”LVU-sekten” påstår att Svenska myndigheter systematiskt kidnappar och säljer barn.

Jag vrider inte något. Jag pekar på den undertext som genomsyrar dina inlägg. Om du inte står för konsekvenserna av dina formuleringar, kanske du borde uttrycka dig tydligare. Att kalla allt kritik för halmgubbar är ett bekvämt sätt att slippa bemöta sakfrågan.


Jag bemöter det du faktiskt skriver, men när dina inlägg gång på gång lutar åt att försvara systemet och ifrågasätta kritiker, då bildas ett mönster. Om du tycker det är orättvist, var tydligare i vad du faktiskt står för. Jag diskuterar gärna, men inte på villkor där all kritik misstolkas som svartvitt tänkande.


Du missförstår helt. Det handlar inte om att jag ska starta familjehem. Det handlar snarare om att granska ett system där socialtjänsten har makt utan ansvarsutkrävande. Att LVU är dyrt betyder inte att det inte finns andra incitament: som exempelvis att skydda sig juridiskt, markera handlingskraft eller följa interna målbilder. Det är inte en konspiration. Det är snarare en struktur som gynnar ingripande framför återhållsamhet.



Att något är oacceptabelt betyder inte att varje anklagelse om det är sann. Min kritik handlar om bristande rättssäkerhet och inte om att försvara våld. Försök skilja på princip och praxis.



Just därför behövs nyansering för att inte varje tillsägelse, markering eller missförstådd situation ska slentrianmässigt tolkas som "att slå barn". Att det är oacceptabelt betyder inte att alla anklagelser automatiskt är korrekta.

Varför ljuger du om detta? Du vet mycket väl att föräldrarna inte alls har samma tillgång till materialet som socialtjänsten. Vem försöker du lura? En stor del av dokumentationen är låst bakom sekretess, och det tror jag att du är tillräckligt intelligent för att förstå. Att påstå att det råder någon form av balans i informationsläget mellan myndighet och medborgare är helt verklighetsfrånvänt.

Och bara för att systemet ser ut så här i dag betyder det inte att det alltid kommer att förbli så. Tvärtom. Ju fler barn som tvångsomhändertas, och ju fler föräldrar som får ut sina handlingar och börjar granska varje rad desto tydligare blir det vilka fel som begås. Det handlar inte om enstaka misstag, utan om strukturella brister, felaktiga tolkningar, ihopklippta citat och rena fabriceringar som passerar domstol utan granskning.

Det är när dessa fel systematiskt blottläggs, dokumenteras och sprids som det verkliga trycket uppstår. Då börjar allmänheten ställa frågor. Då börjar journalister gräva. Då slutar politiker kunna ducka. Och det är just så system förändras inte genom att tiga, utan genom att visa exakt hur illa det fungerar.

LVU-systemet är i många avseenden en kvarleva från en annan tid ett historiskt arv som ännu inte reformerats i grunden. Det är ett system som ofta skadar snarare än hjälper, särskilt när det används på lösa grunder och utan respekt för rättssäkerhet. Men det kommer inte kunna fortsätta i det tysta hur länge som helst. Dammen kommer att brista. Frågan är bara hur många barn som ska hinna fara illa innan det händer.



Det är inte en motsägelse, det är snarare en del av utvecklingen. Länge var tystnaden total, men nu börjar fler föräldrar och anhöriga ifrågasätta systemet med LVU och SoL-placeringar som missbrukas av socialtjänsten. Det är just därför systemet börjar knaka. Förändring börjar alltid i marginalen innan det når mitten. Vad det nu handlar om är att stå på rätt sida i historien och det gör inte ni i socdyrkarklubben.

Civilkurage efterfrågas gång på gång och att man ska lägga sig i när man ute i samhället ser eller hör barn som.man tycker behandlas illa .

Ett flertal av föräldrar med omhändertagna barn har själva i sina lives pratat om barn de tror far illa ,barn på lekparken, i affären, grannbarn osv där de tycker att föräldrar inte gör rätt , är elaka mot barnen eller nonchalerar dem när de gråter och där själva önskar att de tagit mod till sig att säga ifrån .

