Brist på närhet och mening tar död på mig

Jag har under hela mitt snart 40-åriga liv haft en brist på närhet. Haft sex någon enstaka gång och har aldrig haft en flickvän och inte många gånger i mitt liv fått en kram på grund av detta.

Detta tär på mig psykiskt och har gjort under många år. Under perioder i mitt liv lyckas jag förtränga dessa tankar men de kommer alltid tillbaka till mig till slut och då blir depressionen total. Nu är jag inne i en sån där riktig formsvacka där jag tänker att jag bara ska strunta i allt. Sjukanmäla mig till jobbet, äta godis från jag vaknar tills jag går och lägger mig. Varför ska jag ens ta hand om mig eller bry mig om något? I slutet av dagen är man ensam hemma i lägenheten.

Förut tyckte jag om att promenera, se serier och gå på andra event men nu har jag inte lust med något. Allt känns tråkigt och meningslöst. Alla verkar kunna träffa någon utom jag och såhär under sommaren har det känts som värst.

Jag blir inte förvånad över att vi har skolattacker och andra liknande när människor lever som vi gör. Vad spelar det för roll om jag sitter i fängelse egentligen?

Har du ens försökt hitta någon annan? Jag gillar långa promenader brukar ju alltid annars var en common thing för att en man ska hitta en kvinna och vice versa.

Så jag menar försök. Gå med i olika organisationer. Kan ju tänka mig att det kommer finnas just ensamma kvinns som tänker detsamma. Grejen är att man måste mötas.

(FB) Evig singel och incel

Det börjar spåra nu, de självömkande gnälltrådarna kommer tätare och tätare inpå varandra.

Jag försökte under många år men jag hittade ingen. Jag var antingen för kort, för ful eller för blyg. (Har jag fått höra från tjejer eller deras kompisar).

Jag vet inte vilken typ av organisationer jag ska välja längre. Det känns som att kvinnor avskyr mig värre än jag vet inte vad. Jag har alltid försökt vara en bra människa som haft bra jobb och skött mig men det har ingen betydelse.

Jag vet... mitt mående blir bara sämre och sämre. Jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Det du beskriver är verkligt tungt. Det är förståeligt att känna så här. Ring Mind på 90101 om det blir för mörkt.

Känns som du lyssnat på fel folk. Sådana som bara vill sänka ditt självförtroende. Sköter du om dig. Luktar fin och ren, har ett jobb så är det ju ingen hjärnkirurgi. Det kommer finnas kvinns som vill leva med dig. Så på det igen bara. Försök en gång till. Jag lovar inget. Men tror ju bara man försöker så kommer två själar som letar efter just detsamma hitta varann.

Väldigt trist att du mår dåligt och hoppas uppriktigt att det blir bättre!
Köp en träningscykel och gå med i cykelgrupper, där är det massa som önskar kamrater att cykla med!
Oftast de som är helt otränade också och söker likasinnade.
Träning lugnar sinnet också.


Men däremot undrar jag varför det skulle vara samhällets fel att "citat" nedan Det kan vara bland det dummaste jag hört.
Denna mening anmärker bara att du(ni) är problemet och inte andra.
Du gör dig själv till ett offer, helt utan rimlighet.

Bra fråga. Man lever för sin egen lycka, oftast inget man kan trolla fram direkt. Jag tycker det mesta i livet är rätt så trist och meningslöst. Hade jag inte haft underhållning hade jag nog raderat mig själv.

Om du sitter i finkan kan du inte jobba eller flytta var du vill. Fängelset är nog en ännu tristare plats. Du behöver nog lyssna mer på dina känslor. Skaffa närhet.

Du vill inte göra något åt det ändå, du vill bara gnälla.

En vän till mig åker till Sauna clubar i Tyskland/Österrike. Det är inga thai-luder. Du kan få en riktig girlfriend experience där! ÅK!
Om du sitter hemma och är rädd för din penisstorlek eller annat så kommer de inte bli något.

För övrigt.
Sluta älta och jämför med dig andra.
Du kunde ha varit blind, handikappad, haft en fet tumör i ansiktet.
Du är din egen lyckas smed ! Träna, ta hand om ditt utseende, försök utveckla dig.
Men visst sitt hemma och tyck att du är värdelös, ja ingen bryr sig men du slösar bort ditt liv.

jag vettefan men om du är 40... damn... varför byter du inte land?

Det är kommentarer jag har fått höra i hela mitt liv i alla olika sorters åldrar. Jag var den som skaffade körkort först, flyttade hemifrån först, tjänar mer än snittet och har aldrig haft hål i tänderna. Köper fina kläder. Men det där har ingen betydelse iallafall har jag märkt. Allt handlar om utseende och den där inbyggda charmen som jag saknar.

Jag vet inte ens vart jag ska försöka längre.


Men denna tillfälliga underhållning gör ju inte att man mår bättre, möjligen tillfälligt när man tänker på annat.

Det är sant. Men just nu känns det inte som jag vill jobba eller något. Bara lägga mig ner och dö och få somna in. Kanske bli tillfälligt inspärrad vore skönt? Det är inte bara att skaffa närhet.

Hur ska det hjälpa?