Hejsan. Jag har läst igenom stora delar av tråden och är liksom flera av er otroligt intresserad av detta. (: Nu har jag äntligen skaffat mig ett konto dessutom. Tänkte berätta lite om mina egna erfarenheter.
Jag har egentligen aldrig gjort en riktig resa , men det kan finnas ett undantag. Jag har mina misstankar om att jag gjorde en UKU när jag var drygt 6 år. Jag har ett klart minne i huvudet av en kväll då jag hade gått och lagt mig. Plötsligt var jag uppe och sprang i lägenheten. Jag sprang in i vardagsrummet där mamma och pappa satt och tittade på TV. Jag blev förvånad över att dom inte reagerade på att jag var uppe ur sängen efter sängdags. Jag stallde mig framför dom och tittade på dom , men de fortsatte titta på TV:en som om där inte var något alls i vägen. Jag började vifta på armarna och ropa på dom. Ingen reaktion. Jag minns att jag såg allt väldigt otydligt , som om jag tittade på en TV-kanal med en massa brus och störningar i. Och ett högt brus i öronen.
Jag var som sagt väldigt liten och jag förstod förstås inte då vad detta handlade om. Men jag har ända sedan dess haft kvar det i minnet och undrat många gånger varför i helskotta dom inte märkte att jag stod mitt framför näsan på dom. Det är nu på senare år som jag börjat misstänka att det är något sånt här det rörde sig om. Jag var kanske inte i min egen kropp. Självklart inget jag vågar säga med säkerhet , det kan ha varit ren inbillning. För övrigt har jag hört att barn faktiskt har väldigt lätt för sådana här upplevelser , då de inte hunnit "fastna" i kroppen ordentligt ännu. Ju äldre man blir , desto mer fastnar man i kroppen och därav blir det också svårare att ta sig ut. Bara något jag hört , inget jag vet säkert. (:
Mina "vuxna" erfarenheter av det här började helt random , utan att jag alls försökte lära mig det medvetet. Det började med sömnparalyser som jag började få runt 16-årsåldern. Första gången var förstås hemsk. Jag hade aldrig hört talas om det , visste inte alls var det var för något. Jag vaknar och kan inte röra mig. Jag får panik , kämpar utav bara helsike , pulsen ökar och andningen blir högre. Plötsligt hör jag ljud precis utanför min dörr till mitt rum. Rummet är mörkt men jag ser dörren som står på glänt och att det är halvljust utanför. Det var där jag fick syn på min första hallucination dessutom. Jag ser konturerna av ett stort "monster" stå utanför dörren och titta in på mig. Jag grips av ännu mer panik och med andningen fick jag ut höga stön för att göra mig hörd. Ungefär som ett rop på hjälp. "Monstret" backar plötsligt bak och försvinner ur öppningen , och då får jag äntligen kontroll över kroppen och for upp ur sängen. Jag hör att någon fortfarande befinner sig i rummet utanför och förstår då att det var min mamma som kikat in i rummet under paralysen. (Hon brukar vara uppe sent). Antagligen hade hon undrat varför jag andats så konstigt. Det lustiga var ju just att min hjärna på något vis gjorde om henne så att jag såg henne som ett monster. Antagligen för att jag var rädd.
Efter detta letade jag upp massor av information på nätet om just sömnparalyser. Jag stötte dock inte på något om det astrala ännu. Det gjorde jag inte förrän några år senare , och innan dess hann jag få massor av fler paralyser. Dom kom regelbundet , första gångerna var hemska , men efter ett tag blev det en vanesak. Så fort det hände igen visste jag direkt vad det var och jag tänkte mest "ok , dags igen...". Jag lärde mig att det aldrig lönade sig att kämpa emot och försöka röra sig. Det gick alltid bäst ifall jag bara slappnade av och väntade ut det. Då släpper det fortare.
Efter ett tag snubblade jag över något om astralresor på nätet och jag läste lite om det. Dock var det ingenting jag försökte mig på då jag dels inte riktigt trodde på sådant , osv. Det som fick mig att ändra inställning helt , och faktiskt bli mer intresserad av det var något som hände för några månader sen. Det var morgon och jag låg och drog mig i sängen. Lite halvvaken sådär. Helt plötsligt , utan någon som helst föraning så sugs mitt huvud uppåt i nån slags graciös böjd rörelse , med hakan uppåt först och bakhuvudet liksom bakåt. Jag blir halvsittandes i sängen 2 sekunder innan jag undrar vad sjutton som händer. Jag blir ju chockad , sprattlar till och vaknar till helt. Jag tog reda på mer inom ämnet och sen dess har jag haft lite små-upplevelser kan man säga. Jag har börjat utnyttja sömnparalyserna som jag har så fruktansvärt lätt för att få. Säkert 1 eller 2 gånger i veckan kan jag få dessa utan att alls behöva anstränga mig. Ibland helt random utan att jag velat få en , andra gånger kan jag enkelt framkalla dom medvetet. Morgonen är alltid bästa tidpunkten , mestadels för att jag känner mig tryggare då.
Huvudet har jag inte lyckats få ut fler gånger , men jag har väldigt många gånger nu varit ute och vevat och virrat runt med både armar och ben. Det är rena barnleken.
Men där tar det stopp just nu. Jag har försökt experimenterat på olika vis för att komma ut helt och hållet , men huvud och midja tycks sitta som sten. Jag har några gånger blundat och försökt rulla mig ut ur kroppen , så det har blivit som nån slags kullerbytta över halva sängen. När jag sen ligger och funderar "är jag ute nu tro?" så känns det väldigt förvirrat , jag vet inte alls vad som är upp och ner och jag är inte alls säker på om jag tagit mig någonstans. När jag öppnar ögonen så ligger jag där jag ligger igen. (i kroppen). Jätteförvirrande !
Jag tror att en stor anledning till vad som håller mig tillbaka , är att jag inte är redo för att se det jag kommer se när jag öppnar ögonen och faktiskt befinner mig utanför kroppen. Jag är rädd för att se mig själv ligga kvar i sängen , jag är rädd för att se hallucinationer , jag förstår mig inte riktigt på den synen man har i astralkroppen (kunna se åt alla håll samtidigt). Jag vet inte vad jag har att förvänta mig. Jag tror att det är ett hinder. Kanske ett hinder även för många andra ? Som sagt så vaknar jag upp i kroppen igen så fort jag försöker öppna ögonen. (Dom få gånger jag trott att jag kanske haft huvudet ute). Kanske kan det också vara så att jag inte fått grepp om hur man faktiskt öppnar astralögonen ? Kanske koncentrerar jag mig på mina verkliga ögon och öppnar dom istället. Jag har försökt tänka att det är astralögonen som ska öppnas , men... Nej , jag vet inte , jag får jobba vidare på det. Har någon tips så är dom välkomna !
Detta blev säkert trådens längsta inlägg nu , Hahaha. Ursäkta för det.
Jag kände för att ventilera mig , få ut allting , då jag inte fått chans att berätta om mina upplevelser för någon varken irl eller på nätet. Det känns fint att få berätta. Samtidigt är det riktigt kul att läsa andras upplevelser , skriv mer ! ! (:
Det verkar som om feber is the way to go, får se till att skaffa det snart så jag också kan få en OBE ^^
