Götenes polishämtning av barn vid vårdnadstvist, augusti 2026

Jag tänker att mamman hade kunnat få ett år på sig att samarbeta bättre gällande barnets rätt till umgänge med pappan. Inte fem år.
(5 år är ju extremt lång tid i ett barns liv).

På ett år hade man kunnat pröva och pröva igen. Och utreda noggrant (samlat in gott om underlag inför en eventuell vårdnadstvist). Hade inget ändrats på det året: uppmuntrat pappan att ansöka om ensam vårdnad och se till att det ärendet skulle gå snabbt. Pojken hade då varit cirka 2 år, när vårdnaden hade gått över till pappan. Och pojken hade då även givetvis flyttat till sin pappa. Samt haft umgängesrätt med sin mamma. Helst minst två gånger I veckan, då en 2-åring helst behöver ha kort tid mellan gångerna de träffar den förälder de inte bor ihop med.

På detta viset hade pojken fått god tillgång till båda sina föräldrar, sluppit en massa tvångsumgänge, sluppit polisingripande.

Och mamman hade förmodligen blivit lugnare av att se att pojken har det bra hos pappan. Släppt en del av sin oro. Vilket hade kunnat stärka pappans och mammans samarbete. Så att de tom. Hade kunnat ha gemensam vårdand och delat på rollen som boendeförälder, på sikt.

Att myndigheterna har låtit detta fortgå i fem års tid har först berövat pojken en god anknytning med sin pappa. Och sedan rycker man pojken ifrån hans mamma som han har byggt upp en trygg anknytning med. Han har på så och vis blivit berövad båda sina föräldrar. På olika sätt.

Barnperspektivet finns inte, vad jag kan se.
Utan det har hela tiden rått ett vuxenperspektiv där det är de vuxnas åsikter som har spelat på tok för stor roll!

Det verkar som att flera här blandar ihop vad man tycker borde ha gjorts med vad som faktiskt gjordes och vad handlingarna visar.

TomatKungen har rätt i en sak som några av er andra fått fel. Pappan begärde inte ensam vårdnad när pojken var två. I första processen ville han behålla gemensam vårdnad och bygga upp umgänget mot växelvist boende. Även när han stämde igen 2023 handlade det om mer umgänge, inte ensam vårdnad. Det är först 2025 som han begär ensam vårdnad. Så på den punkten finns faktiskt en rimlig fråga om man borde ha dragit slutsatsen tidigare att gemensam vårdnad och boende hos mamman inte fungerade.

Men därifrån går TomatKungen sedan ganska långt ut i egna konstruktioner.

Att myndigheterna "lyssnat på mamman i sex år" stämmer inte. Redan 2022 förlorade hon frågan om ensam vårdnad och rätten avvisade hennes linje att barnet inte borde träffa pappan förrän vid tre eller fyra års ålder. Därefter följde beslut om umgänge, verkställighet, vite, höjda viten och till slut 355 000 kronor i utdömda viten i tingsrätten. Det är knappast ett system som bara suttit och gjort som mamman velat.

Det som däremot kan kritiseras är strategin. Man försökte länge behålla barnet boende hos mamman samtidigt som relationen till pappan skulle byggas upp stegvis. Det fungerade uppenbarligen inte. Det är en legitim systemkritik. Men det betyder inte att domstolen 2022 bara kunde trolla fram ensam vårdnad åt pappan. Barnet var då mycket litet, hade bott hela livet hos mamman och haft begränsad kontakt med pappan. Rätten valde därför en försiktig upptrappning. Med facit i hand gick det åt helvete, men facit fanns inte fullt ut 2022.

Sedan detta eviga "ingen har lyssnat på pojken".

Jo. Barnet har samtalats med i utredningen. När han fick frågor om varför det kändes "sådär" att träffa pappa kunde han inte ange någon konkret anledning, tittade mot mamman och svarade "jag vet inte". Socialtjänsten har haft fler samtal med honom. Domstolen hade dessutom filmer, ljudinspelningar, vittnen och rapporter från umgängesstöd.

Vad rätten kom fram till var inte att hans motstånd var ointressant. Tvärtom konstaterade man att överlämningarna blivit konfliktfyllda, präglade av tvång och att detta skadat honom.

Men man konstaterade också att när överlämningen väl var över och han faktiskt var med pappan fungerade det bra. Han lekte, bad pappan lyfta honom och framstod inte som rädd. Rättens slutsats blev därför att motståndet framför allt riktade sig mot överlämningssituationen och hela konflikten runt den, inte mot själva umgänget med pappan.

Därmed faller också mycket av resonemanget om att man först efter polishämtningen borde ha börjat "utreda varför han inte vill".

Det har man redan försökt förstå.

Däremot ser jag inget i handlingarna som visar att en fristående barnpsykolog gjort någon full klinisk utredning av pojken just för att fastställa orsaken till motståndet. Där har TomatKungen faktiskt en rimlig poäng. Det hade kunnat vara värdefullt. Men det är en helt annan sak än att påstå att ingen undersökt frågan.

Sedan skolhämtningen.

Kanske hade det blivit lugnare. Det vet ingen.

Men den framställs nu som någon genial lösning som ingen tänkt på. Hämtning via förskolan hade redan prövats. En period fungerade det bra. Sedan slutade det fungera. Det finns också dokumenterat att barnet vid senare hämtning på förskolan vägrade följa med pappan trots att mamman inte stod bredvid och trots försök att locka med bad och andra barn.

Dessutom beslutade tingsrätten redan i juni 2026 att överlämningen till pappans boende skulle ske vid förskolan. Den lösningen fungerade inte. Sedan försökte man på neutral plats i juli. Det fungerade inte heller.

Att skriva att en hämtning i skolan "med största sannolikhet" hade gått lugnt är alltså bara spekulation.

Och nej, skolplikt gör inte saken magiskt enkel, den säger ingenting om huruvida skolan är en lämplig plats för en överrumplande vårdnadsöverföring eller om barnet faktiskt hade följt med. Det var dessutom Polismyndigheten som enligt verkställighetsbeslutet skulle bestämma hur, när och var hämtningen skulle ske.

Man kan absolut kritisera polisens val av upplägg. Jag tycker själv det finns rimliga frågor om varför det blev så utdraget och dramatiskt. Men den diskussionen ska inte blandas ihop med frågan om vårdnadsdomen var motiverad.

Sedan påståendet att barnet "inte varit utsatt för våld" och att "inget sådant framkommit".

Det är också för kategoriskt. Det finns en socialtjänstutredning där pojken berättat att mammans dåvarande sambo skrikit och dragit mamman i håret vid flera tillfällen. Även mammans äldre dotter berättade om våld. Det betyder inte att mamman misshandlat barnet eller att hennes grundläggande omsorg varit dålig. Utredarna ansåg tvärtom att hon klarade den grundläggande omsorgen. Men att säga att inga våldsuppgifter alls funnits är fel.

Och "umgängessabotaget var enda orsaken" är också en förenkling.

Det var den stora och avgörande frågan, ja. Men rätten vägde även in den totala samarbetsoförmågan, barnets långvariga lojalitetskonflikt, mammans bristande insikt i hur hennes eget agerande påverkade barnet, risken att pappan helt skulle försvinna ur hans liv och riskuppgifterna kring mammans hemmiljö.

Sedan har vi andra sidans överdrifter.

Det är för starkt att säga att allt är bevisad "föräldraalienation" och att varje ord från barnet kommer från mamman. Domstolen har konstaterat påverkan, lojalitetskonflikt och systematiskt umgängessabotage. Det räcker. Man behöver inte lägga till mer än vad materialet faktiskt visar.

Och Kurt-sunes påstående att pappan redan tidigt krävde ensam vårdnad är som sagt fel.

Det intressanta i det här fallet är egentligen inte att hitta en helgonförälder och en djävulsförälder.

Det intressanta är att systemet i flera år försökte reparera en relation inom ramen för gemensam vårdnad och boende hos mamman, samtidigt som mamman gång på gång motarbetade samma relation.

Till slut blev resultatet precis det som rätten varnade för redan 2022. Ett barn med mycket stark anknytning till mamman och en alldeles för svag relation till pappan.

Då återstod plötsligt bara dåliga alternativ.

Det är där det verkliga barnperspektivet finns. Inte i fantasiscenariot att allt hade blivit perfekt om någon bara tänkt på att hämta honom vid skolgrinden.

Ser för övrigt att mamman fortsätter att hänga ut pappan på Facebook och nu påstår att han nekar A all kontakt med henne och syskonen.

Så här skriver tingsrätten:

"Susanne har inte yrkat umgänge och ett reglerat umgänge bedöms inte vara till [barnets] bästa i nuläget. Tingsrätten förutsätter dock att [pappan], med stöd av socialtjänsten, kommer att medverka till att [barnet] får upprätthålla sin relation med Susanne och träffa henne regelbundet."

Det är alltså värt att notera två saker.

Mamman begärde själv inget reglerat umgänge i målet. Domstolen beslutade därför inte om något schema för henne.

Samtidigt utgår domstolen uttryckligen från att kontakten med mamman ska fortsätta och att pappan tillsammans med socialtjänsten ska medverka till det.

