Kvinna i 50-årsåldern misstänkt mördad på ö i Värmdö kommun (2026-08-04)

Här tycker Biskopen att skribenten återigen smyger in sin favoritförklaring som om den vore en nödvändig ingång till hela frågeställningen.

Biskopens gåta var: hur kunde konflikten eskalera på detta katastrofala vis? Svaret blir då att man måste närma sig alternativa personlighetsstörningar, annars är det ungefär som att missa en lunginflammation.

Men där haltar jämförelsen betänkligt.

Feber, gulgrön slemhosta och bröstsmärta vid djupandning är konkreta medicinska symtom som kan undersökas, provtas och vägas mot etablerade diagnostiska kriterier och differentialdiagnoser. Här har vi däremot ett förmodat händelseförlopp, uppgifter om en människas beteende och hans egna berättelser. Det är intressant material, men det är inte en psykiatrisk utredning.

Det är väl ingen, eller mycket få av församlingens medlemmar, som påstår att personlighetsproblematik måste uteslutas som hypotes. Men varför skulle den vara en förutsättning för att diskutera det vi faktiskt ser? Kontrollbehov, känslighet för avvisande, kränkthet, konflikthantering, prestige, skam och en möjlig kontrollförlust kan alla vara relevanta delar av ett händelseförlopp utan att Biskopen först måste fastställa vilken psykiatrisk etikett som eventuellt kan tänkas ligga bakom. Om någon överhuvudtaget.

Här kommer dessutom en liten logisk kullerbytta in i bilden. Först betraktar man ett förmodat händelseförlopp och vissa beteenden. Därefter konstaterar man att dessa beteenden passar vissa personlighetsstörningar. Sedan används personlighetsstörningarna som förklaring till samma beteenden.

Då har man på något sätt lyckats göra hypotesen till både fråga och svar.

Att TN:s reaktion framstår som extrem eller avvikande är naturligtvis intressant. Men det är inte detsamma som att vi därmed vet varför den blev extrem. Där finns ett ganska rejält steg mellan observation och slutsats som skribenten elegant hoppar över.

När han dessutom skriver att ”det mesta pekar” mot några få alternativa personlighetsstörningar skulle Biskopen gärna vilja veta vad exakt som gör att det pekar dit och inte mot flera andra tänkbara förklaringar.

Samma beteenden kan ha flera olika motorer.

Det är alltså inte diagnosen Biskopen vill förbjuda. Det är diagnosen som facit han invänder mot.

Om framtida material ger stöd för en sådan problematik, så får Biskopen naturligtvis böja sitt huvud och revidera hypotesen. Men fram till dess tycker han nog att vi kan låta flera dörrar stå öppna.

För visst är det skillnad på att säga ”en personlighetsproblematik kan vara en del av förklaringen” och att säga ”utan personlighetsdiagnoser kan denna gåta egentligen inte förstås”?

Den första är en hypotes. Den andra börjar mer likna en trosbekännelse.

Och beträffande detta med att TN ”inte visat prov på en för människor normal reaktion” vill Biskopen ändå återkomma till en sak som redan varit uppe i tråden. Att mörda en annan människa på detta sätt är ju så uppenbart avvikande från normalt mänskligt beteende att vi knappast behöver någon psykiatrisk diagnos för att konstatera just det.

Däremot tycker Biskopen att det är värt att fråga sig varför vi så gärna vill sätta en särskild etikett på det avvikande. Kanske är det skönt att placera det obegripliga hos någon som är fundamentalt annorlunda än oss själva.

Biskopen har ju redan nämnt monstret i skogen, och får väl ursäkta upprepningen. Men det är ett monster som är svårt att låta bli att återkomma till.

För tänk om det inte finns något särskilt monster där ute att hitta? Tänk om den obehagligare insikten är att en människa kan vara just människa, med mänskliga brister, konflikter, kränkningar, stolthet, skam och kontrollbehov, och ändå begå något fullständigt monstruöst.

