Citat:
Ursprungligen postat av
Grodde
Jag har under hela mitt snart 40-åriga liv haft en brist på närhet. Haft sex någon enstaka gång och har aldrig haft en flickvän och inte många gånger i mitt liv fått en kram på grund av detta.
Detta tär på mig psykiskt och har gjort under många år. Under perioder i mitt liv lyckas jag förtränga dessa tankar men de kommer alltid tillbaka till mig till slut och då blir depressionen total. Nu är jag inne i en sån där riktig formsvacka där jag tänker att jag bara ska strunta i allt. Sjukanmäla mig till jobbet, äta godis från jag vaknar tills jag går och lägger mig. Varför ska jag ens ta hand om mig eller bry mig om något? I slutet av dagen är man ensam hemma i lägenheten.
Förut tyckte jag om att promenera, se serier och gå på andra event men nu har jag inte lust med något. Allt känns tråkigt och meningslöst. Alla verkar kunna träffa någon utom jag och såhär under sommaren har det känts som värst.
Jag blir inte förvånad över att vi har skolattacker och andra liknande när människor lever som vi gör. Vad spelar det för roll om jag sitter i fängelse egentligen?
Livsvärden som försvunnit ur vår vardag. Vad beror det på?
Jag kan tänka mig ett par saker som bidrar till livsleda.
1. Att vi lever i en 'låtsasvärld' - Alla våra nyheter blir tillrättalagda - så vi får reda på hur vi ska tänka - Att vara kritisk är bara "på pappret" - i verkligheten ska du vara lydig och låtsas som allt är 'fine'.
2. Dessa appar och sociala medier. Likadant där - en låtsas /påklistrad värld där 'allt är fine'. Andras upplevelser istället för ens egna. Särmarna suger! (boktsavligen suger livet ur oss)!