Varför blir många provocerade av stark karisma?

Hur känner ni med stark personlig utstrålning att ni blir bemötta pga er goda hållning, colgateleende och genuina intresse för andra? En känd sångare blev tydligen nerslagen pga sitt bländande leende.

Min erfarenhet är att man, om man är väldigt karismatisk, bör ignorera avundsjukan och vid akut behov tona ner utstrålningen.

Avund skulle jag väl initialt gissa på.

Ja. Och ändå är karisma något de flesta kan få/skaffa sig.

Så rubriken är att många blir illa behandlade för att de har karisma, och frågeställningen är hur folk med karisma upplever att de blir behandlade?

Det hade jag absolut, dock inte nykter.

Och visst, många gillade säkert inte mig men anslöt sig ungefär i alla fall som en lärjunge för att runt Tarzan stod det i princip aldrig still, och raggade jag på nån så hade hon i regel alltid polare som de kunde ragga på.

Låter som falsk karisma.

Äkta karisma är "Karisma innebär en stark personlig utstrålning, charm och magnetisk förmåga att attrahera, inspirera och övertyga människor."

Att bli nerslagen låter som motsatsen till att ha en förmåga att attrahera, inspirera och övertyga.

Helt rätt! För att "bli någon" ska man umgås med dem som redan är någon, och om man "är någon" så ska man umgås med medelmåttorna = lärjungarna

Det kan hända att han log vid fel tillfälle, ungefär som Simon Cowell

Karismatiska och vackra personer bemöts bättre än de alldagliga på alla plan i samhället.

Personer som tänker som du framstår ofta som tillställda och falska. Karisma är något man tillskrivs av andra. Att beskriva sig själv som karismatisk är ett solklart tecken på narcissism.

Jag är böjd att inte hålla med, tycker att ödmjukhet och snällhet ofta belönas medan man många gånger vägrar att möta den karismatiskas blick.

Jag har beskrivits som en person med stark animalisk magnetism. Det kan inte jag hjälpa.