Det är en betydligt besvärligare tanke än att bara konstatera att monstret bor i skogen.

Alla vill förstås förstå vad det var som hände. Jag med. Däremot är jag inte lika intresserad som ni och andra i tråden om vad exakt det var som startade allt. Det har vi ju dessutom en trolig hypotes om utifrån vad GM påstås ha sagt i Expressenartikeln.

Jag antar att ni alla levt eller lever i långa relationer (ni verkar fullt normala allihop åtminstone ) Då vet ni ju att gräl och bråk kan starta på alla möjliga sätt. Och att ibland kan vad som började med en skitsak, någon mindre grej som skaver bara, utveckla sig till ett jättegräl. Efteråt är det inte alltid lätt att förstå hur det kunde bli så. Men är man två personer med någorlunda självinsikt och förståelse för dynamiken mellan varandra så brukar det alltid gå att reda ut.

Om en eller bägge inte har den förmågan så välutvecklad är risken förstås mycket större att ett gräl kan eskalera på ett väldigt obehagligt vis. Trots mina invändningar att sätta diagnosstämplar på GM så tror jag nog att den info vi har (inklusive hans egna ord i polisförhören) vågar säga att han har brister i förmågan att hantera konflikter. Inte minst för att han dels lätt verkar ta åt sig och bli kränkt och dels för att han då reagerar på ett sätt med anklagelser och hårda ord som förstås kan trigga den andra personen att bli ännu mer irriterad eller arg.

Vad jag vill förstå och tror är nyckeln till verklig förståelse är hur konflikten/bråket mellan dem kunde eskalera på det här katastrofala viset. Upprinnelsen till bråket är bara en del av det. Även om det inte kan uteslutas tror jag sannolikheten är låg att våldet började nästan direkt. Bråkat hade de gjort en hel del redan, jag kan tänka mig att inget i det här bråket från början fick henne att känna eller tro att det skulle kunna eskalera till något som innebar en fara för hennes liv och hälsa.

Men så blev det, tragiskt nog.

Det här kan vi dock bara få veta om GM väljer att lämna en sanningsenlig berättelse. Men om han nu överhuvudtaget kommit till en punkt i förhören där han väljer/valt att berätta kommer vi säkert att ifrågasätta hans berättelse när vi kan läsa den i FUP:en. Särskilt om han skulle måla upp hennes agerande som en viktig anledning till att allt gick överstyr. Det är inte troligt att det kommer att ha någon stor betydelse för vilket straff han får. Men det lär orsaka stor upprördhet här. Även om det rent krasst kan vara så att det var en ömsesidig upptrappning av bråket (t ex genom mycket hårda ord i mycket hård ton från bägge sidor) som ledde till den katastrofala utgången. Jag hoppas ni förstår att de orden inte är uttryck för att jag i ett sånt fall lägger något moraliskt medansvar på offret.

Jag tror för övrigt att jag själv skulle kunna bli helt rasande på någon som betedde sig som GM mycket väl kan ha gjort: Hårda ord, absurda anklagelser, vägran att lämna min bostad och till slut vansinnigt kränkande ord och påståenden. I värsta fall på ett vis som kunde försätta mig själv i fara.

Här tycker Biskopen att skribenten återigen smyger in sin favoritförklaring som om den vore en nödvändig ingång till hela frågeställningen.

Biskopens gåta var: hur kunde konflikten eskalera på detta katastrofala vis? Svaret blir då att man måste närma sig alternativa personlighetsstörningar, annars är det ungefär som att missa en lunginflammation.

Men där haltar jämförelsen betänkligt.

Feber, gulgrön slemhosta och bröstsmärta vid djupandning är konkreta medicinska symtom som kan undersökas, provtas och vägas mot etablerade diagnostiska kriterier och differentialdiagnoser. Här har vi däremot ett förmodat händelseförlopp, uppgifter om en människas beteende och hans egna berättelser. Det är intressant material, men det är inte en psykiatrisk utredning.

Det är väl ingen, eller mycket få av församlingens medlemmar, som påstår att personlighetsproblematik måste uteslutas som hypotes. Men varför skulle den vara en förutsättning för att diskutera det vi faktiskt ser? Kontrollbehov, känslighet för avvisande, kränkthet, konflikthantering, prestige, skam och en möjlig kontrollförlust kan alla vara relevanta delar av ett händelseförlopp utan att Biskopen först måste fastställa vilken psykiatrisk etikett som eventuellt kan tänkas ligga bakom. Om någon överhuvudtaget.

Här kommer dessutom en liten logisk kullerbytta in i bilden. Först betraktar man ett förmodat händelseförlopp och vissa beteenden. Därefter konstaterar man att dessa beteenden passar vissa personlighetsstörningar. Sedan används personlighetsstörningarna som förklaring till samma beteenden.

Då har man på något sätt lyckats göra hypotesen till både fråga och svar.

Att TN:s reaktion framstår som extrem eller avvikande är naturligtvis intressant. Men det är inte detsamma som att vi därmed vet varför den blev extrem. Där finns ett ganska rejält steg mellan observation och slutsats som skribenten elegant hoppar över.

När han dessutom skriver att ”det mesta pekar” mot några få alternativa personlighetsstörningar skulle Biskopen gärna vilja veta vad exakt som gör att det pekar dit och inte mot flera andra tänkbara förklaringar.

Samma beteenden kan ha flera olika motorer.

Det är alltså inte diagnosen Biskopen vill förbjuda. Det är diagnosen som facit han invänder mot.

Om framtida material ger stöd för en sådan problematik, så får Biskopen naturligtvis böja sitt huvud och revidera hypotesen. Men fram till dess tycker han nog att vi kan låta flera dörrar stå öppna.

För visst är det skillnad på att säga ”en personlighetsproblematik kan vara en del av förklaringen” och att säga ”utan personlighetsdiagnoser kan denna gåta egentligen inte förstås”?

Den första är en hypotes. Den andra börjar mer likna en trosbekännelse.

Och beträffande detta med att TN ”inte visat prov på en för människor normal reaktion” vill Biskopen ändå återkomma till en sak som redan varit uppe i tråden. Att mörda en annan människa på detta sätt är ju så uppenbart avvikande från normalt mänskligt beteende att vi knappast behöver någon psykiatrisk diagnos för att konstatera just det.

Däremot tycker Biskopen att det är värt att fråga sig varför vi så gärna vill sätta en särskild etikett på det avvikande. Kanske är det skönt att placera det obegripliga hos någon som är fundamentalt annorlunda än oss själva.

Biskopen har ju redan nämnt monstret i skogen, och får väl ursäkta upprepningen. Men det är ett monster som är svårt att låta bli att återkomma till.

För tänk om det inte finns något särskilt monster där ute att hitta? Tänk om den obehagligare insikten är att en människa kan vara just människa, med mänskliga brister, konflikter, kränkningar, stolthet, skam och kontrollbehov, och ändå begå något fullständigt monstruöst.

Det är en betydligt besvärligare tanke än att bara konstatera att monstret bor i skogen.

Som framgår av min signatur försöker jag ofta komma fram till den enklaste förklaringen till något som är i linje med alla kända fakta och observationer.

