Vi som är ensamma [sammanfogad tråd /mod]

Ja det har jag inget svar på. Men jag vill ju inte åka in på livstid. Finns en person jag verkligen vill ge mig på...

jag vet vem du menar.
du kanske skulle må bra av att få hjälp av en kurator. jag rekommenderar det.
dom kan hjälpa dig att lösa upp många knutar.
finns på alla vc och du behöver bara en remiss från en läkare. konstigt att du inte blivit rekommenderad det av din läkare. byt läkare.

Den som mördar blir ju ännu mer ensam, så släpp alla tankar på mord..

Vad var det din mamma gjorde som fick dig att förlora kontakten med hela din familj/släkt?

Så till att börja med så har jag alltid föredragit mitt egna umgänge. Under barndomen hade jag kompisar men vad jag minns så drog jag mig lätt undan och det var oftast dom som kom och knackade på hemma hos mig.
Senare i 11-årsåldern försvann dom åt olika håll, jag bröt kontakten med en och andra flyttade/bytte skolor. Jag blev ensam på riktigt och jag etablerade på något vis aldrig nya kontakter.. Kanske just pga min tillbakadragenhet men det är även något i min personlighet som aldrig riktigt matchat med andra i min ålder. Jag snackar helst bara när jag har något viktigt att säga och tror jag kan uppfattas som lite stel tyvärr. Uppfatta mig rätt, jag är genuin som person och älskar människor, tex mina kollegor, men det är något med socialt umgänge som aldrig helt tillfredsställt mig. Typ tjuren Ferdinand "jag sitter bara här och luktar på blommorna", allt annat berör mig inte riktigt på djupet.
Att vara ensam har egentligen aldrig stört mig, men jag har märkt att något har varit off med mig ur ett samhällsperspektiv och det har faktiskt plågat mig hela livet, för i grunden vill jag vara precis som alla andra och det känns som att jag går miste om något.

Jag har försökt söka kontakt genom tinder, utan att veta exakt vad jag vill (om jag inte kan ha vänner så kanske dejting funkar). Jag har haft kontakt med vissa snubbar men det är fortfarande något som inte klickar. Och tro mig, jag försöker och visar mig intresserad, men det rinner bara ut i sanden för jag får inget tillbaka. Jag kanske bara har träffat fel eller så är det något hos mig som inte är som förväntat, för jag vet att jag är annorlunda liksom, jag utvecklats i min egna bubbla utan påverkan av andra i min ålder.
Och grejen är den att jag inte ens vet vad jag vill med det hela. Det plågar mig bara mer att nu detta inte funkar heller liksom.
Ensam har aldrig stört mig, men nu känner jag mig ensam vilket är illa. Kanske slutar jag upp som en bitter och isolerad faster i ett litet torp trots allt? Vilket delvis har varit min dröm men nu känns det som en sorglig och verklig framtid.

Nu undrar jag om det är någon som kan känna igen sig eller förstå min sits? Har ni något råd eller tankar som kan underlätta för mig? Borde jag nöja mig med mig själv eller borde jag fortsätta söka mig utåt även om det hittills inte känts gynnsamt?

Lyssna på ditt hjärta och gör det som känns rätt för dig. Allt annat spelar ingen roll. Känns det bra för dig och ditt välmående, det är vad som spelar roll?

Man ska inte tvinga sig själv till något utifrån vad andra tycker.

För mig låter det som att du inte accepterar dig själv som du är och därmed blir du tveksamt.

Har du inga intressen? Då kan man söka sig till andra och umgås kring något som intresserar båda och då känns inte konversationer och vänskap så krystad.

Hur gammal är du idag?

gå på en hem körnings kurs. lätt o träffa nya människor som delar samma intresse. o om du börjar sälja sprit så e de ett as bra sätt o knyta nya kontakter o lära känna kunder o bli in bjuden på fester osv :P

Känner igen mig. Nu tippar jag på att jag är äldre än dig. Så det kanske är en annan sak. Då jag känner en stor befrielse i att jag lagt ner allt sådant och allt vad män innebär. Jag ser ingen sorg i det, utan känner mer lättnad. Och jag vet att jag har mycket större frihet än många andra i min omgivning.

Men i ditt fall låter det som att du verkligen behöver ta reda på vad du faktiskt vill med ditt liv. Vill du inte vara ensam. Och mår dåligt av det. Då ska du såklart inte vara det. Det vanligaste är väl att föreslå att gå med i föreningar, eller ta upp någon aktivitet. Där du träffar andra människor. Lägg ner tinder och allt det där. Träffa människors ute istället. Det är ju där livet händer. Vad tycker du om att göra? Låt säga att du gillar fotografering. Sök dig till någon kurs. Träffa andra med samma passion.

För mig så var umgänge kul och meningsfullt fram till 20-25 efter det så känns det som jag inte får något ut av det längre, det blir bara massa meningslösa konversationer man inte bryr sig om.

Vad jag endast håller mig till nu är kollegor på jobbet eller folk som delar samma hobby som mig. Går jag till exempel ut och fiskar så tar jag gärna med mig en vän som vill hänga med ut. Då gör man något annat förutom att bara sitta och snacka meningslösa grejer, man snackar om aktiviteten man befinner sig i istället.

Men att jag bara ska sitta och hänga bara för att umgås det pallar jag inte mer. Det måste hända grejer annars hoppar jag över.

Men du verkar vara lite som jag, alltid trivts bra i mitt eget sällskap men jag har oftast haft en relation ändå. Min 'strategi' just nu är att vara öppen, tala med människor, dela ut komplimanger som inte är baserat på utseende samt att vara generös utan att kringgå mina personliga värderingar. Jag söker dock inte desperat, utan är mer öppen för relation. Oftast räcker det för att man skall utsätta sig för situationer där man träffar potentiellt relationsmaterial.

Sen gissar jag att Tinder är fel plattform för dig för att hitta innehåll > yta, men vad vet jag, har själv aldrig provat.

Ni som inte alls har några vänner, vad gör ni under sommaren, sitter ni hemma när det är fint väder? Går ni ut ensamma, hur ser era dagar/kvällar ut?