmer påträngande känsla..men jag tror inte det handlar mycket om att vännerna ynglat av sig (vilket de inte har) utan om att jag ändå alltid är ensam med sig själv..när natten kryper på. Framförallt på natten suger det rejält och det tummas en hel del på sömnen.
Jag känner igen det där att det känns som på låtsas. Jag har nog inte en enda riktig vän när det kommer till kritan, vilket är lite ledsamt ibland. Dock har jag inte problem att umgås i offentliga situationer som arbete eller plugg, det är just tiden själv, overksamheten i lägenheten som sänker en.

Äh fy fan så jag gnäller men det är ju det man har forumet till, här kan vi prata utan att bry sig om konsekvenserna, ingen bryr sig ju ändå om vem man är..lika bra att släppa ut allting, även om det låter löjligt.

Du har åtminstone en katt och släkt. Min katt försvann för 2 år sedan och min enda släkt här är min morsa, som jag inte kommer överens så bra med. Annars är jag nästan i samma situation som du. Jag har varit reservkompis till flera, tills jag fick nog och valde själv att bryta kontakten med dom. Hade jag haft ett bra jobb och bra utbildning, hade saker och ting kanske varit annorlunda; men nu får jag dras med mitt skitiga jobb, där jag inte kan träffa vettigt folk. För något halvt år sedan träffade jag en trevlig tjej som visade intresse, men jag var för rädd för att första steget eftersom jag hade inga polare att umgås med och tyckte att det var pinsamt om hon skulle märka det. Ja, på bara några minuter tänkte jag ut allt det där och bestämde mig för att inte göra någonting åt saken. Nu har jag inte ens den chansen att ta och vet inte hur det kommer att gå för mig i livet, men det är ganska komiskt om man tänker på det.

Du får försöka ta och skaffa dig äkta vänner som kan ge dig annat än ytlig bekantskap.
Beror iof en del på hur du är själv. För att kunna ha nära och kära vänner så måste man öppna och bjuda på sig själv.
Är du introvert generellt??

När det gäller brudar så är det klart man känner sig ensammen till och från. Ytliga relationer ger absolut ingenting i slutändan...
Men ge sig in i relationer utan att känna att allt klaffar ger heller ingenting!!

Fy fan vad uppriktigt ledsen jag blir när jag läser det här. Är det meningen att livet ska vara så här eländigt? Nu är ju inte min situation heller så mycket att hurra för, är tämligen ensam jag med, men man har ju i alla fall några att vända sig till. Jag lider verkligen med dig, det är framförallt sista meningen som är värst.

Jag är absolut inte introvert.. jag bjuder på mig själv i stor utsträckning. Jag är ofta festens mittpunkt för jag får alla att skratta. Nu vet jag iof inte om dom skrattar med mig eller åt mig
Det känns som att jag ger och ger men får inget varaktigt tillbaks.. de gånger folk hör av sig till mig är när dom behöver hjälp med datorn eller nåt liknande.. när det väl är fixat pyser de bara iväg av nån anledning. Kort sagt : jag känner mig utnyttjad.
Det var länge sen jag hade nån givande konversation med nån människa utanför internet. Det mesta är ytligt och glättigt.
Vad beträffar tjejer så hra jag känt mig snudd på asexuell den senaste tiden - mycket pga den antidepressiva medicinen jag äter

Hmmm, nu var det inte meningen att jag skulle få all uppmärksamhet. Jag valde ju själv det här för att jag tyckte det var bättre att vara själv än att umgås med det där sällskapet som bara vill utnyttja en. Jag brukar kunna få folk att skratta utan några större problem, så det är inte så att jag är helt social handikappad.

Huruvida man får folk att skratta eller inte är inget hållbart mått på social kompetens...

Hur stor stad bor du i ??