Försöker jag tillämpa det på GM:s formuleringar så ser jag lite olika alternativ (väl medveten om att analys av lösryckta citat lätt kan bli att koka soppa på en spik)
- Han vill till förhörsledarna förmedla ånger över det han gjort. Han förstår att det skulle låta konstigt att bara säga "Hon var jättefin" när han samtidigt medgett att han tagit livet av henne. Så på ett indirekt vis säger han att hon gjorde något mot honom som gjorde honom så arg/förtvivlad att han dödade henne. Men nu efteråt när han lugnat ner sig inser han att hon var en fin människa som inte förtjänade detta
- Han uttrycker faktiskt en äkta känsla av förvirring över det faktum att han blev så arg på vad hon nu gjorde/sa att han dödade henne, samtidigt som han känner att hon var ju en jättebra människa.
- En kombination av de två

Jag är oftast mer intresserad av att förstå hur förövare och offer i ett brott upplever och hanterar det än att fördjupa mig i detaljer i själva brottet. Har läst/tagit del av ganska många vittnesmål/berättelser från förövare som i sak erkänner de våldsbrott de begått, inte minst personer dömda till döden eller livstidsstraff utan möjlighet till villkorlig frigivning (parole) i USA.

Min upplevelse är att det är ganska få som oförbehållsamt erkänner sin skuld och förmår bära hela ansvaret för den. Det finns de som t.o.m. avstått från att överklaga sina dödsstraff och frivilligt låtit sig avrättas för att kunna dö med känslan att de därigenom sonar sitt brott. Men i de flesta fall åberopar man olika typer av ursäkter och förmildrande omständigheter. Den hemska barndomen. Narkotikamissbruket. Att medbrottslingar var de mest skyldiga i praktiken. Ibland offrets eller offrens egna handlingar. Det kan delvis bero på en överklagandeprocess där man försöker få sitt straff reducerat. Men oftare upplever jag nog att det är för att orka leva med det man gjort. Att skapa en berättelse som ger en viss möjlighet att förlåta sig själv. I vissa fall handlar det helt klart om en allmänt nedsatt empati, även om man kan ha lärt sig att maskera den relativt väl. Många verkar trots allt tycka mest synd om sig själva fortfarande.

På många sätt tycker jag man kan förstå detta. De flesta av oss har gjort andra människor illa på olika vis och de flesta av oss urskuldrar i efterhand vad vi gjorde inför oss själva. Sen är saken också den att man verkligen kan se förmildrande omständigheter ofta om man inte är helt konsumerad av själva brottets hemskhet. Väldigt många som begått mord är själva brottsoffer på olika vis. De har haft en fruktansvärt barndom med våld och missbrukande vuxna som man inte ens skulle önska sin värste fiende. De brottas med olika neuropsykiatriska syndrom och dåligt mående. Att hamna i dödscell eller i ett högsäkerhetsfängelse med en livsstilsdom innebär ju också en hemsk tillvaro. Rent mänskligt kan jag förstå att det är lättare för många att låta självömkan ta över en verklig ånger över vad man gjorde som ledde till att man hamnade där.

I inte så få fall när gärningsmannen är ung kommer insikten och ångern över det man gjort först kanske tio år senare eller mer. När man mognat lite, anpassat sig till fängelsemiljön och bestämt sig för att försöka leva ett så anständigt liv det går därinne istället för att missbruka och delta i olika gängkonflikter. Men nu pratar vi ju om en annan typ av GM än TN.

Konflikter sker i de flesta hem, men inte ofta att det leder till dödligt våld.

När det leder till dödligt våld, har det vanligen föregåtts av tidigare olika typer av våld, det har skett en eskalering av våldet. Det finns olika typer av våld; psykiskt, fysiskt, enonomiskt/matriellt och sexuellt våld. Våldet följer ofta ett mönster, med en intensiv inledande uppvaktning som följs av en intensiv kärleksperiod.

Därefter kan det smygande komma varningssignaler av olika slag; försök till att bestämma vilka du ska träffa, vad du ska göra, smärre kränkningar, utbrott osv. Det klassiska mönstret är att det blir perioder av olika våldshandlingar, som följs av ånger, löften om att det inte kommer att ske igen.

Successivt flyttas postionerna framåt, och det blir en eskalering, upptrappning av våldet. Det går i cirklar, med "varma" perioder som följa av "kalla" perioder.

