Citat:
Ursprungligen postat av
Grodde
Jag har under hela mitt snart 40-åriga liv haft en brist på närhet. Haft sex någon enstaka gång och har aldrig haft en flickvän och inte många gånger i mitt liv fått en kram på grund av detta.
Detta tär på mig psykiskt och har gjort under många år. Under perioder i mitt liv lyckas jag förtränga dessa tankar men de kommer alltid tillbaka till mig till slut och då blir depressionen total. Nu är jag inne i en sån där riktig formsvacka där jag tänker att jag bara ska strunta i allt. Sjukanmäla mig till jobbet, äta godis från jag vaknar tills jag går och lägger mig. Varför ska jag ens ta hand om mig eller bry mig om något? I slutet av dagen är man ensam hemma i lägenheten.
Förut tyckte jag om att promenera, se serier och gå på andra event men nu har jag inte lust med något. Allt känns tråkigt och meningslöst. Alla verkar kunna träffa någon utom jag och såhär under sommaren har det känts som värst.
Jag blir inte förvånad över att vi har skolattacker och andra liknande när människor lever som vi gör. Vad spelar det för roll om jag sitter i fängelse egentligen?
Jag är ingen psykolog eller dylikt så jag har inga konkreta förslag som du förmodligen inte redan har fått. Jag känner verkligen desperationen i din text, hur du hamnat i något slags moment 22 läge där faktumet att du aldrig haft ett förhållande säkert ses som en röd flagga hos många potentiella partners, vilket leder till att du fortsätter vara singel. Sen att vara väldigt kort som man är också något som höjer svårighetsgraden rejält.
Jag var absolut en late bloomer också, tappade oskulden vid 21 och hade mitt första förhållande vid 26. Minns att det var förjävligt att sitta som 20-åring och lyssna på alla sina polare snacka om nya tjejer de träffat eller hade på tråden på tinder osv när man själv vid det laget enbart hade hånglat en gång vid 17. Kan inte ens föreställa mig hur det måste kännas vid 40.
Det känns säkert mörkt men tycker verkligen du ska kämpa på. Fortsätt exponera dig till nya miljöer och nytt folk och fortsätt absolut med dejtingappar, plötsligt händer det och du träffar någon och då kommer du vara oändligt glad att du inte kastade in handduken och gick ner dig själv på godis och skärmade av dig från världen.
Sen tror jag det är otroligt jobbigare idag att vara s.k. "kroniskt singel" än det var för några årtionden sen. Man matas konstant från alla håll och vinklar av hur andra lever sina liv, och hur lyckliga de verkar osv osv.