”LVU-sekten” påstår att Svenska myndigheter systematiskt kidnappar och säljer barn.

Jepp, och det skulle dessutom bli bättre om man lade in falska orosanmälan i rubriceringen falsk tillvitelse för att slippa alla falska okynnesanmälningar som genereras av folk som "tror" att ett barn far illa för att personen tycker illa om familjen. Eftersom att i stort varje barn redan befinner sig i verksamheter med anmälningsplikt behöver vi inte ha ett medborgargarde som går runt och orosanmäler familjen till höger och vänster.

Nej, inte särskilt mycket. När känslor och subjektiva tolkningar får ersätta fakta i domstolens beslutsunderlag uppstår allvarliga rättssäkerhetsproblem och just det är ett av de största problemen med dagens system.

Tyvärr har socialtjänsten ett informellt tolkningsföreträde. De kan välja att lyfta fram det negativa, tona ner eller utelämna det positiva, och på så sätt vinkla bilden kraftigt. Deras BBIC-utredningar blir därför ofta ett slags lotteri, där utfallet beror mer på vilken handläggare som skrivit utredningen än på de faktiska omständigheterna.

Den största och mer underbyggda kritiken mot kommunala socialtjänster kommer faktiskt internt från folk som arbetar inom industrin såsom socionomer, pedagoger, jurister etc. som har hand om dessa fall, men som inte kan acceptera processen som pågår. De jurister som driver målen i ECHR är väl påläst folk som har arbetat med LVU väldigt länge. Hade denna grupp haft en oinskränkt meddelarfrihet hade de kunnat lägga ut incidentrapporter, avvikelserapporter, journaler, protokoll, beslut i tusental som genereras i alla de institutioner som finns under kommunens socialtjänster. Då kan jag lova att även Adina godtar att risken är högre för missförhållanden i ett fosterhem än i en dysfunktionell familj.

Huvudproblematiken i många av dessa fall verkar vara att man lyssnar för mycket på någon av föräldrarna. Särskilt i vårdnadstvister. Vid vårdnadstvister borde man egentligen inte lyssna på någon av föräldrarna utan enbart lyssna på vad barnen har att säga.

Vet att vissa har stöd vid vissa situationer som tex på morgonen för att få barnen till skolan men då gäller det oftast de med diagnoser . Boendestöd gäller ju de med diagnos som berättigar det och det stödet är ju inte just för att det finns barn i familjen

Nej, huvudproblematiken är att socialhandläggarna inte är opartiska och objektiva. De ser inte barnets riktiga behov och de ser inte det bästa för barnet, utan de ser enbart det som handläggaren TROR är det bästa för barnet utifrån socialhandläggarens intet så välmenande bedömning. Därför brukar socialhandläggarna ta en av föräldrarnas parti, ofta den föräldern som då har barnet boendes hos sig. I flera år har detta råkat vara mamman allena, om nu inte moderna uppvisar en så dysfunktionell bild att socialhandläggaren måste ta avstånd från henne.

I utredningen finns det ingen riskbedömning eller en bedömning av proportionalitet. Ja, barnet kan ha en förhöjd risk för sin hälsa och utveckling just precis nu. Men står den risken i proportion till riskerna som finns att bli sliten från sin enda tygga värld och bli placerad hos främmande, ofta alkoholiserade, fosterföräldrar?

Vi har ett flertal fall där föräldrarna har bett om stöd och hjälp för att barnet inte ska skada sig själv. När de sedan har placerats så har verksamheten varit så bristfällig att barnet har avlidit i placeringen. Risken för att barnet skulle skada sig själv och avlida i placeringen var således betydligt högre än ifall föräldrarna hade haft barnet själva.

Det finns olika typer av boendestöd. Du tänker på boendestöd i form av LSS. Termen boendestöd är egentligen en paraply för olika stödjande insatser i hemmet, inte bara stödbehov i form av städning, matlagning etc ifall du är en ung person inom personkrets 1.

Att få stöd att få barnet till skolan vid diagnos är en rätt lindrig insats, men väl behövlig i vissa fall. Men det efter att föräldrarna har tjatat om att få detta stöd efter ett dussin möten med elevhälsan på skolan och med socialhandläggaren på kontoret.

Nej, det här är inte en fråga om att man "lyssnar för mycket på en av föräldrarna", det är ett fundamentalt missförstånd. Huvudproblemet i många av dessa fall är att socialtjänstens utredningar ofta bygger på subjektiva tolkningar snarare än verifierbara fakta. Det handlar inte om vem som får komma till tals, utan om hur informationen därefter hanteras, tolkas och dokumenteras.

Utredningsmodellen BBIC är tänkt att ge en strukturerad och barnfokuserad bild av situationen, men i praktiken lämnar den ett extremt stort utrymme för godtycke. Bedömningarna som görs är i stor utsträckning kvalitativa, alltså baserade på handläggarens upplevelse och tolkning snarare än hårda fakta. Resultatet blir därför att utfallet ofta beror mer på vilken handläggare man fått än på sakförhållandena i ärendet.

Att socialtjänsten dessutom är en kvinnodominerad yrkeskår är också ett problem och inte minst när ett yrke blir så köns- och ideologiskt homogent finns alltid risken att man inom den slutna gruppen utvecklar grupptänkande och bekräftelsebias. Alltså att man tolkar situationer på ett sätt som stämmer överens med tidigare föreställningar eller normer snarare än att se varje fall objektivt.

Det är här det verkliga systemfelet ligger: inte i vem som pratar mest, utan i att tolkningar omvandlas till interna "sanningar" utan tillräcklig prövning och att det saknas oberoende kvalitetskontroll innan livsavgörande beslut fattas om barn och deras familjer.

När man söker på boendestöd för barnfamiljer så dyker det främst upp att det gäller för i hushåll där förälder eller barn har funktionshinder .
Uppenbarligen är information om boendestöd inte lätt att hitta för de som skulle vara hjälpta av detta innan det uppstår problem som gör att anmälningar sker , kanske den nya lagen med insatser utan utredning kan göra så att människor tidigt när något börjar bli jobbigt kommer att kunna hitta stöd

Fördelar med Anonyma Anmälningar

* Ökad trygghet för anmälaren: Den kanske största fördelen är att anonymiteten kan uppmuntra fler att anmäla misstankar om missförhållanden, särskilt i fall där anmälaren riskerar repressalier från den anmälde. Detta kan gälla grannar, familjemedlemmar eller kollegor som misstänker våld, övergrepp eller försummelse.

* Skydd för utsatta: Anonyma anmälningar kan vara den sista utvägen för att uppmärksamma socialtjänsten på situationer där barn eller vuxna far illa och ingen annan vågar eller kan ingripa öppet.

* Fångar upp "dolda" problem: Vissa problem kan vara svåra att upptäcka utan insyn från någon i den utsattas närhet. Anonymiteten kan sänka tröskeln för dessa personer att agera.

Nackdelar med Anonyma Anmälningar

* Svårigheter för socialtjänsten: Utan möjligheten att kontakta anmälaren för kompletterande information blir utredningsarbetet betydligt svårare. Socialtjänsten kan missa viktiga detaljer som hade kunnat klargöra situationen.

* Risk för obefogade anmälningar: Anonymitet kan ibland missbrukas. Det finns en risk att anmälningar görs på felaktiga grunder, som hämnd, personliga motsättningar eller illvilja, vilket kan leda till onödiga utredningar och stor påfrestning för de anmälda.

* Bristande rättssäkerhet för den anmälde: För den som blir anmäld kan det vara svårt att förstå varför en anmälan har gjorts och att försvara sig om det saknas information om vem som har anmält och på vilka grunder. Detta kan upplevas som en brist i rättssäkerheten.

* Resurskrävande: Även om många anonyma anmälningar är välgrundade, så kräver varje anmälan en viss utredning. Om en stor andel är obefogade, tar det upp värdefulla resurser som hade kunnat användas för mer akuta ärenden.

Hade det varit ett alternativ hade soc inte ens behövt kopplas in från första början. Snälla nån.

Det stämmer att det förekommit en internationell reaktion på Sveriges socialtjänstsystem, särskilt kopplat till LVU-lagen. Men att förklara hela denna kritik som "sektliknande desinformation" eller en form av fientlig påverkan är att grovt förenkla en betydligt mer komplex verklighet och faktiskt ignorera de verkliga brister som existerar i det svenska omhändertagandesystemet.

1. Kritik mot socialtjänsten är inte ny och inte bara "desinformation"
Missnöje med socialtjänstens metoder, särskilt i barnärenden, har förekommit långt innan 2021 och berör tusentals svenskar oavsett etnisk bakgrund. Domstolar har flera gånger upphävt tvångsomhändertaganden som skett på felaktiga grunder, och det finns dokumenterade exempel på att socialtjänsten använt:

bristfälliga underlag,

obekräftade orosanmälningar,

vinklade eller felaktiga tolkningar i BBIC-utredningar.

Detta är inte propaganda utan det är verkliga rättsfall.

2. Kritik från civilsamhället är inte terrorism
Att familjer berättar om sina upplevelser och jämför socialtjänstens dokumentation med det som använts i domstol är en form av demokratiskt ansvarsutkrävande. Det är inte samma sak som att "sprida desinformation", särskilt inte när de kan bevisa avvikelser i dokument, felaktiga citat eller tjänstefel.

Att staten svarar med att stämpla detta som ett "desinformationshot" snarare än att bemöta sakfrågorna, visar på ett större problem: bristande självreflektion och avsaknad av extern granskning inom myndighetsutövningen.

3. Det är inte TikTok som skapat misstro, det är myndighetens egna brister
TikTok har inte "uppfunnit" misstron mot socialtjänsten. Plattformen har bara gjort det möjligt för vanliga människor att dela sina erfarenheter öppet och att erfarenheterna får stor spridning på ett sätt som inte tidigare var möjligt. Det är i sig ett sundhetstecken i en demokrati. Om dessa berättelser är falska bör de bemötas med fakta och öppenhet och inte med svepande anklagelser om "sektbeteende".

4. LVU-lagen är inte immun mot kritik bara för att det är tänkt som ett skyddssystem
Självklart ska barn skyddas från våld och försummelse i sin hemmiljö, det råder ingen tvekan om det. Men just därför krävs också att besluten som tas sker på saklig, rättssäker och transparent grund. Ett tvångsomhändertagande är ett extremt ingrepp i familjelivet och måste därför tåla granskning på djupet och underlaget ska inte kunna gömmas bakom sekretess som är fallet idag.

När staten istället försöker tysta kritik genom att kalla den för "desinformation", då glider vi mot ett samhälle där myndigheter står över granskning, vilket i sig är farligare för demokratin än alla TikTok-videor i världen.