Beter ni er också som jävla spån med er partner?

Vad är det här med grabbar och helikoptern egentligen?? Min sambo kör helikoptern för mig ca 75 ggr/ dag. Jag får även ibland nöjet att beskåda fenomenet "fruitcup" och andra former av aktiviteter, som t.ex små danser och annat med just snoppen i centrum, gärna efter duschen. Ibland kan vi bara prata om något helt vardagligt och efter en stund åker snoppen fram, till synes helt omedvetet.

Obs: detta är aldrig någon form av förspel eller liknande, och jag har länge funderat över varför killar gillar att displaya snoppen i tid och otid för sin partner. Jag menar - jag har faktiskt sett den hundra ggr tidigare, det är inte som att jag blir överraskad!?!

mitt framför den fullsatta uteserveringen utanför nån kinakrog så rätar jag på mig, tar ett steg åt sidan och tittar på henne med STOR förvåning samtidigt som jag med HÖG röst utbrister....

ANALSEX???? MEN JAG VET JU INTE ENS VAD DU HETER!!!!!

hahaha... fan vilken skön tråd

...vi, eller iaf jag kan va fruktansvärt barnslig och snuskig verbalt hemma.

Kan ta ett exempel som bara sades för någon timma sedan.

Min sambo:
-Älskling, vad vill du ha och äta ikäll ?

Jag:
-Din våta skäggbiff och du kan få mitt bultande begär i munnen...

Detta är ganska standard och daska sambon med halvstånd är väll normalt?

En vanlig lek, som för mig har varit blodigt allvar men som kan betecknas som att bete sig som ett spån för oskyldiga förbipasserande, är "gömma de slutslitna kalsongerna". Jag vet inte om denna, något bittra, skildring passar i den här tråden, men så här efteråt är leken lite komisk, åtminstone för mig.

Den går ut på att jag förnöjt spatserar omkring i mina favoritkalsonger ätandes morgonmål, varpå partnern fäller en syrlig kommentar om deras oförmåga att hålla pungkulor inom sig.
Då försöker jag med det enda giltiga försvaret, att de har varit en present från henne och strängt taget aldrig bör slängas eller badmouthas, fast jag vet att det är lönlöst. Den ondskefulla glimten i hennes ögon är där.

Då smyger jag iväg till något avskilt skrymsle för att gömma dem, bara för att få ett elakt "vad sysslar du med? Gömmer du dina kalsonger?" skruket efter mig. Jag nekar, och smyger runt som en osalig ande, utan att hitta ett fint gömställe eller en frihamn för de sammetslena, sladdriga, kära kalsongerna. Den sista utvägen är att gå i duschen och sedan smuggla ut dem därifrån. Sambon är begåvad med ett skarpt intellekt och en hökblick, så hon frågar var de är då jag kommer ut därifrån. Det viktigaste som finns är nämligen att slänga mina kalsonger.

Jag mumlar någonting om tvättkorgen, och smyger in kalsongerna i en skrivbordslåda. Medan hon plötsligt måste tvätta en tvätt, slinker jag ut.

När jag kommer tillbaka, ser det ut som om jag skulle ha haft besök av två rivaliserande polisstyrkor. Detta beror på att sambon har vänt in och ut på lägenheten i jakt på mina kalsonger. Skulle jag inte ha varit förutseende nog att ta dem med mig, vete gudarna vad hon skulle ha tagit sig till med dem.
När hon kommer hem, börjar den psykologiska terrorn: "I morgon skall vi shoppa!", säger hon. "Jag behöver inget", säger jag. Hon säger att jag gör det, och att jag dessutom borde slänga VISSA av alla de lumpor som trängs i mitt skåp. Sväljandes tårarna och förtreten lovar jag att göra det, och hoppas på att hon får en massiv fyrkammar-hjärtattack. Inte mina kalsonger! Hon nämner i förbifarten att hon har tvättat mina kläder, men att hon "tyckte att någonting saknades därifrån." Vad betyder det? Hon är mig på spåren!

När vi sedan lägger oss, måste jag naturligtvis byta till de slutslitna för att retas. Hon försöker hålla masken, men kan inte, så vi skrattar lite. Hennes skratt har en hånfull underton, mitt är hysteriskt, men vi låtsas inte om det. Hädanefter är kampen på blodigt allvar.

Jag kan glädja er med att berätta att jag ännu är i stolt besittning av både kalsongerna med massor av hål och dem med självlysande figurer på sig. Jag är inte stolt över de metoder som måste tillämpas för att nå det resultatet.
De används inte längre, jag ser dem som troféer. En hyllning till den starkare viljan, och kampen mot de listiga kvinnorna.

De med genomskinliga ränder är förlorade för alltid. Men mitt liv har fått en mening: hämnd.

bara en fråga... kommer någon av er att fortsätta med detta oerhört underhållande beteende när ni kanske blir föräldrar?
om ni slutar när ni får barn, fortsätter ni sen när dom flyttat hemmifrån?

intressant att höra era tankar om det.

tycker det verkar lite töntigt, låg självrespekt?