__________________
Senast redigerad av marageo 2026-03-08 kl. 12:26.
Senast redigerad av marageo 2026-03-08 kl. 12:26.
Citat:
Blablablablablablablablablabla
Högmodet som är inblandat när man säger att en annan har fel men samtidigt lyckas bekräfta alla argument hos morparten är fascinerande, men precis som du skrev så är det här flashback och vi kunde ganska snabbt lära oss att det finns flertalet diagnoser och utredningar med i bilden, vilket alltid skapar ett "glapp" mellan tankar, åsikter och tangentbordet!
Som sagt, du bekräftade min poäng, du skriver jag en massa, du tycker att du är bättre än andra och står över andra, med sådana karaktärsdrag är det svårt att vara empatisk på riktigt, så även om du inte är fullblodsnarcissist ut i fingerspetsarna så är det uppenbart att du rör dig på spelplanen.
Empati är ett sluttande plan och rör sig över ett spektra, du har den värsta sorten som är helt empatilösa i form av mördare, våldtäktsmän och pedofiler, samtidigt finns de personer som kan utnyttja sin omgivning för att komma över tjänster, prylar och pengar helt utan empati för de personer de utnyttjar.
Det faktum att du tror på diagnoser och är i olika utredningar skvallrar även en hel del vart du står mentalt, psykologi är ingen riktig vetenskap, det bygger på teorier och sjösättes av missbrukande narcissister som hade en dragning mot barn och annat, så psykologi är flum till skillnad från exempelvis matematik.
Mina upplevelser bygger på mina möten med personer både i jobbet och privat, och de personer jag stött på med låg empati har haft ett väldigt stort ego, beskrivit sig själv med superlativ och ofta beskyllt omvärlden för allt negativt, detta är mina upplevelser men du anser dig stå över mina upplevelser och ska alltså säga att jag har fel i mina upplevelser för att du är så beläst i låtsaspsykologi och har så många diagnoser/utredningar, det säger en hel del om dig!
Som sagt, du bekräftade min poäng, du skriver jag en massa, du tycker att du är bättre än andra och står över andra, med sådana karaktärsdrag är det svårt att vara empatisk på riktigt, så även om du inte är fullblodsnarcissist ut i fingerspetsarna så är det uppenbart att du rör dig på spelplanen.
Empati är ett sluttande plan och rör sig över ett spektra, du har den värsta sorten som är helt empatilösa i form av mördare, våldtäktsmän och pedofiler, samtidigt finns de personer som kan utnyttja sin omgivning för att komma över tjänster, prylar och pengar helt utan empati för de personer de utnyttjar.
Det faktum att du tror på diagnoser och är i olika utredningar skvallrar även en hel del vart du står mentalt, psykologi är ingen riktig vetenskap, det bygger på teorier och sjösättes av missbrukande narcissister som hade en dragning mot barn och annat, så psykologi är flum till skillnad från exempelvis matematik.
Mina upplevelser bygger på mina möten med personer både i jobbet och privat, och de personer jag stött på med låg empati har haft ett väldigt stort ego, beskrivit sig själv med superlativ och ofta beskyllt omvärlden för allt negativt, detta är mina upplevelser men du anser dig stå över mina upplevelser och ska alltså säga att jag har fel i mina upplevelser för att du är så beläst i låtsaspsykologi och har så många diagnoser/utredningar, det säger en hel del om dig!
Allt är rent skitsnack. Jag tog hand om barn sedan jag var mycket liten och hade en enormt stor ansvarsbörda i deras dagliga omvårdnad vilket innebar att min empati aldrig slogs av såsom den skulle ha gjort. Därav bondade jag för hårt med mängder av olika grövre störda element. Jag var den sortens person som hjälpte mina fiender eller försökte fixa till saker. Sannolikt enda skälet till att jag överhuvudtaget ens är vid liv idag handlar nog om hur djupt jag kände med folk.
Mina erfarenheter är minst lika mycket värda som andras och de kommer av hög IQ i kombination med hög empati + utanförskap samt enormt mycket självstudier i låg ålder.
Jag beskyller inte världen för mina problem osv. Jag anklagar människor som skadat mig, för att ha skadat mig och det är sanning.
Jag är mycket insatt i hur olika störningar fungerar. Precis som min farfar ledde projekt i Afrika och Mellanöstern för att han hade uppnått någon form av kunskapsnivå, är jag kapabel till att sitta med egna kunskaper på Flashback. Dvs det kan alltid hända att människor är mer insatta i något ämne än vad andra är.
Dina iakttagelser är inte tyngre än vad mina är. Skillnaden är att du går till mängder av personangrepp i ditt narcissistiska raseri över att du känner dig hotad av mig.
Hade jag varit narcissist hade jag mördat för länge sedan. Tre människor i mitt liv har jag närapå kunnat dräpt. Kan berätta om den ena om du vill höra då du påstår att jag är narcissist så får vi se om jag isåfall hade låtit honom gå vid liv.