Här pratar vi inte om att det är två som beter sig på detta sätt, utan det är den som utövat det dödliga våldet som beter sig enligt mönstret ovan. Det innebär förstås inte, att det aldrig sker våld från offrets sida också, det förekommer. Det är dock den som utövar det dödliga våldet, som är den som beter sig enligt mönstret, med kontrollernade och svartsjukt beteende som utövas med olika typer av våld.

I den här historien kan vi se att TN prickar in på några av dessa mönster.

Enligt skribenter i tråden har vi fått veta att relationen har varit väldigt intensiv, och det ska redan ha pratats om att flytta ihop.

Han säger själv i förhör att det av och till varit konflikter.

En skribent berättar om att vid avslut på deras relation, framkom en mängd olika upplevelser av kränkningar som TN "samlat" på sig, varav en var att motpartern hade prioriterat annan aktivitet än samvaro med TN, vid något tillfälle. Här kan man ana att om relationen hade varat en längre tid än den gjorde, hade kanske TN begränsat den andres liv, genom att förhindra att han skulle känna sig bortprioriterad. Det är vanligt att den som utövar våld, gör försök till att isolera personen, det kan vara från vänner, men också familjemedlemmar, aktiviteter, osv.

I den relation som TN har haft med ett ex, där lgh- bråk uppstod, framkommer att TB betett sig kränkande och hotfullt. Exet, beskriver i en anmälan, om psykiskt våld, och rädsla för att det hela skulle eskalera.

Oavsett hur ett bråk uppstår, även om man känner sig frustrerad och beter sig aggresivt på det sätt som du tar upp när någon inte lämnar, har betett sig enormt illa, så är det inte vanligt att folk går till sådant övervåld att det slutar med dödligt våld.

När det sker övertramp av det här allvarliga slaget, sitter problemet i den person som dödar. Det har ingen betydelse hur ÅÅ betett sig, eftersom de allra flesta människor i TNs sits, hade lämnat, tagit en promenad, sovit i lillstugan, satt sig ner och tagit ett steg tillbaka.

Det första fetade i ditt inlägg; det tror jag stämmer, med den kommetaren, att det handlar kanske lite mer än att en har svårt hantera konflikter. Det krävs en viss personlighet, där starkt kontrollerande behov av partnern ingår och en svartsjuka ingår ofta. Det behöver inte bara vara svartsjuka på andra män, utan kan involvera allt som prioriterar den kontrollerande i lägre position.

Det andra fetade; där menar jag att det ytterst sällen händer att man utsätter sig för dödligt våld för att man blir ursinnig på någon för något, även om man beter sig väldigt illa.

Det är ju det som är skillnaden här; att ÅÅ har träffat en person som har mycket allvarliga problem i sin personlighet, vilket leder till att han beter sig kontrollerande och aggressivt även vid för de flesta personer mindre konflikter.

Han är på det viset mer av en tickande bomb.

Jag är lite som du, lyssnar in på ord. Jag har vanligen en väldigt bra magkänsla.

Men i fallet med mordet på Lena, då hade jag verkligen fel i mycket. Det var långt värre än jag trodde.

Jag missade dock det som du la märke till: det fina hon faktiskt var. Det behöver inte betyda så mycket, men det kan göra det.

Hans ord känns väldigt tillrättalagda.

Börjar ni spekulera i annat nu ?

Biskopen har tyvärr observerat detta. Situationen är allvarlig.
Någon har nämligen börjat spekulera i annat än det som stod i den ursprungliga hypotesen.

Först tänkte vi en tanke. Sedan tänkte vi en annan. Nu har det tydligen gått så långt att tråden har utvecklat egen intellektuell metabolism.

Biskopen föreslår omedelbar avspärrning av området. Ingen får tänka nytt förrän berörda myndigheter hunnit fastställa vem som gav tankarna tillstånd att lämna sina tilldelade lokaler.

Detta kan sluta precis hur som helst.
Biskopen återkommer när ordningen är återställd och samtliga spekulationer återbördat till sina respektive burar.

