Citat:
Ursprungligen postat av
Negerhanen
Det är inte så det funkar. Att man låter bli är ett socialt och moraliskt ställningstagande. Om jag har en dotter som är välutvecklad 16 åring så skulle jag jaga bort vuxna män med ett spett. Därför låtar jag också själv bli. Det sociala stigmat behöver jag kanske inte förklara... Eller?
No offense men en 16 åring är inte mycket annorlunda att samtala med än med dig. Män tar sällan kvinnor på allvar. Sa länge personen inte ar ett retard så är det en sekundär faktor. Många kvinnor är fortfarande 15 år mentalt när de är 30.
Och varför skulle du jaga bort vuxna män med spett som försöker få till det med din 16-åriga dotter, men inte jaga bort vuxna män som försöker få till det med din 20+ dotter? Det är däri du har svaret: för att du
vet instinktivt att hon är vuxen när hon är 20+ och ett barn som fortfarande behöver sin pappa när hon är 16. Och detta
instinktiva har
normala män även koll på när det rör andra mäns 16-åriga döttrar. Man vet
instinktivt att hon inte är färdigutvecklad och att hon fortsatt är i visst beroende av sina föräldrar. och då är det inte attraktivt längre, även om det kunde vara det initialt innan man visste att hon var 16 och inte 20.
Endast hebefiler har en skruv lös och tänder mer på att hon är underårig. De har en annan sorts sjuklig "instinkt" än vad normala män har.
Hahaha!
Hade du träffat mitt 16-åriga jag och mitt nuvarande jag, så hade du skamset tagit tillbaka det där dumma påståendet! Som 16-åring var jag vääääldigt omogen. I hur jag tänkte, resonerade etc.
Jag ger dig några exempel:
1. Som 16-åring var jag vänster, otroligt extremt åt vänster. Fullfjädrad antirasist som tyckte att vi skulle "ta hit alla som behöver". Idag är jag vänster i välfärdsfrågor fortsatt, men hade gärna sett ett samarbete mellan tex. sossarna och SD i migrations/integrationsfrågan. mitt 16-åriga jag hade chockats
svårt av detta och rasist-anklagelserna hade haglat! Nog fan blir man mer
nyanserad i sitt tänkande med åldern! Då hade jag röstat på vänsterpartiet. Nu röstar jag blankt.
2. Som 16-åring tyckte jag det var jättekul att bli full. Nu dricker jag mig aldrig full och tycker att det är ren dynga att vara det. Mitt 16-åriga jag hade tyckt att jag är en "tråkmåns".
3. Som 16-åring trodde jag att killar och tjejer som låg med många, fick hög status och att det var allmänt vedertaget. Nu vet jag att det är olika: vissa anser att tjejer får låg status av det, vissa bryr sig inte osv. Mer nyanserat tänk där.
4. Som 16-åring blev jag ihop för "så skulle det ju vara", normen var ju att ha en kille/tjej. Inte för att jag ville. Nu är jag ihop med min nuvarande partner för att jag vill och älskar min partner genuint! Mognat till mig helt enkelt. Går inte efter normer, utan efter vad jag själv vill.
5. Som 16-åring visste jag inte vem jag själv var. Sökte fortfarande min identitet. Vilket givetvis märktes för min omgivning! I både klädval/stil (som varierade) och hur jag uttryckte mig vid samtal. Nu har jag ypperligt god självkännedom och vet absolut vem jag själv är! Grundad med båda fötterna på jorden.
6. Som 16-åring kände jag mig för omogen för sex, men hade det ändå med min dåvarande partner "för det skulle man ju ha" - återigen: följde normen. Inte min egen vilja. Numera älskar jag sex och har det för mitt och min partners höga nöjes skull!
7. Som 16-åring trodde jag att jag var cool om jag läste vissa böcker, såg vissa filmer, lyssnade på viss musik. Och cool inför sina vänner var ju
otroligt viktigt att vara! Numera skiter jag fullständigt i att vara cool, totalt jädra oviktigt. Jag läser vad jag vill, ser på vad jag vill, lyssnar på vad jag vill. För att
jag vill! Bryr mig inte om andras åsikter om det! Mina vänner får ta mig för den jag är!
8. Som 16-åring hoppades och trodde jag på utopier och var extremt naiv. Nu vet jag att utopier är just utopier och är inte naiv.
9. Som 16-åring hade jag komplex för delar av min kropp. Nu fattar jag inte varför, jag var ju perfekt som 16-åring! och numera har jag inga komplex för min kropp. Den duger som den är. Och jag kommer säkert tycka att den är fin när jag ser tillbaka på den när jag är 90+.
Hade du pratat med både mig och mitt 16-åriga jag, så hade du
märkt med råge att mitt nuvarande jag är betydligt mer mentalt mogen och nyanserad än vad mitt 16-åriga jag var. Och jag tror inte att du hade stått ut med mitt 16-åriga jag, ärligt talat. Själv hade jag både irriterats över mitt 16-åriga jag och samtidigt ömmat för det och tänkt "såja, lilla vän, du kommer fatta bättre en vacker dag!".
Den enda jag och mitt 16-åriga jag verkligen har gemensamt fortfarande är utseendet. Visst, det har åldrats. Men jag är mig ändå väldigt lik. Håret, ögonen, dragen, näsan... Gångstilen.