Citat:
Folk som väljer att distansera sig när någon annan t.ex. förlorar en närstående för att det blir obekvämt, för att ”man inte vet vad man ska säga” eller för att man kallt räknar med att det finns andra som kan trösta och finnas där är ett exempel jag stött på. Eller för att man får panik eller inte klarar av de känsloyttringar som är förknippade med ett dödsfall eller annan tragedi.
Tycker själv det är svårt att begripa hur man väljer att ta avstånd från en nära vän eller familjemedlem i sorg när de behöver omgivningens stöd som mest.
Att prioritera vad som är bekvämt och enklast för en själv i sådana lägen känns spontant som ganska stor brist på empati. Det krävs liksom inte så mycket för att visa lite medkänsla.
Jag kan förstå att man vill ge folk utrymme men nu menar jag inte att kollegan man aldrig snackar med ska fråga hur morsans begravning var inför hela fikarummet. Jag syftar på människor som man känner privat och faktiskt står en nära och som man borde kunna räkna med, men som bara väljer att ”försvinna” när livets fulare sidor gör sig påminda.
Nyfiken på om andra stött på detta fenomen. Kan i och för sig vara en slags försvarsmekanism för att värna sig själv. Jag kan dock tycka att om man inte kan släppa sådant för någon annans skull ens under en kris eller annan svår situation, då är det något som inte står helt rätt till.
Man brukar ju säga att folk visar sina rätta ansikten i liknande situationer, och jag hävdar att det finns en poäng i det.
Tycker själv det är svårt att begripa hur man väljer att ta avstånd från en nära vän eller familjemedlem i sorg när de behöver omgivningens stöd som mest.
Att prioritera vad som är bekvämt och enklast för en själv i sådana lägen känns spontant som ganska stor brist på empati. Det krävs liksom inte så mycket för att visa lite medkänsla.
Jag kan förstå att man vill ge folk utrymme men nu menar jag inte att kollegan man aldrig snackar med ska fråga hur morsans begravning var inför hela fikarummet. Jag syftar på människor som man känner privat och faktiskt står en nära och som man borde kunna räkna med, men som bara väljer att ”försvinna” när livets fulare sidor gör sig påminda.
Nyfiken på om andra stött på detta fenomen. Kan i och för sig vara en slags försvarsmekanism för att värna sig själv. Jag kan dock tycka att om man inte kan släppa sådant för någon annans skull ens under en kris eller annan svår situation, då är det något som inte står helt rätt till.
Man brukar ju säga att folk visar sina rätta ansikten i liknande situationer, och jag hävdar att det finns en poäng i det.
Jag håller med dig, det ser inte bra ut på empatikontot när man beter sig så här.
Men för att spela djävulens advokat lite då - tror du inte att det många gånger också kan bero på att man är oerhört obekväm i situationen? Att man har skitdåligt samvete i grund och botten, men ändå inte förmår sig över den där höga, höga tröskeln av att ge sig in i en situation man inte känner sig rustad att hantera?
Tänker att den svenska kulturen inte består av supermycket liknande situationer, så många kan nog gå mer eller mindre ett helt liv utan att ha tränat på detta en enda gång. Speciellt om man har valt den enkla vägen, och låtit andra tagit omsorgsdelen vid tragedier.
Blev lurad att vara med i ett år. Sen gick jag ut och är fackfri nu i över 25 år! Undrar hur mkt klöver sparade jag jämfört med idioter som betalade i alla dessa år?