Konflikter sker i de flesta hem, men inte ofta att det leder till dödligt våld.

När det leder till dödligt våld, har det vanligen föregåtts av tidigare olika typer av våld, det har skett en eskalering av våldet. Det finns olika typer av våld; psykiskt, fysiskt, enonomiskt/matriellt och sexuellt våld. Våldet följer ofta ett mönster, med en intensiv inledande uppvaktning som följs av en intensiv kärleksperiod.

Därefter kan det smygande komma varningssignaler av olika slag; försök till att bestämma vilka du ska träffa, vad du ska göra, smärre kränkningar, utbrott osv. Det klassiska mönstret är att det blir perioder av olika våldshandlingar, som följs av ånger, löften om att det inte kommer att ske igen.

Successivt flyttas postionerna framåt, och det blir en eskalering, upptrappning av våldet. Det går i cirklar, med "varma" perioder som följa av "kalla" perioder.

Här pratar vi inte om att det är två som beter sig på detta sätt, utan det är den som utövat det dödliga våldet som beter sig enligt mönstret ovan. Det innebär förstås inte, att det aldrig sker våld från offrets sida också, det förekommer. Det är dock den som utövar det dödliga våldet, som är den som beter sig enligt mönstret, med kontrollernade och svartsjukt beteende som utövas med olika typer av våld.

I den här historien kan vi se att TN prickar in på några av dessa mönster.

Enligt skribenter i tråden har vi fått veta att relationen har varit väldigt intensiv, och det ska redan ha pratats om att flytta ihop.

Han säger själv i förhör att det av och till varit konflikter.

En skribent berättar om att vid avslut på deras relation, framkom en mängd olika upplevelser av kränkningar som TN "samlat" på sig, varav en var att motpartern hade prioriterat annan aktivitet än samvaro med TN, vid något tillfälle. Här kan man ana att om relationen hade varat en längre tid än den gjorde, hade kanske TN begränsat den andres liv, genom att förhindra att han skulle känna sig bortprioriterad. Det är vanligt att den som utövar våld, gör försök till att isolera personen, det kan vara från vänner, men också familjemedlemmar, aktiviteter, osv.

I den relation som TN har haft med ett ex, där lgh- bråk uppstod, framkommer att TB betett sig kränkande och hotfullt. Exet, beskriver i en anmälan, om psykiskt våld, och rädsla för att det hela skulle eskalera.

Oavsett hur ett bråk uppstår, även om man känner sig frustrerad och beter sig aggresivt på det sätt som du tar upp när någon inte lämnar, har betett sig enormt illa, så är det inte vanligt att folk går till sådant övervåld att det slutar med dödligt våld.

När det sker övertramp av det här allvarliga slaget, sitter problemet i den person som dödar. Det har ingen betydelse hur ÅÅ betett sig, eftersom de allra flesta människor i TNs sits, hade lämnat, tagit en promenad, sovit i lillstugan, satt sig ner och tagit ett steg tillbaka.

Det första fetade i ditt inlägg; det tror jag stämmer, med den kommetaren, att det handlar kanske lite mer än att en har svårt hantera konflikter. Det krävs en viss personlighet, där starkt kontrollerande behov av partnern ingår och en svartsjuka ingår ofta. Det behöver inte bara vara svartsjuka på andra män, utan kan involvera allt som prioriterar den kontrollerande i lägre position.

Det andra fetade; där menar jag att det ytterst sällen händer att man utsätter sig för dödligt våld för att man blir ursinnig på någon för något, även om man beter sig väldigt illa.

Det är ju det som är skillnaden här; att ÅÅ har träffat en person som har mycket allvarliga problem i sin personlighet, vilket leder till att han beter sig kontrollerande och aggressivt även vid för de flesta personer mindre konflikter.

Han är på det viset mer av en tickande bomb.

Bra Talat, min släkting Biskop Tavast hälsar !