Lider av självorsakad emotionell ensamhet

Ja, jag plågar mig själv med ett sånt jävla dumt beteende..

Trots att jag har ett bra gäng vänner, många bekanta och en bra relation till största delen av familjen osv så är jag ändå så sjukt ensam pga att jag stöter bort alla ur mitt liv.
Jag har börjat avvisa folk mer och mer, tackar nej till sociala saker oftare och oftare och hör av mig mindre och mindre. Vissa personer svarar jag inte alls när de hör av sig. Men sen sitter jag ändå varje kväll och är skitledsen för att jag är så ensam!

Jag har på nåt sätt alltid varit såhär men det har blivit väldigt mycket värre senaste halvåret, ish..

Jag har en stor längtan efter emotionell kontakt och närhet, t.o.m kärlek. Jag söker efter det hela tiden men så fort nånting sånt närmar sig så stänger jag dörren! Varför??

När vissa nya personer försöker komma in i mitt liv så avvisar jag dom när det når en viss gräns även om jag tycker om dom skitmycket.

Det funkar att träffas och ha nån form av relation om jag inte känner nånting speciellt för personen, men om det är nån som har potential att bli en nära vän eller nån jag skulle kunna bli kär i så blir jag såhär dum i huvet!

Jag har också på ett medvetet sätt sett till att det för andra gången tagit slut med min flickvän trots att jag absolut inte vill det egentligen.

Är det nån som känner igen sig i det här? Eller vet vad fan man kan göra för att bryta det här beteendet som bara skadar mig? Varför motarbetar min hjärna mig på ett sånt här sätt så att jag bara förstör mitt liv?
Känner mig så patetiskt som sitter varje kväll och tycker synd om mig själv för att jag är ensam fast jag egentligen inte alls behöver vara det.

Jasså?
Säger dom inte det du vill att dom ska säga?
Skriver dom inte ut det du vill att dom ska skriva ut?
Eller, varför fungerar det inte?

Jag tycker att du verkar lägga mycket tid på att tycka synd om dig själv, din TS skvallrar om det.
Har du någon gång tagit en paus från dig själv och tyckt genuint synd om de människor du stöter bort, eller handlar allt det här egentligen bara om dig och dina känslor?

Och du saknar läsförståelse tydligen. Jag har skrivit att min psykolog är bra men hon kan inte lösa mina problem åt mig, det stora jobbet måste jag ju göra själv.
Att jag tjafsar emot henne är bara i din fantasi.

När man stöter bort folk och drar sig undan kan det kanske beror på social fobi, autism, ångest, panik, låg självkänsla? En del är impulsiva och gör saker ( klipper banden tvärt) utan att tänka efter riktigt, Adhd?

Oavsett, du har gått till psykolog i flera år. Det hjälper inte.

Varför inte bara acceptera att du inte känner dig bekväm med kärleksrelationer?

Tillåt dig att känna så, vila i det. Jobba för en acceptans istället.

Kanske en hund och intressen / att vara aktiv I någon förening /ha kontakt med övriga familjen som föräldrar och syskon passar dig bättre. Det finns inget tvång att leva i parrelationer. Tror det blir en annan harmoni i dig då och att du kommer må bättre.

Klarar du av att tvinga dig till att umgås så försök göra det tills det känns bra igen. Om du inte klarar det så behöver du professionell hjälp av psykolog.

Tack för snälla ord, det hjälper faktiskt.
Acceptans är verkligen nåt jag behöver jobba med. Speciellt när det gäller att hur jag behöver leva mitt liv, att jag inte behöver göra som alla andra. Har redan valt bort barn och familjeliv tex och har bestämt mig för att det är nåt jag inte ska ha.
Men problemet är ju att det finns en stark längtan i mig efter nära relationer. Jag vill ju verkligen ha dom på nåt sätt. Så om jag fortsätter isolera mig går jag ju sönder av ensamhet.. Att hänga med föräldrarna och syrran räcker inte för att mätta den känslan tyvärr..

Ja, jag plågar mig själv med ett sånt jävla dumt beteende..

Trots att jag har ett bra gäng vänner, många bekanta och en bra relation till största delen av familjen osv så är jag ändå så sjukt ensam pga att jag stöter bort alla ur mitt liv.
Jag har börjat avvisa folk mer och mer, tackar nej till sociala saker oftare och oftare och hör av mig mindre och mindre. Vissa personer svarar jag inte alls när de hör av sig. Men sen sitter jag ändå varje kväll och är skitledsen för att jag är så ensam!

Jag har på nåt sätt alltid varit såhär men det har blivit väldigt mycket värre senaste halvåret, ish..

Jag har en stor längtan efter emotionell kontakt och närhet, t.o.m kärlek. Jag söker efter det hela tiden men så fort nånting sånt närmar sig så stänger jag dörren! Varför??

När vissa nya personer försöker komma in i mitt liv så avvisar jag dom när det når en viss gräns även om jag tycker om dom skitmycket.

Det funkar att träffas och ha nån form av relation om jag inte känner nånting speciellt för personen, men om det är nån som har potential att bli en nära vän eller nån jag skulle kunna bli kär i så blir jag såhär dum i huvet!

Jag har också på ett medvetet sätt sett till att det för andra gången tagit slut med min flickvän trots att jag absolut inte vill det egentligen.

Är det nån som känner igen sig i det här? Eller vet vad fan man kan göra för att bryta det här beteendet som bara skadar mig? Varför motarbetar min hjärna mig på ett sånt här sätt så att jag bara förstör mitt liv?
Känner mig så patetiskt som sitter varje kväll och tycker synd om mig själv för att jag är ensam fast jag egentligen inte alls behöver vara det.

Få är nog psykologer här på FB… Inte heller jag. Men… Antingen drar man sig undan helt frivilligt från sociala sammanhang. Det är ett introvert beteende och man känner sig inte ensam för det. Det är lite som ”reversed FOMO”.

Eller så har man ett självdestruktivt beteende där man stänger dörrar för andra och därigenom om för sig själv. Och man drabbas av en ofrivillig ensamhet, som ändå har skapats av sig själv med självdestruktiva metoder. Det brukar väl vara anknytningsstörning eller diagnos som ligger till grund för den typen av beteende.

Det gäller att inte blanda ihop dessa två typer av personligheter. Tyvärr gör många åt den första typen som jag beskrev. Andra blir ledsna för att man t ex frivilligt väljer ensamhet och börjar leta efter massa avancerade egenpåhittade förklaringar till det.

Men om du själv lider av att vara ensam är det ju definitivt ett problem.

Så varför gör du slut med din flickvän fast du inte vill? Du skriver att du måste göra jobbet själv, men gör det inte. Har du förstått att du måste göra jobbet eller är det fortfarande bara ord? Och har du förstått att jobbet består i beteendeförändringar och val som du kan börja med här och nu?