Vi som är ensamma [sammanfogad tråd /mod]

Kan någon hjälpa mig att hitta en tråd?! Det är en låst tråd på 2 sidor där någon har klippt ut olika inlägg om hur man ska ta sig ur ensamhet/singellivet. Det är en användare från 2005 som startade tråden.

Fan. Jag hade den uppe och råkade stänga fönstret. Någon hade länkat till den i en annan tråd och jag vill läsa klart den. Någon som känner igen den?

Du skrev just det jag tänkte gå in här och gnälla om. Visserligen är jag kille, så jag relaterade till allt utom mitten sektionen

Ibland känns det som om man bara vill säga upp kontakten med vänner då det inte ger mig något välbefinnande att umgås med dem. Samtidigt skulle jag inte klara mig utan folk runt mig.

Alltså det där, vart fan hittar ni dessa människor? Lever ni på krogen och klubbar och drar slutsatser efter det?
Eller är det ett överdrivet konstaterande efter att någon fluktat efter er?
För jag har aldrig umgåtts med någon som beter sig så och de som gör är så löjligt uppenbara att man enkelt kan gå åt sidan om man ser en.

Jag hade ett förhållande en gång som nästan förstördes ENBART för hon trodde att det var det enda jag ville.
För att man "alla andra tänkte". Vem fan är "alla andra"?
Jag tar illa vid av att få något sånt kastat på mig för enligt mig är det ett svagt karaktärsdrag och verkligen inget jag eftersträvar.

Är det kanske tjejer/kvinnors form av porrskada?

Då är väl lösningen att för att börja stå ut med dig själv - förändra dig själv.

En eller några kompisar går ju an. Och så ett husdjur, en hund kanske.

För riktig ensamhet från släktingar är en fantastisk gåva. Bor man i lägenhet utan närmare kontakter till sina grannar sitter man i en ännu bättre sits.

Anledningen: denna ensamma människa har nog inga som helst krav på sig, förutom de krav han ställer på sig själv. Krav från samhället går att komma runt, man kan utge sig för att vara en odåga. Men övriga samhället kommer inte att ställa några krav.

Detta ger förutsättningar till ett lugnt och behagligt liv.

Jag är inte direkt ensam, men jag känner mig ändå ensam.

Det tog slut med tjejen i höstas och min självkänsla är inte på topp. Livet lekte och det rycktes från mig. Jag har dock kommit över henne, men det känns ändå som att man har ett hålrum i ens liv.

Det händer att kompisar hör av sig till mig, vissa av dom, men ofta är det jag som får höra av mig till dom. Jag brukar intala mig själv att jag helt enkelt får ta för mig, men det känns ändå tråkigt att jag ofta ska behöva bjuda in mig själv när andra än jag själv styr upp något. Jag vet inte om det beror på årstiden eller att majoriteten av mina kompisar numera har flickvänner/pojkvänner och är upptagna med sitt, men oavsett vad som känns det fruktansvärt tråkigt att det är så. Jag vet att man brukar få tillbaka ju mer man bjuder på sig själv, men det har inte varit så det senaste. Ibland undrar jag om mina kompisar ens vill ha mig där vissa gånger och det har hänt att kompisarna gör saker utan mig, om jag inte hör av mig.

Kanske är jag bara deprimerad, jag vet inte.

Har liknande situation som dig. Det tog slut i mitt förhållande i somras, och det blev plötsligt väldigt tomt, även om jag också kommit över mitt ex.
Dock känns det som om jag inte har några nära vänner alls. Har ingen speciell som jag tänker på när jag vill hitta på något, och det är inte så mycket jag träffar andra. Låter galet osocialt, men jag försöker. De jag är med ogillar mig inte, men det är inte riktigt tillräckligt i fas med mig så att vi kan bli riktigt goda vänner, och detta tycker jag är segt.
Vet inte hur jag är i ålder med er andra, men antar att det egentligen inte spelar någon roll när man är "ensam".

Om jag lyckas kommer jag börja plugga på universitetet till hösten, och kan kanske då hitta lite nya polare, men jag har ofta svårt att ta kontakt så vi får se.


[Edit]
Vet inte hur man kan få svar på frågan egentligen men; Hur får man ordentligt nära vänner som faktiskt vill veta hur det gör för en, är nyfiken och frågar en frågor osv. Genuint intresserade, alltså.

Jag är genuint intresserad av folks liv, även sådana jag inte känner så jätteväl, och jag drar gärna upp händelser jag hört talas om. Detta uppskattas utav många märker jag då man gärna pratar om sitt, detsamma gäller mig. Saknar lite tiden då jag hade en del vänner som kom och frågade hur allting gick, vilka man träffade och liknande. Tyvärr växte jag isär med dessa människor någon gång under mitt förra förhållande. Ångrar mig grovt då jag tappade nästan alla jag kände. Dumt misstag. Vet inte hur patetiskt detta låter, men har undrat ett tag.

Jag har lyckats trampa rakt ner i en rävsax, en ordentlig sådan enligt mig. Jag har nu kommit till det där stadiet då de flesta polarna söker sig bort från stan och vill plugga, och kanske kommer hem en gång i månaden eller dylikt, så förutom dessa tillfällen då de faktiskt är hemma har jag svårt att sysselsätta mig ordentligt, tränar ju på gym och äter med päronen regelbundet men det är ju ingenting jag kommer att få speciellt mycket hjälp utav.

Jag har ett väldigt ensamt yrke och det kommer förmodligen inte att kunna hjälpa mig bort från denna situation, till skillnad från många andra så har jag ju mitt umgänge utanför min sysselsättning och det är ju någonting som inte precis gynnar mig.

Jag har ingen social fobi eller någon skit och är heller inte någon fantast utav järnrörspolitik, men lik förbannat så sitter jag här ensam ändå. Jag är en helt vanlig kille som helt enkelt stannat på samma väg medan de andra försvunnit ut på andra stigar.

Så jag undrar helt enkelt hur ni skulle göra för att ta er ur min situation, är intresserad utav fotboll och skulle väl klara mig skapligt i division sju eller åtta, men på något vis känns det inte heller som det rätta, visst är jag redo att försöka men att komma in i en tajt grupp har jag heller inte varit speciellt bra på.

Så hur tar jag mig ur det här? Hur skulle ni göra? Jag vill verkligen inte spendera mina fredagskvällar med en påse ostbågar och en rutten film, jag vill ju vara som alla andra i min ålder och tömma kontot på sprit eller bio, ska det vara så svårt?

Hur förändrar man sig själv på ett sådant sätt att det blir "äkta" är ju frågan.

"Det handlar inte om vem du är utan vem du vill vara" - random meme

Va med på nollningar och aktiviteter i början, innan folk grupperat sig, så kommer det av sig självt.

Mina planer är också att plugga nästa höst, att flytta iväg från den här hålan till någon rolig studentstad.

Har haft detta i åtanke tidigare, och jag är inte mycket för sådant. Men jag tror att det skulle vara bäst. När man väl börjar på universitetet är det inte mycket grupperingar från början, antar jag, så det låter som en rimlig tid att träffa folk. Ska tänka på detta!