Skilsmässa efter nästan 20 år

Så jävla sant!

//kvinna

Min fru vill gå vidare utan mig. 20 år. Vi har ett barn.

Vafan gör man? Jag älskar henne, hennes lukt, hennes leende, hennes födelsemärken. Allt. Hon vill inte ha mig något mer.

Hon skyller på massa vardagsgrejer och tjafs, men det känns som svepskäl.

Verkar som att hon har bestämt sig.

Behöver lite stöd och tips från folk om hur jag håller mig ovanför ytan.

Vad gör man ens med vårt barn? Vår dotter kommer bli helt jävla förstörd av detta. Kanske mer än mig.

Du illustrerar väl ordspråket

"Du saknar inte henne, du saknar bara hennes kropp".

Det enda du kunde beskriva du saknar är hennes kropp, inget alls om henne som person. Precis som kvinnor bara uppskattar män för vad män gör för kvinnan, aldrig vad mannen är.

Det finns tiotusentals andra kvinnor därute, med bättre kroppar än ditt ex. Och varenda kvinna, 100%, har en lukt, ett leende, födelsemärken, och fitta, mun och anus.

Man måste vara en idiot om man "älskar" en kvinna som inte respekterar en, eller rentav i hemlighet föraktar en. Ditt barn kommer se hur pinsam du är, och förakta dig för resten av ditt liv.

Det bästa sättet att komma över en kvinna, är att komma under en ny kvinna....

var fan har du hittat för kvinnor? nej, dem söker rättare sagt beskyddare. en trygg punkt där deras känslor tas om hand. ifall du låter henne göra vadsom är du en cuck, tvärtom så är du en känslomisshandlare. måste finnas balans. vad heter det ordet igen som sverige är känt för, just det. LAGOM. du ska vara den som tillför lagomhet i hennes liv. en stenhård representant för sanningen som aldrig rör sig även om jorden bävar. allt annat är fugazi

gnället är sällan sant. kvinnor kommer alltid dra trådar runt jorden hundra gånger om innan dem kommer till en punkt som inte ens finns där.

Gratulerar.
Äntligen har hon tagit steget åt sig.
Nu är du Fri. Du kan ta din tid och skapa din dotters framtid på dina villkor. Inte tillbaka bunden.
Du har världens bästa vän i spegeln. Han kommer vägleda dig om du håller dina känslor nära. Fokuset app praktiska saker men kom ihåg att allt som känns förjävligt nu är bara du som möter din rädsla för att vara ensam. du kommer att hantera det bra, var så trygg med det.

Mitt tips till dig är att börja fokusera på en framtid med din dotter, hon kommer inte lämna dig. Boka in något roligt med henne. Liseberg, Tosselilla, måla rummet, laga mat?

Jobba med dig själv, antingen kommer din frukt tillbaka till dig eller så kommer någon annan. Om du släpper din manlighet och fördjupar dig själv i självömkan förlorar du både din dotter och din framtida fru / exfru och eventuell chans med din nuvarande fru.
Lycka till!

Jag finns på PM om du vill skriva av dig, ingen kritik här!

Du har liksom presterat ett barn på 20 år
Inte mycket avelshingst så att säga släpp det hon har annat

Tja vad gör man - det är din frus fel. Låt henne ta hand om barnet på heltid* o betala-en-peng-per-månad - o sätt igång o leta upp en ny dam.

*låt henne bli singelmamz på riktigt o förklara för dottern vilken jävla sviiikaaree hennes mamz är

HEMMLIZZ - det är rätt juste att börja om med en ny YNGRE o spännande för förmåga efter att
ha suttit fast i en relation i många år - men långtifrån alla män lyckas med detta. En del lyckas
kortsiktigt o blir ännu mer bitterballar sen - Rickard Olsson o Nannskog

Amen sluta nu.. när en kärring bestämt sig så har hon.. hon har garanterat planerat detta i åratal. Ingen jävla kvast med blommor och billig choklad kommer få henne på andra tankar. Glöm å gå vidare är det som gäller för TS.

TS har din fru vänninor som är frånskilda? Kvinnor följer görna råd från sina kompisar.

Jag förstår om det existentiella är nog det värsta för dig just nu. Efter 20 år vet du kanske inte längre vem du ska vara eller hur livet ska se ut. Men du behöver inte lösa resten av livet denna vecka. Just nu ska du ta dig igenom chocken utan att förstöra dig själv, relationen till henne eller samarbetet kring er dotter. DET är key.

En sak tror jag dock att du behöver vara försiktig med. Att kalla hennes skäl för "svepskäl". Vardagstjafs, brist på gemensam tid och en känsla av att inte bli sedd, kan låta smått när man räknar upp det, men det kan vara hundratals små erfarenheter som samlats under flera år. När du säger ”jag gör vad som helst”, kanske hon dessutom har svårt att svara konkret om det skulle vara så att hon upplever att hon redan har försökt förklara.

Be därför om ett samtal där du inte argumenterar, försvarar dig eller försöker sälja in en ny version av dig själv. Fråga exempelvis ”Vad har gjort att dina känslor förändrats? När började du ge upp? Vad har du saknat från mig?” Lyssna färdigt och FULLT UT, även om du tycker att hennes bild är orättvis. Fråga därefter om hon har någon verklig vilja kvar att göra ett sista, avgränsat försök med professionell hjälp. Om svaret är "nej" behöver du tyvärr ta in att kärlek och förändringsvilja från din sida inte räcker för två.

Släpp också tanken på om det finns någon annan och vad han i så fall tjänar. Det kommer inte hjälpa dig förstå vad som hänt mellan er.

Er dotter kommer att bli ledsen, men hon behöver absolut inte bli förstörd - även om hon är en känslig tjej. Det avgörande blir istället hur ni vuxna hanterar separationen: inget skuldbeläggande, inga förhör, inga budskap genom barnet och ingen tävling om hennes lojalitet. Om ni istället ger henne trygghet, förklaringar, uppföljningar, många frågor om hur hon mår och att ni hjälper henne ventilera och hantera sina känslor, kan det gå bra och bli sunt.

Ta hjälp av dina vänner nu. Ät, sov så gott det går, undvik alkohol (!) och skaffa gärna en egen samtalskontakt (leg. psykolog eller leg. psykoterapeut). Du behöver någonstans där du får rasa utan att lägga hela din panik på din fru eller dotter. Livet kommer med största sannolikhet kännas främmande ett tag, men du behöver bara ta nästa lilla steg, inte förstå hela framtiden i kväll.

Hon har inte så mycket vänner, men en skilde sig nyligen. Jag vet inte vad du menar riktigt.

Min fru vill gå vidare utan mig. 20 år. Vi har ett barn.

Vafan gör man? Jag älskar henne, hennes lukt, hennes leende, hennes födelsemärken. Allt. Hon vill inte ha mig något mer.

Hon skyller på massa vardagsgrejer och tjafs, men det känns som svepskäl.

Verkar som att hon har bestämt sig.

Behöver lite stöd och tips från folk om hur jag håller mig ovanför ytan.

Vad gör man ens med vårt barn? Vår dotter kommer bli helt jävla förstörd av detta. Kanske mer än mig.

Jag tycker att det är jag som bidragit till markservicen men hon kanske har avvikande åsikt.



Hon är introvert, jo visst. Men jag tror det är kört.