Här är en låt som jag hörde för första gången i hans famn. 🤣😂
Sätt på den och lyssna gärna på texten innan läsning.
Citat:
Jag var 17 år och mycket lycklig. Allt var perfekt och livet bokstavlogen lekte. Min artonårsdag närmade sig. Jag raggade runt överallt och hade superkul medan jag flörtade med ena efter andra på ett lekfullt vis utan något egentligt allvar. Mitt ex var ur bilden och jag antar att det kanske delvis var därför jag alltid var på ett strålande humör. Jag tog igen åratal av att ha suttit fast med honom. 18 när som helst men 13 i huvudet när det kom till det motsatta könet. Iallafall så var killar överallt väldigt glada och trevliga, inte bara dem jag raggade på.
Mitt nummer togs av olika killar ute utan att jag reflekterade mycket. Schyssta killar
Var på en del fester och någon rökte väl hasch utan stt jag la något i det. Som barn hade jag lovat mig själv att aldrig skaffa barn med någon knarkare och använde inte själv droger. Jag vet ärligt talat inte hur jag kunde missa så mycket information men min fokus låg mest i att ha kul. Så när en kille raggade på mig missade jag så himla, himla mycket. När jag var med honom och min syster ringde och kallade honom för en jävla fitta gick något brutalt upp för mig. Nåväl han hade haft ihop det med min syrra och hade flickvän varpå jag trodde att mitt huvud skulle explodera. Jag tog mig hem till honom och flippade ur inför andra människor. Någon mer välkänd var där. Jag var riktigt jävla förbannad för de faktorerna samt att han höll på med narkotika och jag kände ett raseri sällan skådat och agerat ut i timmar. Jag skrek, svor, spottade och körde upp knät i hans skrev. Jag tror dock inte att jag slog men det var väl det enda jag isåfall inte gjorde medan jag gapade om att jag skulle knulla hans jävla huvud. Jag var hat och träffade honom i några veckor till med en enda önskan, att komma på vad hans svaghet var och mörda hans livsgnista.
Minns när låten kom på TV:n en dag när vi låg i soffan och kylan inför honom var där inombords och tanken slog mig "Vad fan i helvetet håller jag på med?" Jag släppte det bara. Istället ringde jag och sa "Grattis på födelsedagen. " när han fyllde år. Han visste att jag hela tiden riskerade att åka ut hemifrån. Min mamma är narcissist och hennes snubbe var våldsam ot mitt syskon och hunden varpå det ofta blev bråk av att jag var den enda som ingrep och hoppade på honom eller höll mig hemma så han inte skulle bli ensam med ungen. Han var en riktigt sjuk jävel. Men en plånbok och barnvakt för min mamma.
Killen jag grattade sa någon gång på skämt, "Du kan bo hos mig." Om jag skulle bli utsparkad. Inte särskilt allvarligt. Problemet var att han då måste ge sig efter min mamma när hon var ute och tafsade på henne. Skitsamma hon var kraftigt nervös även ibland när min telefon ringde och ville veta vem jag pratat med. Opålitlig som hon var och lättotad konfronterade jag henne och drog till med snubben, i bridt på annat. För något skit hade hon gjort. Hon var trots allt mycket rädd att något skulle komma fram. Narcissister gör vad som helst när de får en chans men de är rädda om anseendet. Skammen..Whatever. jag blev iallafall hemlös riktigt snabbt. Socialtjänsten vägrade hjälpa mig medan jag var totalt hysterisk över allt. Jag hade dessutom fått PTSD då extremt mycket annat hände också. Och plötsligt inte någonstans att ta vägen. Att ringa min pappa var rätt uteslutet. Han hade fått tokspel. Skitsamma min moster hade varit med någon vända när det varit en smärre problematisk situation pga snubben hemma. Hon bad mig åka till henne och jag kände att utöver att hoppa framför tåget var det bara att ta det istället.
När jag blickar bakåt så skiter jag fullständigt i det. Pallar inte med att han ska ha någon slags åsikt överhuvudtaget så blockade honom bara sist när han var på dåligt humör. Jag gillar honom för att det är en del av mitt liv men jag skiter fullkomligt i allt som var. Givetvis im jag varit narcissist eller psykopat, hade han varit död pga skadeverkningarna han orsakade men främst pga av den narcissisiska kollapsen isåfall som han då orsakat. Han har inte orsakat mig en kollaps, och om han gjort det, konspirerat blablabla, så skiter jag i det. Eftersom det då bara slulle vara hans hämndbegär. Det var trots allt han som började. Inte jag. Vi har däremot en historia tillsammans. Spelar ingen roll hur den ser ut. För jag bryr mig inte ett skit om vad som hände när jag var tonåring. Han gjorde fel. Vi hamnade i konflikt och jag var rasande. Sedan gick livet vidare.
