Lider av självorsakad emotionell ensamhet

Ja, jag plågar mig själv med ett sånt jävla dumt beteende..

Trots att jag har ett bra gäng vänner, många bekanta och en bra relation till största delen av familjen osv så är jag ändå så sjukt ensam pga att jag stöter bort alla ur mitt liv.
Jag har börjat avvisa folk mer och mer, tackar nej till sociala saker oftare och oftare och hör av mig mindre och mindre. Vissa personer svarar jag inte alls när de hör av sig. Men sen sitter jag ändå varje kväll och är skitledsen för att jag är så ensam!

Jag har på nåt sätt alltid varit såhär men det har blivit väldigt mycket värre senaste halvåret, ish..

Jag har en stor längtan efter emotionell kontakt och närhet, t.o.m kärlek. Jag söker efter det hela tiden men så fort nånting sånt närmar sig så stänger jag dörren! Varför??

När vissa nya personer försöker komma in i mitt liv så avvisar jag dom när det når en viss gräns även om jag tycker om dom skitmycket.

Det funkar att träffas och ha nån form av relation om jag inte känner nånting speciellt för personen, men om det är nån som har potential att bli en nära vän eller nån jag skulle kunna bli kär i så blir jag såhär dum i huvet!

Jag har också på ett medvetet sätt sett till att det för andra gången tagit slut med min flickvän trots att jag absolut inte vill det egentligen.

Är det nån som känner igen sig i det här? Eller vet vad fan man kan göra för att bryta det här beteendet som bara skadar mig? Varför motarbetar min hjärna mig på ett sånt här sätt så att jag bara förstör mitt liv?
Känner mig så patetiskt som sitter varje kväll och tycker synd om mig själv för att jag är ensam fast jag egentligen inte alls behöver vara det.

Okej du hade alltså inget svar på mina frågor. Tack för engagemanget!
Jag har ett problem som jag vill lösa. Låt mig liksom..

Tbh det var skräp, Hoppades bara på att de skulle ge dig något, men är lite för seg för att tänka så mycket atm.

Det är svårt liksom att sätta sig in i din situation när vi inte vet hur själva dörren stängs som du säger. När dina vänner och familj stängs utanför, vad syftar du på då? Vad exakt gör dig ensam liksom?

låter som att du är rädd för att hantera påföljden av en seriös relation som misslyckas och därför när det är en potentielt seriös sådan väljer du att kapa innan det börjar spela roll för att undvika risken, hur du löser det vettefan, kan nog va bra o uppleva "misslyckandet" för att inse att det inte är så farligt men blir ju svårt p.g.a ditt nuvarande beteende, har ingen lösning på ditt problem tyvärr

har du några tidigare erfarenheter av relationer som imploderat eller liknande? kanske finns något där att lösa

Dina frågor kan ju sammanfattas med "varför gör jag så här?".
Varför tror du att någon annan vet det, när du inte ens vet själv?

Ja det låter väl rimligt. Men om jag kollar tillbaka på min historik av olika typer av relationer så är det alltid jag själv som fuckat upp det. Min första erfarenhet av att bli lämnad var för mindre än ett år sen. Vet inte om det var nåt sånt du tänkte på?

Ja, jag plågar mig själv med ett sånt jävla dumt beteende..

Trots att jag har ett bra gäng vänner, många bekanta och en bra relation till största delen av familjen osv så är jag ändå så sjukt ensam pga att jag stöter bort alla ur mitt liv.
Jag har börjat avvisa folk mer och mer, tackar nej till sociala saker oftare och oftare och hör av mig mindre och mindre. Vissa personer svarar jag inte alls när de hör av sig. Men sen sitter jag ändå varje kväll och är skitledsen för att jag är så ensam!

Jag har på nåt sätt alltid varit såhär men det har blivit väldigt mycket värre senaste halvåret, ish..

