Citat:
Ursprungligen postat av
IRME
Min fru vill gå vidare utan mig. 20 år. Vi har ett barn.
Vafan gör man? Jag älskar henne, hennes lukt, hennes leende, hennes födelsemärken. Allt. Hon vill inte ha mig något mer.
Hon skyller på massa vardagsgrejer och tjafs, men det känns som svepskäl.
Verkar som att hon har bestämt sig.
Behöver lite stöd och tips från folk om hur jag håller mig ovanför ytan.
Vad gör man ens med vårt barn? Vår dotter kommer bli helt jävla förstörd av detta. Kanske mer än mig.
Jag förstår om det existentiella är nog det värsta för dig just nu. Efter 20 år vet du kanske inte längre vem du ska vara eller hur livet ska se ut. Men du behöver inte lösa resten av livet denna vecka. Just nu ska du ta dig igenom chocken utan att förstöra dig själv, relationen till henne eller samarbetet kring er dotter. DET är key.
En sak tror jag dock att du behöver vara försiktig med. Att kalla hennes skäl för "svepskäl". Vardagstjafs, brist på gemensam tid och en känsla av att inte bli sedd, kan låta smått när man räknar upp det, men det kan vara hundratals små erfarenheter som samlats under flera år. När du säger
”jag gör vad som helst”, kanske hon dessutom har svårt att svara konkret om det skulle vara så att hon upplever att hon redan har försökt förklara.
Be därför om ett samtal där du inte argumenterar, försvarar dig eller försöker sälja in en ny version av dig själv. Fråga exempelvis
”Vad har gjort att dina känslor förändrats? När började du ge upp? Vad har du saknat från mig?” Lyssna färdigt och FULLT UT, även om du tycker att hennes bild är orättvis. Fråga därefter om hon har någon verklig vilja kvar att göra ett sista, avgränsat försök med professionell hjälp. Om svaret är "nej" behöver du tyvärr ta in att kärlek och förändringsvilja från din sida inte räcker för två.
Släpp också tanken på om det finns någon annan och vad han i så fall tjänar. Det kommer inte hjälpa dig förstå vad som hänt mellan er.
Er dotter kommer att bli ledsen, men hon behöver absolut inte bli förstörd - även om hon är en känslig tjej. Det avgörande blir istället hur ni vuxna hanterar separationen: inget skuldbeläggande, inga förhör, inga budskap genom barnet och ingen tävling om hennes lojalitet. Om ni istället ger henne trygghet, förklaringar, uppföljningar, många frågor om hur hon mår och att ni hjälper henne ventilera och hantera sina känslor, kan det gå bra och bli sunt.
Ta hjälp av dina vänner nu. Ät, sov så gott det går, undvik alkohol (!) och skaffa gärna en egen samtalskontakt (leg. psykolog eller leg. psykoterapeut). Du behöver någonstans där du får rasa utan att lägga hela din panik på din fru eller dotter. Livet kommer med största sannolikhet kännas främmande ett tag, men du behöver bara ta nästa lilla steg, inte förstå hela framtiden i kväll.