Ja alltså jag sa något om det för några år sedan till honom. Dvs att jag ansåg att han gjort fel menar jag. Sedan skiter jag i att ingen av oss bett om ursäkt för något. Han är inte mitt ansvarsområde.
Mitt nummer togs av olika killar ute utan att jag reflekterade mycket. Schyssta killar
Var på en del fester och någon rökte väl hasch utan stt jag la något i det. Som barn hade jag lovat mig själv att aldrig skaffa barn med någon knarkare och använde inte själv droger. Jag vet ärligt talat inte hur jag kunde missa så mycket information men min fokus låg mest i att ha kul. Så när en kille raggade på mig missade jag så himla, himla mycket. När jag var med honom och min syster ringde och kallade honom för en jävla fitta gick något brutalt upp för mig. Nåväl han hade haft ihop det med min syrra och hade flickvän varpå jag trodde att mitt huvud skulle explodera. Jag tog mig hem till honom och flippade ur inför andra människor. Någon mer välkänd var där. Jag var riktigt jävla förbannad för de faktorerna samt att han höll på med narkotika och jag kände ett raseri sällan skådat och agerat ut i timmar. Jag skrek, svor, spottade och körde upp knät i hans skrev. Jag tror dock inte att jag slog men det var väl det enda jag isåfall inte gjorde medan jag gapade om att jag skulle knulla hans jävla huvud. Jag var hat och träffade honom i några veckor till med en enda önskan, att komma på vad hans svaghet var och mörda hans livsgnista.Minns när låten kom på TV:n en dag när vi låg i soffan och kylan inför honom var där inombords och tanken slog mig "Vad fan i helvetet håller jag på med?" Jag släppte det bara. Istället ringde jag och sa "Grattis på födelsedagen. " när han fyllde år. Han visste att jag hela tiden riskerade att åka ut hemifrån. Min mamma är narcissist och hennes snubbe var våldsam ot mitt syskon och hunden varpå det ofta blev bråk av att jag var den enda som ingrep och hoppade på honom eller höll mig hemma så han inte skulle bli ensam med ungen. Han var en riktigt sjuk jävel. Men en plånbok och barnvakt för min mamma.
Killen jag grattade sa någon gång på skämt, "Du kan bo hos mig." Om jag skulle bli utsparkad. Inte särskilt allvarligt. Problemet var att han då måste ge sig efter min mamma när hon var ute och tafsade på henne. Skitsamma hon var kraftigt nervös även ibland när min telefon ringde och ville veta vem jag pratat med. Opålitlig som hon var och lättotad konfronterade jag henne och drog till med snubben, i bridt på annat. För något skit hade hon gjort. Hon var trots allt mycket rädd att något skulle komma fram. Narcissister gör vad som helst när de får en chans men de är rädda om anseendet. Skammen..Whatever. jag blev iallafall hemlös riktigt snabbt. Socialtjänsten vägrade hjälpa mig medan jag var totalt hysterisk över allt. Jag hade dessutom fått PTSD då extremt mycket annat hände också. Och plötsligt inte någonstans att ta vägen. Att ringa min pappa var rätt uteslutet. Han hade fått tokspel. Skitsamma min moster hade varit med någon vända när det varit en smärre problematisk situation pga snubben hemma. Hon bad mig åka till henne och jag kände att utöver att hoppa framför tåget var det bara att ta det istället.
När jag blickar bakåt så skiter jag fullständigt i det. Pallar inte med att han ska ha någon slags åsikt överhuvudtaget så blockade honom bara sist när han var på dåligt humör. Jag gillar honom för att det är en del av mitt liv men jag skiter fullkomligt i allt som var. Givetvis im jag varit narcissist eller psykopat, hade han varit död pga skadeverkningarna han orsakade men främst pga av den narcissisiska kollapsen isåfall som han då orsakat. Han har inte orsakat mig en kollaps, och om han gjort det, konspirerat blablabla, så skiter jag i det. Eftersom det då bara slulle vara hans hämndbegär. Det var trots allt han som började. Inte jag. Vi har däremot en historia tillsammans. Spelar ingen roll hur den ser ut. För jag bryr mig inte ett skit om vad som hände när jag var tonåring. Han gjorde fel. Vi hamnade i konflikt och jag var rasande. Sedan gick livet vidare.
Ja alltså jag sa något om det för några år sedan till honom. Dvs att jag ansåg att han gjort fel menar jag. Sedan skiter jag i att ingen av oss bett om ursäkt för något. Han är inte mitt ansvarsområde.
Vet du varför jag inte bryr mig om vilka som orsakat vad bakom min rygg eller varför jag aldrig har hämnats? För det är inte jag som är störd här av alla människor som befunnit sig omkring mig.
__________________
Senast redigerad av AvMedTofflorna 2026-03-08 kl. 13:38.
Senast redigerad av AvMedTofflorna 2026-03-08 kl. 13:38.
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera