Sexköp på distans (ex. OnlyFans) förbjuds 1 juli 2025

Den pornografi som produceras i Sverige är till stor del egenproducerat material och material från mindre aktörer som filmar i mindre bolag hemma, ofta på sin fritid. Det kan handla om material där en eller flera personer förekommer. När en person förekommer är det vanligt att materialet marknadsförs som att bara den personen ligger bakom inspelning och distribution. Det är dock vanligt förekommande att fler personer är inblandade i produktion och distribution, men det saknas närmare kunskap om hur vanligt förekommande det är. Det är vanligt att materialet publiceras på webbplatser och internetforum (SOU 2023:98 s. 186–188). Som Utredningen om barns skydd mot sexuella kränkningar samt vissa frågor om brott mot kvinnor och äldre noterar är det inte ovanligt att det erbjuds direktkontakt med användare som kan skicka in önskemål om filmer. Det gör att forumen befinner sig i en gråzon mellan pornografi och prostitution.

Mot denna bakgrund konstaterar utredningen att en gränsdragning mellan pornografi som t.ex. spelas in för distribution till en ospecificerad publik och det utvidgade straffbara området behöver göras. Det är dock varken lämpligt eller möjligt att inom ramen för detta lagstiftningsärende, som Storasyster, Talita och Unizon efterfrågar, överväga ett generellt förbud mot produktion eller köp av pornografi.

Utredningen föreslår att gränsdragningen ska åstadkommas genom ett uttryckligt krav på att gärningsmannen ska ha köpt den sexuella handlingen ”i huvudsakligt syfte” att gärningsmannen ska delta i handlingen eller att handlingen ska visas för gärningsmannen. Förslaget innebär att det krävs avsiktsuppsåt hos gärningsmannen. Regeringen gör ingen annan bedömning än utredningen i denna del. Vad som har varit det huvudsakliga syftet får bedömas från fall till fall och det avgörande är inte hur verksamheten benämns.

När det gäller köp av pornografiskt material ligger det i sakens natur att köparen ofta agerar i huvudsakligt syfte att bli förevisad materialet. Det som då avgör om köparens handlande omfattas av straffansvar enligt paragrafen är om denne har förmått den andra personen att i det enskilda fallet företa eller tåla en sexuell handling mot ersättning. Att någon köper en film som är förinspelad, betalar för att följa ett konto där det löpande läggs ut pornografiskt material eller på annat sätt tar del av pornografi utan att påverka dess innehåll skulle därför falla utanför det straffbara området. Om den sexuella handlingen i stället har föregåtts av kontakt mellan den som köper och den som utför handlingen, antingen i förväg eller under en liveshow, kan dock det nämnda kravet på orsakssamband vara uppfyllt. Ett antal remissinstanser, däribland Attunda tingsrätt, Blekinge tingsrätt och Lunds universitet ifrågasätter lämpligheten av rekvisitet ”i huvudsakligt syfte” och pekar på de betydande tolknings- och tillämpningssvårigheter som uttrycket kan medföra. Lunds universitet förespråkar i stället rekvisitet ”i syfte att”, som bl.a. finns i bestämmelsen om människohandel (4 kap. 1 § brottsbalken). Regeringen har viss förståelse för dessa synpunkter. Rekvisitet ”i huvudsakligt syfte” förekommer inte i någon annan jämförbar straffrättslig bestämmelse och det finns därför inte några förarbeten eller någon rättspraxis att utgå ifrån när det gäller tolkningen av begreppet. Som anges ovan behöver en gränsdragning mellan pornografi som t.ex. spelas in för distribution till en ospecificerad publik och det utvidgade straffansvaret göras. Det utvidgade straffansvaret får inte ges ett så brett tillämpningsområde att det riskerar att inkräkta på det grundlagsskyddade området (se närmare om det nedan). Om rekvisitet ”i syfte att” används finns enligt regeringen en sådan risk. Rekvisitet ”i huvudsakligt syfte” däremot möjliggör för en nyanserad bedömning av handlingens syfte i det enskilda fallet och åstadkommer därmed en lämplig avgränsning av det straffbara området.

I praktiken skulle avgränsningen t.ex. kunna innebära att om en pornografiproducent själv är delaktig i sexuella handlingar inom ramen för egen produktion skulle det huvudsakliga syftet vara att skapa en skildring som ska tillhandahållas allmänheten – inte att gärningsmannen ska delta i eller att handlingen ska visas för honom eller henne. Med anledning av Sveriges Kvinnoorganisationers fråga kring detta kan regeringen samtidigt konstatera att den som förmår någon att mot ersättning företa eller tåla en sexuell handling som gärningspersonen själv deltar i normalt sett inte ska kunna undgå straffansvar med hänvisning till att handlingen dokumenterats och att syftet därför varit att producera pornografi och sprida den till allmänheten. Sammantaget anser därför regeringen att den avgränsning som utredningen föreslår är lämplig. För att åstadkomma ett straffansvar som även omfattar handlingar utan fysisk kontakt bör det av bestämmelsen uttryckligen framgå att både handlingar som gärningsmannen ska ”delta i” och handlingar som ska ”förevisas” gärningsmannen ska omfattas.

Med ”delta i” avses fall då fysisk kontakt förekommer mellan den som köper den sexuella handlingen och den som erbjuder den. I den delen är ingen inskränkning avsedd i förhållande till dagens reglering. Med ”förevisas” avses att den sexuella handlingen görs tillgänglig för köparen visuellt, t.ex. genom att den som erbjuder handlingen skickar ett foto eller en film eller företar en särskild handling under en pågående direktströmmad ”show”. En förevisning kan också ske utan användande av något tekniskt hjälpmedel, t.ex. genom att någon på en strippklubb utför en privat show som innehåller sexuella handlingar utan någon fysisk kontakt med köparen. Förmedling av sexuella handlingar endast via ljud eller text omfattas däremot inte. Det innebär att köp av exempelvis telefonsex eller en sexchatt utan foton eller filmer faller utanför det straffbara området.

Som Blekinge tingsrätt och Lunds universitet påpekar, väcker förslaget frågor kring hur det utvidgade straffansvaret ska tillämpas när fler än en gärningsperson är inblandad i gärningen. Att materialet visas för någon annan än gärningspersonen – exempelvis genom att flera personer får tillgång till samma liveshow – utesluter inte i sig straffansvar för köp av sexuell handling. Flera personer som medverkar till brottet kan beroende på omständigheterna dömas som medgärningsmän, anstiftare eller medhjälpare (23 kap. 4 § brottsbalken).

Jämställdhetsmyndigheten anser att regeringen bör klargöra att de som säljer sexuella handlingar alltid ska betraktas som målsägande. Som myndigheten själv framhåller har den frågan inte ingått i utredningens uppdrag och regeringen har därför inte möjlighet att inom ramen för detta lagstiftningsärende ta ställning till det. Frågan om en person som utfört en sexuell handling mot betalning har ställning som målsägande eller vittne vid köp av sexuell handling får därmed prövas i varje enskilt fall liksom tidigare (20 kap. 8 § brottsbalken och prop. 2010/11:77 s. 14–15).

Sammanfattningsvis anser regeringen att avgränsningen mellan det straffbara området och pornografi bör göras genom ett uttryckligt krav på att gärningsmannen ska ha köpt den sexuella handlingen i huvudsakligt syfte att själv delta i handlingen eller att handlingen ska förevisas honom eller henne.