Citat:
Ursprungligen postat av
Detdundrar
Det du skriver är nog underförstått av de flesta här. Man ömmar för de utsatta.
Men vad exakt menar du att vi ska göra för att 'systemet' som du härleder till, ska stoppa misär bland barn?
I detta land har vi barnbidrag, föräldrapeng, föräldraledighet, långa, betalda semestrar, långtidssjukskrivningar, gratis skolgång med gratis bespisning, fritids- och ungdomsgårdar, socialvård, BVC, satsningar på ungdomssport- och idrott, kommunala musikskolan, A-kassa, bostadsbidrag och fler finfina sociala förmåner -- t.ex. subventionerad sjuk- och tandvård. Detta drivs med våra skattepengar.
Sådana här förmåner finns inte i de flesta länder, möjligtvis i Skandinavien och eventuellt i Finland.
Om en förälder har valt att spela bort pengarna eller överkonsumerat så att familjen hamnat på inkasso, får jag bidra med mina skattepengar, och det gör jag automatiskt.
Barn förväntas inte utan undantag att bo kvar i en svårt dysfunktionell familj. Skolor, grannar, släktingar, vänner kan orosanmäla. Finns massor av väl fungerande fosterföräldrar runt om i landet.
Det du räknar upp stämmer i sak – Sverige har ett starkt välfärdssystem på pappret. Men det är just glappet mellan system och verklighet som ofta är problemet.
Att stöd finns betyder inte att det alltid når fram i tid, används rätt eller är tillräckligt för att kompensera för missbruk, psykisk ohälsa, våld eller långvarig omsorgsbrist i hemmet. Många barn lever i misär trots att familjen formellt omfattas av alla de förmåner du nämner.
När det gäller orosanmälningar och omhändertaganden är trösklarna i praktiken höga. Skola och socialtjänst saknar ofta resurser, och barn blir kvar i skadliga miljöer betydligt längre än vad teorin säger. Fosterhem är dessutom ingen garanti för trygghet eller stabilitet.
Poängen med att tala om “systemet” är därför inte att förneka att välfärd finns, utan att ifrågasätta hur effektivt och konsekvent den faktiskt skyddar barn i praktiken – särskilt när problemen inte är svartvita eller akuta nog för ingripande..
Du tar upp att vi har A-kassa som en av välfärdens grundpelare. Men om politiker verkligen anser att det är rimligt, hur kommer det sig då att så många ändå inte klarar sig på 8–10 tusen i månaden? Är det något systemet missar i praktiken, eller är nivåerna helt enkelt för låga för att täcka verkliga kostnader?