När en person gör precis det de själva skulle vilja göra gå fram till främling och säga ifrån så är det tydligen fel.

Det är inte fel att säga ifrån. Det som är fel är att agera som domare, jury och verkställare. utan någon som helst kontext. Riktigt civilkurage kräver också omdöme och inte bara impuls. Att kliva fram och fråga vad som pågår, eller visa omsorg i stunden, är något helt annat än att misstolka, förstora upp och sedan dra igång en orosanmälan byggd på lösa intryck och personlig tolkning.

Problemet är inte att människor bryr sig. Problemet är snarare att hela systemet uppmuntrar en typ av moralisk panik där misstanken i sig blivit viktigare än sanningen. Och när socialtjänsten agerar på dessa anmälningar med full tyngd, utan ordentlig källkritik, utan kontext, utan bevisbörda, då har vi ett rättsosäkert system i praktiken. Detta även om det i teorin säger sig skydda barn.

Det blir ännu allvarligare när enskilda socialsekreterare i praktiken ges ett slags sanningsmonopol, där det de uppfattar, tolkar eller får höra från sina "antenner" i samhället direkt väger tyngre än vad föräldern själv säger, oavsett dokumentation, motbevis eller sammanhang. Och detta kan sedan skrivas in i en BBIC-utredning och användas som grund för tvångsingripande utan någon egentlig bevisprövning.

Civilkurage är viktigt men det måste gå hand i hand med eftertanke, respekt för kontext och förståelsen att ett ingripande från socialtjänsten är något av det mest allvarliga staten kan göra mot en familj. Då räcker det inte med magkänsla och då får vi inte ha ett system där myndighetens tolkning alltid vinner på walkover, vilket vi tyvärr har idag och ni socdyrkare försvarar in i döden.

Bemöt vad jag skriver, inte dina egna tolkningar ok? Du gör liksom samma sak redan här, du påstår att jag kallar all kritik för halmgubbar, det gör jag inte, jag kallar en spade för en spade, jag skrev utförligt varför jag anser det vara en halmgubbe.


Jag vet inte hur jag kan vara tydligare, bara för jag inte håller med dig betyder det inte automatiskt att jag försvarar något system, hur mycket tydligare behöver jag säga det så du ska förstå?


Men jag frågade dig varför du inte startar familjehem.
Vänligen besvara denna frågeställning nu ok? Jag bryter ner det i steg så du ska förstå (du bad mig vara tydligare)

Du motiveras av att hjälpa barn i slutändan eller hur? Det är motivationen till din kritik eller hur?
(Här vill jag att du antingen säger att du håller med, och om du inte gör det berättar vad din motivation är)

Barn far illa i familjehem
(ja eller nej)

Varför startar du inte ett familjehem själv (kan finnas många anledningar till att man inte gör det, jag vill veta vad just din motivation är)

Du skulle tjäna skitbra, som du själv påpekat många gånger, tror du nämnde siffran 90K/mån men kan kommit ihåg fel, det är irrelevant, men ja du kanske hatar att tjäna pengar, kan ju vara en motivation, jag vet ju inte. Sen du skulle väl aldrig göra så ett barn far illa, hade de bott med dig hade väl varit bättre än dessa hemska familjehem eller hur?

Så ja jag vill veta VARFÖR du inte gör det, kan du bara svara på den frågan, är jag otydlig nu? I så fall förklara vad det är du inte förstår.

Hur gynnar systemet ingripande över återhållsamhet, varför finns det ens andra insatser än LVU om det är vad de vill? Det går inte ihop logiskt.



Men min fråga var, varför spelar det roll hur hårt man slår? Jag har aldrig någonsin påstått att varje anklagelse skulle vara sann hur kom du fram till det? Min fråga var, Om det är fel att slå, vilket du håller med om, varför skulle det då vara relevant hur hårt man slår. Åter igen så har du svarat på något jag inte frågat. Det är en väldigt tydlig fråga jag ställde för jag anser att du motsäger dig själv, svara på vad jag frågade istället så är du snäll, kan du inte svara på det för du tycker jag är otydlig, förklara vad det är du har svårt att förstå, för jag tycker jag har varit väldigt tydlig med just denna fråga.


Hur hårt är det ok att slå barn? Vad har jag sagt som får dig att tro kring den här situationen som får dig att tro att jag är av åsikten att alla anklagelser är automatiskt korrekta? Jag frågade dig varför DU tog upp just "hur hårt", hur är det relevant undrar jag, förstår du vad jag frågar?


Du har möjlighet som förälder att begära ut allt material, är ingen lögn? Jag som privatperson kan givetvis inte begära ut allt, men de som är part kan ju det, eller hur?


Ja du har sagt att det är så, men varför ska jag bara tro på dig? Kan du ge ett exempel på rena fabriceringar som har passerat en domstol helt utan granskning, ett enda konkret exempel, som jag kan få läsa själv, kan du det?






Lägg ner nu, jag är inte med i någon socdyrkarklubb bara för att jag vill ha belägg för dina barocka påståenden. Hade det varit så som du målar upp hade verkligheten sett annorlunda ut.

Vad är din förklaring på varför FamilyUnited aldrig lyckats få ihop mer än ca 10 personer till sina demonstrationer t ex. Enligt dig har de ju rätt i mycket av sin kritik, och väldigt många är drabbade.
Har du själv gått på någon av deras demonstrationer, om inte varför har du inte gjort det?

Jag håller med i precis allt du skriver, och då inte bara detta inlägg.Är pur svensk (om de nu spelar roll) och varit med om det du beskriver. Skulle kunna vara mina egna ord! Så bra att någon orkar driva dessa frågor.
I jusst mitt fall så löste sig allt efter 6 månader, men de finns många där ute som inte fått en rättvis prövning.

Vad ska ske om en person säger till och bemöts med att de inte ska lägga sig hur de uppfostrar och tar hand om sina barn , ska de då bara säga ok och låta det vara?
Finns uppenbarligen någon tanke om att den som konfronteras ändrar beteende och blir tacksam om en främling kommer fram och säger ifrån .

Vet en anhörig som inte la sig i förrän en dag när grannens barn tömde potta över balkongräcket , barnet berättade att barnet och syskon låstes in i sovrum från kväll till nästa dag , detta var vid lunchtid. Blev anmälan och barnen omhändertogs en period . Föräldrarna dök upp några gånger hos min anhöriga och hotade .
Efter några år kom dessa föräldrar och tackade för att de fått hjälp, var tydligen mycket problem i familjen som de fått hjälp med , barnen hade kommit hem igen

Tack för det. Det här kommer att få ett slut, det är jag helt övertygad om. Föräldrar har i dag alla verktyg för att avslöja vad som pågår. Det handlar om kunskap och engagemang. Genom att begära ut och noggrant granska sina journaler kan man ganska enkelt upptäcka lagbrott, brister, motsägelser och osanningar. När fler föräldrar börjar jämföra beslutsunderlag med journalanteckningar, identifiera diskrepanser och ifrågasätta vittnesuppgifter då kommer korthuset att börja rasa. Inte minst när tillräckligt många uppvisar samma typ av allvarliga fel och brister samtidigt.

Det är också förklaringen till varför staten reagerar så aggressivt och varför man viftar bort kritiken med etiketter som "konspiration" och "desinformation". Man lyfter fram några enstaka falska påståenden, blåser upp dem och använder dem som ursäkt för att förminska eller helt ignorera den stora mängd korrekt och välgrundad kritik som finns. Det är ett klassiskt sätt att försvara ett system som börjat spricka i fogarna.

Och det här drabbar inte bara marginaliserade grupper. Vanliga familjer helt utan tidigare sociala problem kan råka illa ut. Allt som krävs är att socialtjänsten får in ett tips, en orosanmälan eller en feltolkad händelse. Är informationen felaktig, vinklad eller lösryckt kan det snabbt bli livsfarligt. Då spelar det ingen roll hur stabil du är som förälder. Du är plötsligt reducerad till ett ärende i ett system där misstanke väger tyngre än bevis.

Precis som i fallet adam... Det är inget unikt. Detta är möjligt eftersom vi gett socionomer alldeles för mycket makt i förhållande till kompentensnivå. Totalt livsfarligt och det kan drabba precis vem som helst som har barn. Ren terrorism bedrivs av dessa aktivister till tjänstemän mot helt oskyldiga medborgare och deras barn, utan att de behöver ta det minsta personliga ansvaret för det.

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/helsingborg/adam-anklagades-felaktigt-for-overgrepp-nu-kommer-socialtjanstens-utredning

Det är ganska typiskt hur du resonerar. Du letar efter enskilda exempel där systemet råkade fungera och försöker använda dem som motbevis mot den massiva och växande mängd bevis på att det inte fungerar för väldigt många andra. Det är inte bara intellektuellt ohederligt, det är direkt livsfarligt.

Det är som att säga: "Min granne överlevde en feldiagnos, alltså fungerar vården perfekt." Eller: "En gång träffade jag en tacksam förälder efter ett LVU, alltså är alla placeringar rätt." Det är cherry-picking i sin mest genomskinliga form. Du ignorerar helheten, strukturerna, systemfelet och gömmer dig bakom anekdoter för att slippa ta in det obekväma.

Det vi talar om är ett system där:

1. domstolar stämplar beslut utan bevisprövning

2. socialtjänsten agerar på lösa rykten

3. journaler är sekretessbelagda och svårtillgängliga för föräldrar

4. barn tvångsomhändertas i en omfattning som saknar stöd i forskningen.

Att du konstant försöker reducera detta till "enstaka fall" visar att du inte vill ha en ärlig debatt. Du vill snarare försvara ett system oavsett hur många barn och familjer som mals sönder i processen. Det är inte civilkurage. Det är att blunda. Och det är precis därför fler måste börja ifrågasätta för barnens skull och inte för systemets.

I det enskilda fallet hade det inte hjälpt att säga ifrån eftersom pappan i familjen inte var någon som det var lämpligt att konfrontera , frun var en tyst kuvad person som mannen styrde totalt .

Hur vet du att situation som denna inte är liknande hos de som fått sina barn omhändertagna med föräldrar som faktiskt är oförmögna att ta hand om sina barn för kortare eller längre tid antingen för att de inte har tillräcklig föräldraförmåga eller för att det finns yttre omständigheter som tillfälligtvis påverkar så mycket att föräldraskap inte fungerar

Det här är exakt vad jag menar. Du svarar på strukturell kritik med ytterligare ett enskilt fall. Du bygger en hel försvarslinje utifrån ett exempel där systemet eventuellt fungerade, men ignorerar hundratals fall där det gick fel.

Och nej, jag vet inte vad som hänt i varje omhändertagande det är just poängen. Föräldrar får ofta inte ens veta vilken information som ligger till grund för beslutet, eftersom det döljs bakom sekretess. Det är ett rättsosäkert system där socialtjänsten sitter på all dokumentation och tolkningsföreträde, medan föräldrar famlar i mörker.

Du säger att vissa föräldrar är tillfälligt oförmögna. Det stämmer säkert. Men att tolkningen av det ska göras av en enskild socialsekreterare, ofta på lös grund, utan krav på bevisning, det är problemet. LVU ska vara sista utvägen och inte första reflexen.

Så försök gärna se systemfelet istället för att gömma dig bakom lyckade undantag.

Jaha?

Så när jag frågade dig följande:



Så svarar du:




Nu säger ju emot dig själv igen? Ser du inte det? Varför kan du dra slutsatser och basera din "systemkritik" utifrån enskilda fall, men inte andra?

Men invandrare som inte tar hand om sina barn ska ha barnen omhändertagna. Det är så lagen fungerar.