Götenes polishämtning av barn vid vårdnadstvist, augusti 2026

Det är ju "daltat" myndigheterna har gjort i över 5 års tid, om man nu ska använda ordet "dalta".

Myndigheterna har inte agerat i tid. Därav har pojken berövats anknytning till sin pappa. Myndigheterna borde ha sett till att pappan fick vårdnaden redan efter något år av umgängessabotage. Då hade pojken bott hos pappan från cirka 2 års ålder, pappan haft vårdnaden. Och pojken haft god tillgång till sin mamma via umgängesrätt.

Istället har man haft pojken hos mamman, som har hängett sig åt umgängessabotage. Pojken har inte haft möjlighet att bygga upp anknytning till sin pappa. Utan har mamman som enda anknytningsperson. Och då berövar myndigheterna pojken hans mamma, genom ett våldsamt polisingripande.

Ingenstans har det funnits barnperspektiv.

I nästan 6 år har man lyssnat på mamman. Inte på pojken.

Och nu det senaste har man lyssnat på pappan. Inte på pojken.

Barn har rätt till båda sina föräldrar. Och den rättigheten hade bäst tillgodosetts av pappan. Och därmed hade vårdnaden behövt gå över till honom för flera år sedan. Så att pojken hade fått bygga upp anknytning till båda sina föräldrar.

Han har i princip blivit berövad båda sina föräldrar som det nu ser ut.

Betänk detta en stund.

Pappan borde ha fått enskild vårdnad redan något år av umgängessabotage. Att myndigheterna har hållt på med tvångsumgänge etc. I flera år är inte försvarbart, inte barnperspektiv. Hade pappan fått enskild vårdnad när pojken var cirka 2 år. Bott hos pappan och haft umgängesrätt med mamman. Så hade pojken haft god tillgång till båda sina föräldrar och byggt upp anknytning till båda. Och inget umgängessabotage. Inget våldsamt ingripandet där när pojken är nästan 6 år, där man för pojken från hans anknytningsperson till den förälder han inte fått bygga upp anknytning till.

Pojken har i princip blivit berövad båda sina föräldrar.

Varför ville pappan inte strida för sin son tidigare?

Varför håller du på och fiskar kring om jag har barn eller inte? Lägg av med det.

Vem har sagt något om att fråga barnet vad barnet vill? Inte jag iaf. Det jag har skrivit är att man behöver utreda varför pojken inte vill till sin pappa. Utredning av barnpsykolog som också kan ge behandling och lösa upp knutarna hos barnet.

Läs domarna så har du alla svar du letar efter. Den stackars pojken har under flera år blivit utsatt för det som inom barnpsykologin kallas föräldraalienation. Slå gärna upp termen, läs på och försök förstå vad det faktiskt innebär för ett barns beteende. Där har du den direkta orsaken till varför pojken reagerade som han gjorde vid överlämningen.

Det här har pågått i fem års tid, och det var först nu som domstol och polis slutligen klev in och satte stopp för mammans långvariga lagtrots och umgängessabotage.

Om pappan någonsin hade gjort det som mamman beskyllt honom för, hade domstolen självklart reagerat omedelbart och stoppat umgänget för länge sedan. Mamman har haft alla möjligheter i världen att lägga fram sina bevis inför rätta, men hon har fått fel vid varje enda tillfälle för att hennes anklagelser helt saknat grund.

Jag vet vad det är för något.
Men på vilket sätt är föräldraalienation en ursäkt för att göra ett våldsamt polisingripande där pojken slits ut mot sin vilja? Har inte pojken farit tillräckligt illa redan?

Som jag ser det så kunde Myndigheterna har löst detta på två bättre sätt:

1. Bästa sättet. När Myndigheterna märkte av att umgängessabotage fortgick och det inte blev någon bättring under ett års tid. Så skulle man helt enkelt där och då uppmuntrat pappan att begära enskild vårdnad. Inget tvångsumgänge. Utan: enskild vårdnad. Vilket med stor sannolikhet pappan hade fått, då han är den enda av föräldrarna som vill tillgodose barnets rätt till båda sina föräldrar.

Pojken hade då varit cirka 2 år. Bott hos pappan som har enskild vårdnad och haft tät umgängesrätt med sin mamma. Och byggt upp anknytning till båda sina föräldrar. Inget tvångsumgänge. Inget umgängessabotage. Inget våldsamt polisingripandet.

2. Näst bästa sättet. När nu Myndigheterna höll på med tvångsumgänge i 5 års tid. Och mamman höll på med umgängessabotage i 5 års tid. Och pappan inte fick uppmuntran om att begära enskild vårdnad på 5 års tid. Och pojken under dessa år alltså har farit illa av tvångsumgänge.

Så kunde man iaf. Ha förskonat honom från ett våldsamt polisingripande. Väntat med hämtning tills han är på en plats där hans mamma inte är, tex. Skolan. Och att det är pappan tillsammans med socialsekreterare som hämtar pojken och säger det jag har beskrivit i tidigare inlägg.

