Citat:
Här tycker Biskopen att skribenten återigen smyger in sin favoritförklaring som om den vore en nödvändig ingång till hela frågeställningen.
Biskopens gåta var: hur kunde konflikten eskalera på detta katastrofala vis? Svaret blir då att man måste närma sig alternativa personlighetsstörningar, annars är det ungefär som att missa en lunginflammation.
Men där haltar jämförelsen betänkligt.
Feber, gulgrön slemhosta och bröstsmärta vid djupandning är konkreta medicinska symtom som kan undersökas, provtas och vägas mot etablerade diagnostiska kriterier och differentialdiagnoser. Här har vi däremot ett förmodat händelseförlopp, uppgifter om en människas beteende och hans egna berättelser. Det är intressant material, men det är inte en psykiatrisk utredning.
Det är väl ingen, eller mycket få av församlingens medlemmar, som påstår att personlighetsproblematik måste uteslutas som hypotes. Men varför skulle den vara en förutsättning för att diskutera det vi faktiskt ser? Kontrollbehov, känslighet för avvisande, kränkthet, konflikthantering, prestige, skam och en möjlig kontrollförlust kan alla vara relevanta delar av ett händelseförlopp utan att Biskopen först måste fastställa vilken psykiatrisk etikett som eventuellt kan tänkas ligga bakom. Om någon överhuvudtaget.
Här kommer dessutom en liten logisk kullerbytta in i bilden. Först betraktar man ett förmodat händelseförlopp och vissa beteenden. Därefter konstaterar man att dessa beteenden passar vissa personlighetsstörningar. Sedan används personlighetsstörningarna som förklaring till samma beteenden.
Då har man på något sätt lyckats göra hypotesen till både fråga och svar.
Att TN:s reaktion framstår som extrem eller avvikande är naturligtvis intressant. Men det är inte detsamma som att vi därmed vet varför den blev extrem. Där finns ett ganska rejält steg mellan observation och slutsats som skribenten elegant hoppar över.
När han dessutom skriver att ”det mesta pekar” mot några få alternativa personlighetsstörningar skulle Biskopen gärna vilja veta vad exakt som gör att det pekar dit och inte mot flera andra tänkbara förklaringar.
Samma beteenden kan ha flera olika motorer.
Det är alltså inte diagnosen Biskopen vill förbjuda. Det är diagnosen som facit han invänder mot.
Om framtida material ger stöd för en sådan problematik, så får Biskopen naturligtvis böja sitt huvud och revidera hypotesen. Men fram till dess tycker han nog att vi kan låta flera dörrar stå öppna.
För visst är det skillnad på att säga ”en personlighetsproblematik kan vara en del av förklaringen” och att säga ”utan personlighetsdiagnoser kan denna gåta egentligen inte förstås”?
Den första är en hypotes. Den andra börjar mer likna en trosbekännelse.
Och beträffande detta med att TN ”inte visat prov på en för människor normal reaktion” vill Biskopen ändå återkomma till en sak som redan varit uppe i tråden. Att mörda en annan människa på detta sätt är ju så uppenbart avvikande från normalt mänskligt beteende att vi knappast behöver någon psykiatrisk diagnos för att konstatera just det.
Däremot tycker Biskopen att det är värt att fråga sig varför vi så gärna vill sätta en särskild etikett på det avvikande. Kanske är det skönt att placera det obegripliga hos någon som är fundamentalt annorlunda än oss själva.
Biskopen har ju redan nämnt monstret i skogen, och får väl ursäkta upprepningen. Men det är ett monster som är svårt att låta bli att återkomma till.
För tänk om det inte finns något särskilt monster där ute att hitta? Tänk om den obehagligare insikten är att en människa kan vara just människa, med mänskliga brister, konflikter, kränkningar, stolthet, skam och kontrollbehov, och ändå begå något fullständigt monstruöst.
Det är en betydligt besvärligare tanke än att bara konstatera att monstret bor i skogen.
Biskopens gåta var: hur kunde konflikten eskalera på detta katastrofala vis? Svaret blir då att man måste närma sig alternativa personlighetsstörningar, annars är det ungefär som att missa en lunginflammation.
Men där haltar jämförelsen betänkligt.
