Vilken mening återstår med era liv? Vad hände som förändrade er till vad ni anser nu?

Den bittra sanningen

Det där med mening är så onödigt att fundera på. Det är som ”hur långt är ett snöre”-grejen. Jag behöver ingen mening. Jag behöver stimulans. Stimulans får jag av att lära mig stå ut. Att göra livet lite bättre vartefter åren går.

Trotsa sina rädslor. Ifrågasätta sina känslor, framförallt bitterheten jag bär på och föddes med.

Jag bestämde mig när barnen var små för att finnas för dem så gott jag kunde till de var vuxna nog att klara sig själva. Eftersom jag ofta plågats av någon slags mental ohälsa, kalla det depression eller vad ni vill, men det är inget ord jag tar i min mun, blev jag tvungen att lära mig leva. Tänka om.

Jag har läst varenda självhjälpsbok. Funderat och tänkt under mina milslånga promenader. Gått hos psykolog. Lyssnat på förbannat många poddar.

Allt det där gav mig pusselbitar som gjorde att huvudet hamnade över ytan. Jag har börjat leva. Börjat uppskatta saker istället för att fastna i min bitterhet.

Men det handlar nog inte om att det finns en mening. Det handlar om att göra det bästa av åren vi får. Man har alla möjligheter att påverka sin omgivning. Ja, innerst inne är jag en egocentrisk skitstövel men jag försöker ändå hjälpa alla omkring mig. Inte för deras skull. För min egen del. För att jag ska känna mig behövd och som en tillgång. Finns det ingen mening får man skapa sig en. Oavsett om det är ens barn, en familj eller ens granne. Eller damen i butiken som inte har råd med alla sina varor. För att det får en själv att må bra. Och de runt omkring en med.

Meningen med mitt liv brukade vara att ha så roligt som möjligt. Eller kanske rättare sagt att alltid tillfredsställa mina mest ytliga behov och känna njutning på det mest banala vis.

Det som ändrades var att jag hade för roligt och sumpade massa chanser för framtiden och hamnade i ekonomiska besvär. Inte nog med det så förlorade jag massa vänner på kuppen, både dom jag inte längre ville vara med och några som inte längre ville vara med mig.

Nu är meningen med mitt liv att reparera skadan skedd och bygga mig en säker framtid. Samt att skaffa nya vänner och återgå till något sorts normaltillstånd där jag inte längre behöver känna sådan extrem stress och press över situationen jag befinner mig i.

När det är färdigt vill jag göra meningen med mitt liv till att bilda en familj och bygga en egen plats på jorden där jag kan vara med dom jag älskar tills jag dör.

Fy fan, ibland får jag sådan ångest att jag inte kan sova på grund av hopplösheten. Jag har verkligen vänt på varenda sten i över 20 år. Jag är inte intresserad av att tro, jag vill veta, och då är det kört. Helvete. Obegripligheten ihop med det fysiska och psykiska lidandet är som att sitta i en karusell 24/7. En sorg som man kan falla i utan att någonsin nå botten.

Jag tror inte längre att en tro på nåt övernaturligt är livets räddning. Många söker sig till religion för att fylla psykologiska behov men det ger bara en falsk trygghet.
Det är giftigt att förlita sig på sagor.
Men för känslomässig bearbetning är det bra att exempelvis be och meditera.
Man kan göra allt religon och andlighet har att erbjuda utan att nödvändigtvis tro på en övernaturlig makt.
Och döden tycker jag vi bemöter allra bäst genom att inte ha några förutfattade meningar om vad som händer eller inte.

Hur tänker du detta ska fungera i verkligheten?

Vad som hände mig var olycka, misär och döda släktingar i en allt för ung ålder. Meningen med resten av livet är att göra så lite som möjligt. Oavsett hur rik eller fattig du är ska du snart dö livet är jävla kort det är bra så.

Ungefär så. Längre kommer vi inte.

Tror inte vi kommer klaga när vi ligger i graven.

Precis. Det som händer i minneslunden stannar i minneslunden.

Jag är glad att livet är ändligt. Visst, det har sina roliga stunder men det är mycket skit som kommer på köpet.

Livet är det elände som pågår mellan fyllorna 😂

Förlusten
Alla dessa dagar som kom och gick
Inte visste jag att de var livet
(Stig Johansson)

Nej, livet är inte perfekt, men dessa dagar är allt vi får. Gör något bra med dem. Eller gör inte det, på din förlust.