Som det är nu har man först berövat honom på hans pappa. Mamman genom umgängessabotage och Myndigheterna genom tvångsumgänge (som inte bygger upp någon trygghet).

Och sedan berövat honom på hans anknytningsperson (mamman) vid polisingripande, där pojken inte vet när han får träffa mamman igen.

Vart finns barnperspektivet?

Denna lilla killen borde ha fått vara hos sin pappa (pappan borde ha haft enskild vårdnad och varit boendeförälder) några år tidigare. Och pojken borde ha fått ha tätt umgänge med sin mamma. Det hade skonat honom från mången smärta. Och givit honom två anknytningspersoner: båda sina föräldrar.

Det våldsamma polisingripande finns det ingen ursäkt för. Och är hemskt för både pojken, poliserna, föräldrarna, syskon, socialsekreterare och alla som bevittnade det. Pojken ska inte behöva straffas för vuxnas fel.

Du fortsätter att hitta på en helt fiktiv historik om hur myndigheterna och rättsväsendet arbetar. Det märks att du helt har missat vad som faktiskt hände under de här fem åren.

Låt oss montera ner dina "två bättre sätt" med hjälp av de faktiska domstolsfakta:

1. Angående ditt "bästa sätt" (att pappan borde krävt enskild vårdnad som 2-åring):
Pappan gjorde exakt detta! Han begärde vårdnaden och drev detta i domstol under flera år. Anledningen till att det tog tid var inte att myndigheterna "sov", utan att svensk grundlag och föräldrabalken kräver en noggrann rättsprocess.

Båda parter har rätt till ombud, utredningar ska göras av familjerätten, barnpsykologer ska uttala sig, och mamman gavs oräkneliga chanser att frivilligt ändra sig och släppa in pappan. Domstolen kan inte bara "snabbavhysa" en förälder på ett par månader utan fullgod bevisning.

Att du tror att man bara kan "uppmuntra pappan och vips så är det klart" visar på en total brist på förståelse för hur en rättsstat fungerar.

2. Angående ditt "näst bästa sätt" (att hämta på förskolan/skolan):
Det här har vi påmint dig om tre gånger nu: Det försöktes redan! När rätten beslutade om överlämningar via förskolan/skolan (dvs. på neutral mark utan mamman), ser vi i domarna att mamman direkt sjukanmälde eller höll barnet gömt hemma de dagarna. Hur ska pappan och soc hämta ett barn i skolan när mamman vägrar släppa iväg barnet dit? Ditt alternativ var redan prövat och spärrat av mamman själv.

3. "Föräldraalienation är ingen ursäkt för polisingripande":
Polisingripandet var ingen "ursäkt" utan det var sista juridiska utvägen enligt 21 kap. föräldrabalken. När en förälder döms att lämna över ett barn, vägrar göra det frivilligt, struntar i vitesbelopp på hundratusentals kronor och gömmer barnet i hemmet, vad menar du att rättsstaten ska göra då?

Ska man bara rycka på axlarna och säga: "Nähä, mamman vägrar följa lagen, så pappan får väl klara sig utan sin son forever"? Då har du i praktiken avskaffat lagen och gjort umgängessabotage till ett vinnande koncept.

Slutsats:
Du frågar var barnperspektivet finns? Barnperspektivet ligger i att rädda pojken från att helt förlora sin pappa och växa upp i en isolerad bubbla av föräldraalienation.

Ingen tycker att scenen med polisen var fin. Men ansvaret för att det blev en dramatisk polisräddning ligger till 100 % hos den förälder som under fem års tid vägrade följa svensk lag och stängde precis alla mjuka, frivilliga dörrar. Sluta skyll på polisen när det var mamman som framtvingade situationen.

1. Jag vet att vårdnadsärenden tar tid. Men du ser väl själv att det inte blir bra för barn när det tar en jädra lång tid? Mordutredningar behöver också utredas grundligt, för att det ska vara rättssäkert. Inte tar det 5 år innan en mordutredning där det finns en sannolikt misstänkt, är färdigutrett och dom har fallit. Det handlar således inte om att "utredningar tar tid", det handlar om hur man väljer att prioritera.

2. Har du hört talas om skolplikt? Pojken har givetvis skolplikt och mamman hade varit tvungen att låta honom gå till skolan. Och då inte veta om att pappan ska hämta där. Det får hon reda på först när pojken är hämtad. Inte snyggt gjort mot mamman, men betydligt bättre för pojken att hämtas i skolan av sin pappa och en socialsekreterare, som lungt och fint berättar för pojken det jag har skrivit tidigare.

3. Hämta barnet på en plats där mamman inte är. Och att pappan med socialsekreterare hämtar. Ett våldsamt polisingripande är inte bra för någon av de inblandade.

Det är framförallt pappan som har förlorat pojken dessa år. Pojken har inte byggt upp en relation eller anknytning med sin pappa. Så det är ju mer pappans perspektiv man för med polisingripandet. Och innan dess var det mer mammans perspektiv man drev.

Barnets perspektiv har liksom aldrig funnits. Betänk detta en stund.

.....