Feber, gulgrön slemhosta och bröstsmärta vid djupandning är konkreta medicinska symtom som kan undersökas, provtas och vägas mot etablerade diagnostiska kriterier och differentialdiagnoser. Här har vi däremot ett förmodat händelseförlopp, uppgifter om en människas beteende och hans egna berättelser. Det är intressant material, men det är inte en psykiatrisk utredning.
Det är väl ingen, eller mycket få av församlingens medlemmar, som påstår att personlighetsproblematik måste uteslutas som hypotes. Men varför skulle den vara en förutsättning för att diskutera det vi faktiskt ser? Kontrollbehov, känslighet för avvisande, kränkthet, konflikthantering, prestige, skam och en möjlig kontrollförlust kan alla vara relevanta delar av ett händelseförlopp utan att Biskopen först måste fastställa vilken psykiatrisk etikett som eventuellt kan tänkas ligga bakom. Om någon överhuvudtaget.
Här kommer dessutom en liten logisk kullerbytta in i bilden. Först betraktar man ett förmodat händelseförlopp och vissa beteenden. Därefter konstaterar man att dessa beteenden passar vissa personlighetsstörningar. Sedan används personlighetsstörningarna som förklaring till samma beteenden.
Då har man på något sätt lyckats göra hypotesen till både fråga och svar.
Att TN:s reaktion framstår som extrem eller avvikande är naturligtvis intressant. Men det är inte detsamma som att vi därmed vet varför den blev extrem. Där finns ett ganska rejält steg mellan observation och slutsats som skribenten elegant hoppar över.
När han dessutom skriver att ”det mesta pekar” mot några få alternativa personlighetsstörningar skulle Biskopen gärna vilja veta vad exakt som gör att det pekar dit och inte mot flera andra tänkbara förklaringar.
Samma beteenden kan ha flera olika motorer.
Det är alltså inte diagnosen Biskopen vill förbjuda. Det är diagnosen som facit han invänder mot.
Om framtida material ger stöd för en sådan problematik, så får Biskopen naturligtvis böja sitt huvud och revidera hypotesen. Men fram till dess tycker han nog att vi kan låta flera dörrar stå öppna.
För visst är det skillnad på att säga ”en personlighetsproblematik kan vara en del av förklaringen” och att säga ”utan personlighetsdiagnoser kan denna gåta egentligen inte förstås”?
Den första är en hypotes. Den andra börjar mer likna en trosbekännelse.
Och beträffande detta med att TN ”inte visat prov på en för människor normal reaktion” vill Biskopen ändå återkomma till en sak som redan varit uppe i tråden. Att mörda en annan människa på detta sätt är ju så uppenbart avvikande från normalt mänskligt beteende att vi knappast behöver någon psykiatrisk diagnos för att konstatera just det.
Däremot tycker Biskopen att det är värt att fråga sig varför vi så gärna vill sätta en särskild etikett på det avvikande. Kanske är det skönt att placera det obegripliga hos någon som är fundamentalt annorlunda än oss själva.
Biskopen har ju redan nämnt monstret i skogen, och får väl ursäkta upprepningen. Men det är ett monster som är svårt att låta bli att återkomma till.
För tänk om det inte finns något särskilt monster där ute att hitta? Tänk om den obehagligare insikten är att en människa kan vara just människa, med mänskliga brister, konflikter, kränkningar, stolthet, skam och kontrollbehov, och ändå begå något fullständigt monstruöst.
Det är en betydligt besvärligare tanke än att bara konstatera att monstret bor i skogen.
Biskopen är medveten om att han delat denna ståndpunkt med liknade innebörd för bara några ynka dagar sedan. Ty detta blir hans sista inlägg i debatten kring diagnoser. Nu har han väl högt nog låtit församlingen veta sin ståndpunkt, för vad det nu är värt.
Helgat varde ditt namn SonnyKennyLenny, även om vi inte är helt ense.
Helgat varde ditt namn SonnyKennyLenny, även om vi inte är helt ense.
Det här är sannolikt det vettigaste som skrivits i hela tråden. Tackar ödmjukast Biskopen för en genomtänkt och pedagogiskt formulerad analys!
) Då vet ni ju att gräl och bråk kan starta på alla möjliga sätt. Och att ibland kan vad som började med en skitsak, någon mindre grej som skaver bara, utveckla sig till ett jättegräl. Efteråt är det inte alltid lätt att förstå hur det kunde bli så. Men är man två personer med någorlunda självinsikt och förståelse för dynamiken mellan varandra så brukar det alltid gå att reda ut.