Om kontakten just nu är begränsad efter polishämtningen vet vi inte från domen exakt vem som beslutat vad eller varför. Men att på Facebook bara skriva att "pappan nekar A kontakt med sin mamma och sina syskon" ger en rätt skev bild av vad domstolen faktiskt beslutat och hur situationen är tänkt att hanteras.

Det är dessutom rätt fascinerande att hon fortsätter driva konflikten offentligt på sociala medier efter att domstolen uttryckligen kritiserat hennes oförmåga att se sin egen del i den.

Man kan tycka att just den strategin borde vara färdigtestad vid det här laget.

Tack för ett nyanserat inlägg!

Man hade kunnat ge mamman ett år på sig. Och se om hon ändrade sig. Att ge det hela fem år, av Umgängessabotage, tvångsumgänge och slutligen ett utdraget polisingripande... Det är helt skrämmande ur barnperspektiv.

Sedan kan jag förstå (tack vare ditt inlägg) att myndigheterna kanske ändå gjorde något de trodde var det bästa för pojken... Men samtidigt: fem år. Det är en evighet för ett litet barn!

Skolhämtningen hade varit att föredra framför polisingripande. Om pappan hade hämtat honom ihop med socialsekreterare. Och de hade förmedlat allt lungt och fint. Att han ska till sin pappa och att vuxna har bestämt det och att mamman älskar honom och vill träffa honom och att de snart ska få träffas. Det hade garanterat blivit lugnare än polisingripandet. I synnerhet om mamman inte var närvarande.

Håller med. De var alldeles för senfärdiga. Fem år är en evighet för ett litet barn.

Det är som en blandning av allt för mjäkigt och utdraget (fem års tid av att pröva och pröva igen med samma negativa resultat) i kombination med alltför hårda tag (tvångsumgänge och slutligen utdraget polisingripande).

Jag hoppas innerligt att pojken kan repa sig efter dessa år! Av umgängessabotage, tvångsumgänge och polisingripande.

Och att han och pappan får bygga upp en god relation där pojken känner trygghet. Och atg han snart får ha umgänge med sin mamma.

[quote=TomatKungen|95909842]
Hur har du det med läsförståelsen? Läs mitt nedan inlägg och svara på vad som faktiskt står där, istället för att rapa upp något som inte har någon röd tråd alls med mitt inlägg. Varsågod och läs:

Varför är du alltid så sur

Hur tänker du att det skulle gå till rent praktiskt när mamman aktivt motarbetade att sonen ska träffa sin pappa? Ska mamman gripas någon dag innan hämtandet i skolan? Ska barnet få en överraskning när pappa o någon okänd människa plötsligt hämtar från skolan? Eller hur tänker du att det skulle bli en problemfri överlämning när inget annat försök till vettiga överlämningar har fungerat under flera års tid?

Jag tycker också detta kunde ha skötts på ett snyggare sätt, det är helt sinnessjukt att kvinnor kan bete sig så illa att rättsväsendet tillslut måste genomföra en sånhär insats. Man funderar ju om kvinnan verkligen är lämplig som förälder om hon inte själv inser att det är detta som kommer ske tillslut?


När man som i mammans fall är hela anledningen till att barnet agerar som det gör och efter att aktivt ha manipulerat mitt eget barn hade jag naturligtvis blivit vansinnig eftersom lagen inte anpassar sig efter mig utan finns till för att skydda mot just liknande saker jag utsatt mitt eget barn och dess pappa för.

Är aldrig sur. Mer trött på att mina inlägg läses slarvigt eller misstolkas. Så. Läs nu igen och svara på vad som faktiskt står.

Vet vad skillnaden är i mellan dig och mig

Det går inte att missförstå vad du faktiskt skriver. Dina teoretiska "lösningar" är helt bananas och skulle i praktiken belöna föräldrar som ägnar sig åt alienation och manipulering.

Ingen rimlig person tar ett sådant beteende i försvar och inte ens om det manipulerade barnet i den akuta stunden uttrycker att det inte vill lämna den alienerande föräldern.

Hur man överhuvudtaget hamnar i ett så vansinnigt, irrationellt och odemokratiskt tänkande är för mig obegripligt. Och framför allt: på vilket sätt skulle detta någonsin handla om barnets bästa?

Självklart ska mamman kritiseras. Hon har ju inte slutat: hon fortsätter att mala på och sabotera i sociala medier, trots att hon har fått fel i domstol gång på gång.

På vilket vis blir umgängessabotage "belönat" genom mina lösningar? Om du tror det, så har du verkligen inte läst mina inlägg.
Läs om, läs rätt och börja förstå vad det är du läser.