Jag har en stor längtan efter emotionell kontakt och närhet, t.o.m kärlek. Jag söker efter det hela tiden men så fort nånting sånt närmar sig så stänger jag dörren! Varför??

När vissa nya personer försöker komma in i mitt liv så avvisar jag dom när det når en viss gräns även om jag tycker om dom skitmycket.

Det funkar att träffas och ha nån form av relation om jag inte känner nånting speciellt för personen, men om det är nån som har potential att bli en nära vän eller nån jag skulle kunna bli kär i så blir jag såhär dum i huvet!

Jag har också på ett medvetet sätt sett till att det för andra gången tagit slut med min flickvän trots att jag absolut inte vill det egentligen.

Är det nån som känner igen sig i det här? Eller vet vad fan man kan göra för att bryta det här beteendet som bara skadar mig? Varför motarbetar min hjärna mig på ett sånt här sätt så att jag bara förstör mitt liv?
Känner mig så patetiskt som sitter varje kväll och tycker synd om mig själv för att jag är ensam fast jag egentligen inte alls behöver vara det.

låter som detta beteende existerat längre än ett år så osannolikt att denna upplevelse skulle vara grunden till det, men någonstans uppfattar din hjärna seriös relation = hot och försöker skydda dig genom att minska engagemang, men som sagt inte direkt ba trycka knapp för att ändra perspektiv speciellt om det är undermedvetet.

Det du säger om att du alltid har fuckat upp det låter lite väl negativt skulle jag säga, hur ser du på de nuvarande relationerna du har? tror du att du är värdefull för de personerna? tror du att du som person förtjänar att vara i relationer men andra människor? nu har du folk som bryr sig om dig men utan motprestation + folk blir äldre får mer ansvar kan de minska med tiden, hur ser inställningen ut till det?

inte riktigt så att jag vill att du ska svara till mig men mer frågor jag hade ställt mig själv för att försöka ta reda på varför min hjärna identifierar seriösa relationer som ett hot.

Mitt enda riktiga tips är väl att engagera dig så mycket du är kapabel till, då isolation förändrar vad en seriös relation är, sitter man inlåst 10 år kanske en nick till granne i trappuppgång blir en utmaning och funkar åt andra hållet också, så ta vara på de band du har nu så att du kan bli bättre och ge dem ännu mer värde i framtiden

Ingenting är så enkelt som det verkar. Du gör det du gör av en anledning. Sök anledningen.

Jag vet varför jag klipper bort folk ur mitt liv. För de kommer ändå göra mig besviken förr eller senare, och jag tar hellre ut den lilla smärtan i förskott än att vänta.

Att klippa bort folk gör inte ont, det får mig att känna mig stark och självsäker. Another one bites the dust, vem bryr sig?
(Denna diagnos har ett namn - sök och du skall finna.)

Kärlek däremot, det gör mig livrädd. Och det gör 100 000 gånger ondare att älska än att skita i det.

För att ytterligare komplicera saken.

Du påstår att du vill vara tillsammans med din flickvän, men jag tror dig inte. Du tror att du vill det (för det är tryggt och bekvämt +att du älskar henne), men ditt väsen och ditt beteende säger ju någonting annat. Du säger - om och om igen, vänligen men bestämt - "nej tack" till kärleken.

Sök orsaken.

Eller ännu bättre: sök dig själv. Och lycka till med ditt ensamma liv!

Har provat psykolog i många år, det funkar inte

Ja jag är bipolär men jag ser inte nån koppling alls till det. Visst, jag har alltid dragit mig undan när jag är i mina depressiva perioder men det här är nånting som pågår även när jag mår "bra".

Du saknar sjukdomsinsikt och därför funkar inte psykologkontakten. I slutändan är det upp till dig själv. Vill du låta din sjukdom förstöra ditt liv så fortsätt tjafsa mot psykologerna och vägrar ta till dig vad de säger, eller så inser du att det är du som måste ändras och tar hjälp av proffsen för att göra det.