Varför blir många provocerade av stark karisma?

Karisma är inte något man ska tillskriva sig själv att ha, det är något andra upplever i ens närvaro. Går du runt med uppspärrade, jätteglada ögon och colgate-leende, kommer folk fatta att "du jobbar hårt på det" och undrar vad du egentligen är för filur.

Jag jobbade också med min personliga utstrålning som yngre, men upplevde att det aldrig blir bra om man jobbar väldigt medvetet med det, eftersom folk kan ta en för en falsk person som försöker ha en "skinande" fasad.

Svarat lite otrevligt i de senaste inläggen pga all negativitet. Ledsen för det.

Med de glasögonen kallar du väldigt många på forumet för narcissister, det är en ganska allvarlig anklagelse.

Vad har karisma att göra med ett bländande vitt leende? Absolut ingenting, då har du inte förstått vad karisma är.
En karismatisk person är motsatsen, per definition, mot någon som attraherar våld och skit.
Rätt korkad trådstart när du inte vet vad du skriver om.

Det är dessa personer som är psykopater eller narcissister

I modern populärpsykologi talar man om det som kallas “underlägsenhetskomplex”.

Känslomässiga reaktioner i mötet med karisma kan förstås som antingen ett försvar av, eller en utmaning mot, sinnets befintliga kapacitet för karisma. När man ställs inför något som utmanar en finns i regel två möjliga utfall. Antingen inspireras man och omfamnar utvecklingen, blir bättre och utvecklar sin karisma, eller så går man i försvar för att bevara den nivå av karismatisk utveckling man redan befinner sig på.

Det förhållandet gäller dock betydligt fler aspekter än karisma, och omfattar i praktiken hela sinnets kapacitetsspektrum.

Och det beror på hur starkt befäst sinnet är i sin egen, det vill säga egots, existerande kapacitet. En starkt befäst struktur tenderar att ge upphov till starkare försvar, medan en mindre befäst struktur i högre grad möjliggör mottaglighet för förändring. Överlag är det senare mer fördelaktigt om individen har för avsikt att bli bättre och utvecklas, i detta fall den karismatiska kapaciteten, eftersom den då i högre grad möjliggör att den kan inspireras.

Tråden påminner mig om storylinen i fyra nyanser av brunt som handlar om en stödgrupp för människor i behov av ... nån sorts stöd. De träffas på en vind och diskuterar sina liv. En person i gruppen är en autistisk snubbe som fullkomligt insiktslöst pratar om att hans karisma är stor och skrämmande för andra omkring honom och att den ställer till bekymmer för honom på olika sätt.

Denna tråden är sjukt underhållande med filmen i bakhuvudet. TS borde se den direkt!

Att påpeka detta, ska det betraktas som ett försök att göra ett undantag från i princip samma grundläggande behov?

Det jag insinuerar är att du sitter i samma stödgrupp som TS och alla i tråden, och även jag.

Eller intalar du dig själv att du inte gör det?

När jag var barn fanns det på riktigt något som kallades charmkurser som vissa åkte på, särskilt genom sitt jobb. Jag har ingen aning om vad de lärde sig.

Jag har inte tänkt på "personlig utstrålning" på 30 år, känns som man inte använder det ordet så mycket numera. Det finns så många olika energier man kan skicka ut. En del har en varm energi som gör folk trygga, en del har en väldigt aktiv och energisk energi, den kan göra folk inspirerade eller uttröttade. En del är bossiga och folk tycker de är trista. Sedan finns det människor som ser lyckliga ut, som naturligt inbjuder andra till gemenskap, det är väl det närmaste personlig utstrålning jag kan komma.

Jag har arbetat länge som säljare, och det vi lär oss i den här branschen, inte bara genom utbildningar där någon står på scen och föreläser, är att det i grunden inte handlar om en produkt, utan om relation.

Det vill säga, du säljer inte en telefon, en skrivare eller ett flygplan. Du säljer ditt engagemang i form av din tid, din närvaro och din uppmärksamhet, det vill säga den energi du riktar mot kunden, och i förlängningen de ord du uttrycker.

Och det är i slutändan det enda vi i konkret bemärkelse faktiskt kan ge till någon annan, eftersom det i grunden är det enda vi verkligen har att erbjuda.

Problemet är väl att många som har stark karisma ofta glömmer att torka sig i röven

“Är väl”.... är det en fråga eller ett påstående?

Är det? Finns såklart folk som irriterar sig på okarismatiska människor med.

Att någon är karismatisk skiter jag i, bara det inte påverkar mig negativt.