Kvinna i 50-årsåldern misstänkt mördad på ö i Värmdö kommun (2026-08-04)

Det låter inte otroligt om ÅÅ av skäl som t ex "ogillade samvaron" med TN (eller pga för stora bråk) hade bett honom lämna.

Spekulation:
En annan möjlighet är att det kanske var bestämt så, sedan en viss tid, att ÅÅ och hennes anhörige med partner skulle ha några dagar på ön själva (utan TN).
Men att ju närmare den dagen kom, desto mer frustrerad kanske TN blev över upplägget?

Tänker på uppgifter i tråden om t ex att TN i efterhand framförde kritik mot när en person han dejtade hade gått på AW (i stället för att vara med honom).

Jag menar alltså att TNs egen tjurighet/kritik, mot att han inte fick delta till 100 procent socialt i hela ÅÅs sociala umgänge, kan ha orsakat konflikten.

Dvs att det - i så fall - inte handlade om att dom bråkade och därefter bad ÅÅ honom att lämna.

Och om detta vet vi inget.

En spekulation god som någon..

Så tror jag också att det skulle kunna ha varit. Helt naturligt att man inte vill tillbringa hela sin semester i sin stuga med ny partner, som man dejtat i 8 månader. Kanske, kanske inte. Kan vara så att ursprungsplaneringen var mindre än de 2 veckor TN refererar till. Hon kanske redan hade tänjt på sina gränser. Jag tror att många nykära 55+ med barn, egna vänner osv tycker att 2 v semester är länge med ny partner.
Men, om detta vet vi inget 😉, ännu.....

Vi har ju tyckt att detta mord är speciellt men jag tror på det klassiska att hon blev dödad när hon ville avsluta. Möjligtvis bara åka hem. För så arg för något de bestämt känns lite overkill.

J, det skulle vara helt rimligt att man kan tycka att två veckor är tillräckligt. Sedan kommer barnen och då kan det vara skönt att få tid tillsammans med dom"ostört".

Sådant kan kanske störa en person som drivs av stort kontrollbehov och som är känslig för upplevt avvisande. Det är helt möjligt att TN tyckt att han kunnat stanna en bit till.

Alla vill förstås förstå vad det var som hände. Jag med. Däremot är jag inte lika intresserad som ni och andra i tråden om vad exakt det var som startade allt. Det har vi ju dessutom en trolig hypotes om utifrån vad GM påstås ha sagt i Expressenartikeln.

Jag antar att ni alla levt eller lever i långa relationer (ni verkar fullt normala allihop åtminstone ) Då vet ni ju att gräl och bråk kan starta på alla möjliga sätt. Och att ibland kan vad som började med en skitsak, någon mindre grej som skaver bara, utveckla sig till ett jättegräl. Efteråt är det inte alltid lätt att förstå hur det kunde bli så. Men är man två personer med någorlunda självinsikt och förståelse för dynamiken mellan varandra så brukar det alltid gå att reda ut.

Om en eller bägge inte har den förmågan så välutvecklad är risken förstås mycket större att ett gräl kan eskalera på ett väldigt obehagligt vis. Trots mina invändningar att sätta diagnosstämplar på GM så tror jag nog att den info vi har (inklusive hans egna ord i polisförhören) vågar säga att han har brister i förmågan att hantera konflikter. Inte minst för att han dels lätt verkar ta åt sig och bli kränkt och dels för att han då reagerar på ett sätt med anklagelser och hårda ord som förstås kan trigga den andra personen att bli ännu mer irriterad eller arg.

Vad jag vill förstå och tror är nyckeln till verklig förståelse är hur konflikten/bråket mellan dem kunde eskalera på det här katastrofala viset. Upprinnelsen till bråket är bara en del av det. Även om det inte kan uteslutas tror jag sannolikheten är låg att våldet började nästan direkt. Bråkat hade de gjort en hel del redan, jag kan tänka mig att inget i det här bråket från början fick henne att känna eller tro att det skulle kunna eskalera till något som innebar en fara för hennes liv och hälsa.

Men så blev det, tragiskt nog.

Det här kan vi dock bara få veta om GM väljer att lämna en sanningsenlig berättelse. Men om han nu överhuvudtaget kommit till en punkt i förhören där han väljer/valt att berätta kommer vi säkert att ifrågasätta hans berättelse när vi kan läsa den i FUP:en. Särskilt om han skulle måla upp hennes agerande som en viktig anledning till att allt gick överstyr. Det är inte troligt att det kommer att ha någon stor betydelse för vilket straff han får. Men det lär orsaka stor upprördhet här. Även om det rent krasst kan vara så att det var en ömsesidig upptrappning av bråket (t ex genom mycket hårda ord i mycket hård ton från bägge sidor) som ledde till den katastrofala utgången. Jag hoppas ni förstår att de orden inte är uttryck för att jag i ett sånt fall lägger något moraliskt medansvar på offret.

Jag tror för övrigt att jag själv skulle kunna bli helt rasande på någon som betedde sig som GM mycket väl kan ha gjort: Hårda ord, absurda anklagelser, vägran att lämna min bostad och till slut vansinnigt kränkande ord och påståenden. I värsta fall på ett vis som kunde försätta mig själv i fara.

Biskopen tycker nog att det finns en ganska viktig skillnad mellan att fastna i frågan om vad som startade bråket och att försöka förstå vad som kan ha gjort just detta bråk så katastrofalt.

Det senare är ju precis där flera av de diskussioner som förts i tråden kommer in. Kontrollbehov, känslighet för avvisande, irritation över att inte få vara delaktig i ÅÅ:s sociala liv och den möjliga frågan om var TN egentligen förväntades befinna sig är knappast ointressanta bara för att de råkar ligga tidigt i händelseförloppet.

Tvärtom. Om relationen faktiskt höll på att ta slut den kvällen, om TN upplevde sig avvisad eller förödmjukad och samtidigt stod inför en betydande prestige och kontrollförlust, då kan det ha förändrat hela spelplanen.

Biskopen tycker dessutom att det är intressant att TN, utifrån det material vi diskuterat, tycks ha lagt stor vikt vid en polerad och kanske även ekonomiskt och socialt framgångsrik yta. Då ÅÅ passade synnerligen väl in i den bilden kan relationen hypotetiskt ha varit en del av den självbild han ville upprätthålla.

Och då blir de tidigare relationerna intressanta. Om han tidigare kunnat lämna relationer utan samma upplevda sociala prestigeförlust och dessutom gått vinnande ur två bodelningar, så kanske han aldrig behövt uppleva någon särskilt dramatisk kontrollförlust. Man kan förlora en relation utan att känna sig som den som förlorat kontrollen över hela föreställningen.

Den här gången kan det ha varit annorlunda.

Om ÅÅ sade nej. Om hon ville att han skulle lämna. Om relationen faktiskt var över. Om han samtidigt upplevde att något han betraktade som en del av sitt välordnade liv plötsligt inte längre var hans att bestämma över. Då har Biskopen åtminstone en tänkbar mekanism för varför just denna konflikt kunde få en helt annan laddning.

Det är naturligtvis en hypotes. Biskopen har icke fått tillträde till herr TN:s inre gemak och ämnar icke heller utge sig för att ha gjort det. Men det är väl för all del därför vi diskuterar.

Och här tycker jag faktiskt att resonemangen om konflikthantering och kontrollförlust går alldeles utmärkt att lägga ovanpå varandra. Bristande förmåga att hantera kränkthet och konflikt kan vara själva mekanismen. En upplevd separation, ett avvisande och en plötslig prestigeförlust kan vara det som gav mekanismen dess explosiva bränsle.

Så Biskopen är mindre intresserad av vilken liten sten som först kastades i dammen. Det intressanta är varför vattenytan denna gång reste sig till en flodvåg.

Det är där den verkliga gåtan ligger.

Att försöka besvara Biskopens gåta utan att närma sig alternativa diagnoser är ungefär som att försöka förklara kombinationen av hög feber, gulgrön slemhosta och bröstsmärta vid djupandning utan att vilja beröra att det kan vara fråga om lunginflammation…

Utifrån min betraktelse av förmodat händelseförlopp, TNs ”anamnes” och den påtagliga asymmetrin mellan honom och brottsoffret så pekar det mesta åt några få alternativa personlighetsstörningar. Det kan så klart även vara så att det rör sig om något helt annat och för läkekonsten mycket ovanligt. TN har inte vart fall inte visat prov på en för människor normal reaktion och om detta tror jag många i tråden är överens.

Många bäckar små blir en stor å?

Jag har försökt att tänka hur det har trappats upp där båda sidor blivit handgripliga, kanske kastat saker osv. Men det blir liksom tvärstopp när det kommer till vad som skulle fått GM att använda en kniv. Nu utgår jag ifrån att kniv eller liknande har använts, vilket vi inte vet(?).

Nån som ens kommer på tanken att snegla åt knivar eller motsvarande kan ju bara vara sinnessjuk och störd, särskilt när personen förmodligen även är fysiskt starkare.

Tillfällena där det får anses vara rimligt att använda kniv mot någon måste vara väldigt få och i detta scenario (som vi inte har full koll på) kan jag iaf inte komma på ett enda.

Någon i tråden spekulerade om huruvida BO blev inkastad i fönstret som var trasigt och fick sina skador så. Det är det enda möjliga scenario, i min enkla hjärna, som kan öppna upp för att GM inte är helt jävla störd.

Välformulerat och bra sammanfattning!

Här tycker Biskopen att skribenten återigen smyger in sin favoritförklaring som om den vore en nödvändig ingång till hela frågeställningen.

Biskopens gåta var: hur kunde konflikten eskalera på detta katastrofala vis? Svaret blir då att man måste närma sig alternativa personlighetsstörningar, annars är det ungefär som att missa en lunginflammation.

Men där haltar jämförelsen betänkligt.

Feber, gulgrön slemhosta och bröstsmärta vid djupandning är konkreta medicinska symtom som kan undersökas, provtas och vägas mot etablerade diagnostiska kriterier och differentialdiagnoser. Här har vi däremot ett förmodat händelseförlopp, uppgifter om en människas beteende och hans egna berättelser. Det är intressant material, men det är inte en psykiatrisk utredning.

Det är väl ingen, eller mycket få av församlingens medlemmar, som påstår att personlighetsproblematik måste uteslutas som hypotes. Men varför skulle den vara en förutsättning för att diskutera det vi faktiskt ser? Kontrollbehov, känslighet för avvisande, kränkthet, konflikthantering, prestige, skam och en möjlig kontrollförlust kan alla vara relevanta delar av ett händelseförlopp utan att Biskopen först måste fastställa vilken psykiatrisk etikett som eventuellt kan tänkas ligga bakom. Om någon överhuvudtaget.

Här kommer dessutom en liten logisk kullerbytta in i bilden. Först betraktar man ett förmodat händelseförlopp och vissa beteenden. Därefter konstaterar man att dessa beteenden passar vissa personlighetsstörningar. Sedan används personlighetsstörningarna som förklaring till samma beteenden.

Då har man på något sätt lyckats göra hypotesen till både fråga och svar.

Att TN:s reaktion framstår som extrem eller avvikande är naturligtvis intressant. Men det är inte detsamma som att vi därmed vet varför den blev extrem. Där finns ett ganska rejält steg mellan observation och slutsats som skribenten elegant hoppar över.

När han dessutom skriver att ”det mesta pekar” mot några få alternativa personlighetsstörningar skulle Biskopen gärna vilja veta vad exakt som gör att det pekar dit och inte mot flera andra tänkbara förklaringar.

Samma beteenden kan ha flera olika motorer.

Det är alltså inte diagnosen Biskopen vill förbjuda. Det är diagnosen som facit han invänder mot.

Om framtida material ger stöd för en sådan problematik, så får Biskopen naturligtvis böja sitt huvud och revidera hypotesen. Men fram till dess tycker han nog att vi kan låta flera dörrar stå öppna.

För visst är det skillnad på att säga ”en personlighetsproblematik kan vara en del av förklaringen” och att säga ”utan personlighetsdiagnoser kan denna gåta egentligen inte förstås”?

Den första är en hypotes. Den andra börjar mer likna en trosbekännelse.

Och beträffande detta med att TN ”inte visat prov på en för människor normal reaktion” vill Biskopen ändå återkomma till en sak som redan varit uppe i tråden. Att mörda en annan människa på detta sätt är ju så uppenbart avvikande från normalt mänskligt beteende att vi knappast behöver någon psykiatrisk diagnos för att konstatera just det.

Däremot tycker Biskopen att det är värt att fråga sig varför vi så gärna vill sätta en särskild etikett på det avvikande. Kanske är det skönt att placera det obegripliga hos någon som är fundamentalt annorlunda än oss själva.

Biskopen har ju redan nämnt monstret i skogen, och får väl ursäkta upprepningen. Men det är ett monster som är svårt att låta bli att återkomma till.

För tänk om det inte finns något särskilt monster där ute att hitta? Tänk om den obehagligare insikten är att en människa kan vara just människa, med mänskliga brister, konflikter, kränkningar, stolthet, skam och kontrollbehov, och ändå begå något fullständigt monstruöst.

Det är en betydligt besvärligare tanke än att bara konstatera att monstret bor i skogen.