Lider av självorsakad emotionell ensamhet

Ja, jag plågar mig själv med ett sånt jävla dumt beteende..

Trots att jag har ett bra gäng vänner, många bekanta och en bra relation till största delen av familjen osv så är jag ändå så sjukt ensam pga att jag stöter bort alla ur mitt liv.
Jag har börjat avvisa folk mer och mer, tackar nej till sociala saker oftare och oftare och hör av mig mindre och mindre. Vissa personer svarar jag inte alls när de hör av sig. Men sen sitter jag ändå varje kväll och är skitledsen för att jag är så ensam!

Jag har på nåt sätt alltid varit såhär men det har blivit väldigt mycket värre senaste halvåret, ish..

Jag har en stor längtan efter emotionell kontakt och närhet, t.o.m kärlek. Jag söker efter det hela tiden men så fort nånting sånt närmar sig så stänger jag dörren! Varför??

När vissa nya personer försöker komma in i mitt liv så avvisar jag dom när det når en viss gräns även om jag tycker om dom skitmycket.

Det funkar att träffas och ha nån form av relation om jag inte känner nånting speciellt för personen, men om det är nån som har potential att bli en nära vän eller nån jag skulle kunna bli kär i så blir jag såhär dum i huvet!

Jag har också på ett medvetet sätt sett till att det för andra gången tagit slut med min flickvän trots att jag absolut inte vill det egentligen.

Är det nån som känner igen sig i det här? Eller vet vad fan man kan göra för att bryta det här beteendet som bara skadar mig? Varför motarbetar min hjärna mig på ett sånt här sätt så att jag bara förstör mitt liv?
Känner mig så patetiskt som sitter varje kväll och tycker synd om mig själv för att jag är ensam fast jag egentligen inte alls behöver vara det.

Det blir omöjligt att göra någonting åt om du inte låter ditt förnuft styra över dina känslor. När du tror att du inte vill, gör det ändå!

Tro mig jag försöker verkligen. Ibland funkar det, men det blir bara nånting kort sen flyr jag igen.
Känslor är väl ändå ett rätt starkt fenomen som är svårt att överlista med bara lite förnuft?

Självhat --> Självsabotage.
Du verkar emotionellt instabil.

Psykolog, inte Flashback.

Nooo shit!! 😄 Säg nåt jag inte redan vet

Hm, det låter som att du är åt hållet bipolär/borderline.
Nja, jag har haft perioder där jag känner mig socialt dränerad och skippar sociala sammanhang men det har inte gått ut över relationer.

Mja.
Jag kan inte garantera att du inte vet detta, men sök professionell hjälp innan ditt självskadebeteende börjar skada andra på riktigt!
Du kan ha en personlighetsstörning och om du har någon form av empati gömd därinne ibland ditt självhat och självömkande så tar du tag i det innan du suger tag i en stackars empat och mjölkar denne på allt den är värd.

Bryr du dig oftast inte om vad andra individer tycker om dig?

Har provat psykolog i många år, det funkar inte

Ja jag är bipolär men jag ser inte nån koppling alls till det. Visst, jag har alltid dragit mig undan när jag är i mina depressiva perioder men det här är nånting som pågår även när jag mår "bra".

Jasså?
Säger dom inte det du vill att dom ska säga?
Skriver dom inte ut det du vill att dom ska skriva ut?
Eller, varför fungerar det inte?

Jag tycker att du verkar lägga mycket tid på att tycka synd om dig själv, din TS skvallrar om det.
Har du någon gång tagit en paus från dig själv och tyckt genuint synd om de människor du stöter bort, eller handlar allt det här egentligen bara om dig och dina känslor?