Se dessa exempel:

1. Du är 5 är och lever med din mamma. Var trygg där, hon gav dig kärlek och omsorg. Du har syskon där som du älskar, vänner, släkt. Ibland måste du dock träffa en man som du vet är din pappa, din mamma blir orolig inför de mötena, vilket ger dig oro. Så att du inte vill. Slipper du den oron, så är det trevligt med mannen. Har du den oron, så vill du inte, men vuxna tvingar dig att träffa mannen... En dag kommer polis och socialsekreterare hem till dig. Du ska till mannen du knappt känner. Du vill inte, din mamma vill inte. Allt blir en kamp. Du vill vara hos mamma! Hon är din trygghet, ditt allt! Du älskar din mamma. Efter flera timmar sliter polisen ut dig ur ditt hem mot din vilja.
Tycker du att detta görs för din skull?
Tänk över det! Ur en 5 årings perspektiv precis som jag har beskrivit det.

2. Du är 5 år. Och lever med din pappa, som du flyttade till för 3 är sedan. Din pappa ger dig kärlek och omsorg. Du träffar din mamma två gånger I veckan, hon ger dig också kärlek. Du älskar dina föräldrar och lever ett bra liv.
Tycker du inte att detta vore bättre än alternativ 1?

3. Ta alternativ 1 igen, med skillnaden att istället för att hämtas med polis. Så hämtas du av din pappa på en plats där din mamma inte är. Och du får reda på att du ska hem till pappa och att du snart kommer få träffa din mamma, vilket du får reda på att hon vill och att hon älskar dig. Visst vore det bättre än ett polisingripande?

Kära du. Jag beskyller inte poliserna. De gjorde det de blivit tillsagda att göra. Vad jag beskyller är ett systemfel där man påstår sig göra saker för pojkens skull, men där det framförallt är vuxnas ärenden man går. Man har tappat bort barnperspektivet.

Jag tror faktiskt inte att pappan sökte ensam vårdnad innan 2026, han tog den långa vägen och gick via viten och umgängeskrav osv.

Han ville ha gemensam vårdnad och trodde väl att mamman nånstans skulle ändra sig.

Så i vissa avseenden har Tomatkungen rätt, samhället kunde agerat snabbare
MEN detta är ett extremfall där mamman lät det gå så här långt. Tror nog att de flesta när de sitter med +10 000 i vite för varje missat umgänge faktiskt ändrar på sig.

Tomatkungens rimliga syn NU över hur det borde varit tidigare kan ju ställas mot hur brutalt det skulle vara om lagstiftningen tillät hårdare krav mycket tidigare i processen.

Tänk om vårdnaden lättare skulle tas över efter en runda med umgängesproblem, antalet bristfälliga vårdnadstvister med rättsosäkra agerande skulle fullkomligt explodera. Hur skulle det vara med barnperspektivet?

I detta fall... ja, det tog alldeles för lång tid.
Men, hade det varit en pappa så hade detta varit avslutat och klart efter inte ens ett år.
Pappan hade förlorat vårdnaden efter 2-3 rundor i rätten. Garanterat.

Du missar hela poängen. Mamman har inte bara "förlorat" - hon har förlorat vårdnaden just för att hon bedrivit omgängessabotage i flera år.
Barnperspektiv är inte bara stunden polisen kommer. Barnperspektiv är alla de år då pojken fråntogs rätten till sin pappa, sin farmor, sin farfar och hela sin släkt.
Polisen är aldrig steg ett. Polisen är sista utvägen när man i åratal vägrat följa domar. Att det tog 5 år beror på att systemet gav henne chans efter chans.
Att barnet skriker "jag vill inte" efter flera års påverkan är inte barnets fria vilja, det är resultatet av sabotaget.
Idag har pappan vårdnaden. Pojken har äntligen rätt till båda sina föräldrar. Det är barnperspektiv

Du missar hela poängen. Mamman har inte bara "förlorat" - hon har förlorat vårdnaden just för att hon bedrivit omgängessabotage i flera år.
Barnperspektiv är inte bara stunden polisen kommer. Barnperspektiv är alla de år då pojken fråntogs rätten till sin pappa, sin farmor, sin farfar och hela sin släkt.
Polisen är aldrig steg ett. Polisen är sista utvägen när man i åratal vägrat följa domar. Att det tog 5 år beror på att systemet gav henne chans efter chans.
Att barnet skriker "jag vill inte" efter flera års påverkan är inte barnets fria vilja, det är resultatet av sabotaget.
Idag har pappan vårdnaden. Pojken har äntligen rätt till båda sina föräldrar. Det är barnperspektiv

Ehh, jo. Förstår du ens vad som menas med juridiskt ombud?




Det har utretts redan. Läs domen.



Vilket först och främst förutsätter att han är i en miljö med vårdnadshavare som inte motsätter sig allt sådant. Därav ingripandet vi ser på filmen.

Hur har du det med läsförståelsen? Läs mitt nedan inlägg och svara på vad som faktiskt står där, istället för att rapa upp något som inte har någon röd tråd alls med mitt inlägg. Varsågod och läs: