”LVU-sekten” påstår att Svenska myndigheter systematiskt kidnappar och säljer barn.

Uppgifter säger att många får stöd i hemmet dock är det oklart vad som menas med att många får stöd i hemmet , hur mycket stöd det är osv .

Exakt detta är kärnan i problemet. Socialtjänsten sätter ofta in fel typ av hjälp, vid fel tidpunkt och utan en korrekt analys av vad familjen faktiskt behöver. När insatsen föga förvånande inte fungerar, skriver socialsekreteraren i dokumentationen att "olika stödinsatser har prövats utan resultat", som om det vore familjens oförmåga som är problemet snarare än den bristfälliga hjälpen.

Det finns ett tydligt och återkommande mönster: Socialtjänsten lyssnar sällan eller aldrig på föräldrarna, trots att det är de som känner sitt barn och sin situation bäst. I stället fattas beslut över huvudet på familjen, ofta utifrån standardiserade mallar och utan verklig dialog. Föräldrarnas kompetens och insikter kring barnets behov ignoreras eller förminskas och när familjen säger nej till en insats som inte passar, uppfattas det som samarbetsproblem eller motstånd.

Detta leder till en slags moment 22-situation: Om man samtycker till fel hjälp blir det värre. Om man säger nej betraktas man som ovillig att ta emot stöd. Resultatet blir att socialtjänsten dokumenterar att familjen "inte svarat på insatser" och kan därmed gå vidare till mer ingripande åtgärder ofta mot familjens vilja.

Problemet är alltså inte att familjer vägrar ta emot hjälp, utan snarare att socialtjänsten vägrar lyssna på vad som faktiskt behövs. I stället för att samverka kör man över familjerna och barnen till mycket höga kostnader för samhället och svår traumatisering av barnet som följd.

Ja, offentliga uppgifter och statistik täljer en saga om att många familjer får bistånd till "stöd" i hemmet. Det kan vara allt från att en konsulterande utredare står i ett hörn och glor på en lek mellan en bebis och mamman till att mamman verkligen får stöttande hjälp av en pedagog att ta hand om sin bebis. Det senare är nästintill obefintligt i dagens Sverige. Det är en del av den interna kritiken att kommunernas socialtjänster inte är kompetenta att stödja familjer som behöver stöd.

Det är inte alls otänkbart att det stämmer orosanmälningarna ökar varje sommar. Fia sätter fingret på sanningen igen och jag skulle inte bli förvånad om hon dessutom prickar in exakt hur de där prusiluskorna ser ut. De tenderar nämligen att ha ett väldigt karakteristiskt utseende.

Kan tänka mig att Fia kommer att lyfta någon av dessa karaktäristiska drag:

Du känner igen en prusiluska på långt håll. Hon har den klassiska offentlig sektor-frisyren: en praktisk page i nyansen "kommunal råttgrå". Osminkad, förstås, för yta är ju ytligt. Ansiktsuttrycket pendlar mellan lätt bekymrad och konstant skeptisk. På näsan sitter ett par rejäla glasögon med snälla bågar, helst i plast och från Specsavers "två för en".

Hon klär sig i funktionella koftor med knappar hela vägen upp i halsen, gärna i dämpade färger som signalerar "neutral myndighet". Skor? Jo då, bekväma Ecco redo för både hemmasamtal och maktutövning i fält. Och så har hon alltid med sig en tygkasse med texten "Jag ❤️ Palestina", samtidigt som hon just har splittrat en familj för att "vi har försökt allt men inget har hjälpt."

Det är lite märkligt att det finns tydlig statistik över heldygnsinsatser men inte statistik över insatser i hemmet och lite specificerat hur länge sådana insatser pågår, vilka insatserna är och om de fungerat

Hur tycker du att socialtjänsten ska agera när mamman är ihop med en kille som är kriminell, som slår henne och barnen men som mamman vägrar lämna?

Tycker du att soc ska låta barnen vara kvar i en miljö där barnen blir slagna bara för att mamman är kär och dum i huvudet?

Det är nämligen så det ser ut. Föräldrarna har ingen aning om vad som är bäst för sina barn.

Men ser det verkligen ut så i varje enskilt fall? Det du gör nu är att körsbärsplocka extrema exempel för att driva en poäng, medan det jag talar om är något helt annat: nämligen att socialtjänstens barnutredningar i många fall präglas av allvarliga brister, rena felaktigheter och ibland till och med medvetet fusk.

Myndigheten har enorm makt, men ofta låg kompetens kring barns behov och konsekvenserna av sina beslut. Och när fel begås finns det i praktiken inget ansvar varken rättsligt eller moraliskt trots att det handlar om barn som får sina liv söndertrasade i "skyddets" namn.

Självklart ska barn inte växa upp i en våldsam eller farlig miljö. Men tvångsplacering måste vara absolut sista utvägen, inte den första som det ofta verkar vara idag. Sverige och Norge ligger i världstoppen när det gäller att skilja barn från sina föräldrar, och det beror inte på att vi har fler farliga föräldrar, utan på att systemet drivs av ideologi, inte alltid av fakta eller barnets bästa.

Nej det tycker jag givetvis inte.

Uppenbarligen har inte heller socialtjänsten någon djupare förståelse för vad som faktiskt är bäst för barn i alla fall inte i praktiken. För om man tittar på vad forskningen säger om långsiktiga effekter av tvångsplaceringar, så är det rätt skrämmande läsning. Studier visar gång på gång att barn som placeras utanför hemmet löper ökad risk för psykisk ohälsa, avhopp från skolan, självmord, drogmissbruk och brottslighet i vuxen ålder. Det är inte små avvikelser, utan tydliga statistiska samband.

Trots detta fortsätter socialtjänsten att fatta beslut om omhändertagande på ofta bristfälliga eller spekulativa grunder, utan att väga in konsekvenserna fullt ut. Och värst av allt: de har inget egentligt ansvar om det blir fel. Barn kan alltså omhändertas felaktigt i flera år utan att någon utredare ställs till svars, utan att barnet får någon upprättelse och utan att staten någonsin erkänner sitt misstag.

Så innan du kommer in här på Flashback och svingar vilt mot familjer som drabbats. Gör dig själv en tjänst: läs på. Läs forskningen. Prata med en familj som faktiskt varit med om detta. Och framför allt jämför socialtjänstens beslutsunderlag med vad som faktiskt står i journalanteckningarna. Då ser du snabbt att bilden inte alltid stämmer. Det finns inte två sidor av varje historia. Ibland finns det en sanning och ett system som försöker dölja densamma.

När argumenten tar slut kommer personpåhoppen, det är klassiskt. I stället för att bemöta sakfrågan om socialtjänstens maktmissbruk, rättsosäkra utredningar och bristen på insyn, så kommer du med gissningar om mitt liv. Det säger mer om dig än om mig.

Det här handlar inte om mig. Det handlar om ett system där barnfamiljer kan krossas utan tydlig bevisning, där socialsekreterare aldrig ställs till svars oavsett hur fel de har, och där allmänheten fortfarande tror att socialtjänsten är ofelbar. Detta trots att forskningen och verkligheten visar något helt annat.

Vill du försvara systemet så gör det. Men sluta projicera dina fördomar på andra bara för att du inte gillar budskapet. Det är inte jag som är problemet. Det är du som blundar för det och det är barnen som betalar priset för haveriet du/ni i socdyrkarklubben stödjer.

Ja, tänk att en förälder som varit med om systematiska övergrepp från myndigheter får uttrycka sig fritt. Tänk vilket samhällsproblem! Nästa steg är väl att vi ska skriva om Bröderna Grimm så att Häxan i sagan heter Johanna från socialtjänsten och bor i ett BBIC-hus istället för ett pepparkakshus.

Det du kallar "konspirationsteorier" är i många fall dokumenterade erfarenheter som kan styrkas av journaler, rättsfall och forskning. Att kalla detta för "härjande" säger mer om din syn på yttrandefrihet än om Fia.

Om du verkligen ville värna barn så kanske du skulle lägga mindre tid på att håna drabbade och mer tid på att läsa vad forskningen faktiskt säger om långtidseffekterna av tvångsplaceringar. Men det är klart, det är ju lättare att skrika ”sekt” än att bemöta saklig kritik med fakta.

Skulle situationen kunna förbättras om man tog bort möjligheten att orosanmäla anonymt?

Nej då skulle de som ser allvarliga saker inte våga anmäla om de finns i närhet av familjen ,kanske är de granne eller nära familjemedlem , finns ju dessutom oberäkneliga personer som är föräldrar .

Jag tycker att det finns väldigt lite statistik och offentlig utvärdering av några insatser alls. Mycket av det man själv vet har man genom stängda källor. Det finns egentligen inga insatser som går att göra i hemmet. Det enda du har är sk. "boendestöd". Vi har inga "supernannies" som springer runt och går in i stökiga familjer på bästa sändningstid. Att skicka in riktiga pedagoger, som har erfarenhet av den familj som står framför dem för stunden är inte på tal.

Mycket av insatserna är att sitta med någon "medlare" på ett socialkontor och prata om hur man upplever sin relation till sitt barn. Alternativt skickas man till "föräldrautbildningar" som handlar om olika beteendemodifierande metoder och belöningssystem. Har man otur handlar insatsen om att man får bo i ett sk. "utredningshem" i några månader där en sk. "utredare" sitter i ett hörn och antecknar minsta munveck som både barn och föräldrar har.