Vilken mening återstår med era liv? Vad hände som förändrade er till vad ni anser nu?

Det finns trådar om meningen med livet men ingen om vilka kvarvarande meningar ni upplever er ha kvar. Meningen med livet är subjektiv och kan endast kännas av envar själv, aldrig av någon annan. Era liv är inte min business medan mitt liv endast är min angelägenhet.
Vilka meningar eller syften med era liv var relevanta förr i tiden men som ni lämnat bakom er och passerat? Vad hände som förändrade er?

Ja du,
För mig är det inte mycket som känns direkt meningsfullt. Jag får vara nöjd om jag har lite roligt då och då, eller en stunds "flow" i någon hobby.
Meningen förr var nog den gemenskap jag då befann mig i. Men sedan dog flera vänner och jag själv blev sjuk. sedan blev jag dessutom ganska isolerad eftersom jag numera bara jobbar och sover eftersom hälsan är väck.

Kan iofs ibland uppleva mening om jag träffar på någon människa som är på samma våglängd eller vad man ska säga

Ja du Timoteus, jag vet inte heller. Kanske att lämna världen på bästa sätt, vad det nu egentligen är för mig.
Man är inte längre Indiana Jones eller James Bond i en actionrulle efter att den vuxna puberteten är avklarad men som likväl många vuxna lever kvar i.
De flesta lever bara i nuet där de gör och sysslar med olika "jätteviktiga" saker. Människans brist på förstånd är en universell skam.

Vill men aldrig kunnat bli övertygad av existensen av ett efterliv eller någon högre makt som dikterar saker, så en objektiv mening har jag aldrig kunnat hitta. Den bästa subjektiva meningen för mig är väl att njuta och ha så roligt som möjligt och lämna ett så stort avtryck som möjligt av något jag anser världen skulle bli bättre av innan jag dör, tex kämpa för en ideologi.

Jag tycker inte att mänskligheten förtjänar varken min eller pingvinens kamp även om en sådan skulle kunna leda till en så kallat bra värld. Att kämpa för ideologier, dessutom ideellt, är som att frivilligt låta sig slåss blodig av väderkvarnar. Eventuella poänger är aldrig objektiva.
En del anser att jag sprider mörker men mörkret i så fall är bara verkligheten så som den de facto är.

Om det finns en sanning om gudar och kosmos så må den i så fall ligga i floden Ganges som aska men sannolikheten för nirvana är inte hög.
Nirvana är enligt min tro möjligen möjlig om man definierar nirvana till bara existens utan upplevt medvetande.
Som nog diskuterat så hade i så fall nirvanan redan inträffat och vi hade då aldrig bilvit födda.
0 % sannolikhet för mig innan jag fanns gick tydligen till 100% säkerhet men den nollan var och är nog aldrig 0 utan snarare exakt 100... Uppenbarligen, eller hur...

Nja, nirvana är faktiskt inte så mystiskt som många västerländska individer tror. Nirvana handlar inte om något övernaturligt eller något bortom vår kognitiva förmåga att förstå. I grunden handlar nirvana om att bemästra och anpassa sig till principerna för kausalitet, eller karma. Det handlar om att utveckla förmågan att genom konsekvenstänkande undvika att manifestera de effekter som leder till lidande för dig själv.

När du får en tillräcklig förståelse för vilka konsekvenser dina tankar och handlingar skapar i form av lidande, får du en insikt som gör att du kan motverka dessa. Du bryter cykeln "samsara" av undermedvetna tankemönster, vanor och beteenden som ständigt får dig att behöva "städa upp" efter dig själv.

För att ta ett enkelt exempel: om du städar din lägenhet kontinuerligt, diskar din disk och slänger dina smutstvätt i tvättkorgen, slipper du både den känslomässiga belastningen av det ogjorda och den praktiska nödvändigheten att ta itu med det senare, eftersom du redan har gjort det.

Nirvana handlar om att bemästra ett undvikande av potentiellt lidande genom direkta handlingar. Detta sträcker sig naturligtvis långt bortom handlingar som att diska eller slänga smutstvätt i tvättkorgen. Men i praktisk bemärkelse är sådana enkla vanor en del av att uppnå det. Ett tillstånd av nirvana innebär att du helt och hållet dominerar din tillvaro genom ett konsekvent tänkande, vilket gör att du undviker de effekter som annars skulle orsaka dig lidande.

Har inte hänt ännu. Men öppen för när om det sker. Vore ju träligt om livet bara skulle vara som det är. Extremt träligt. Borde finnas något mera. Så öppen!

Finns ingen mening med livet som jag ser det. Man föds, lever å dör.

Försöka manövrera mina barn ut ur mångkulturen.

Det har alltid varit, men blivit klarare med åren, att det eftersträvansvärda i livet inte kommer och knackar på dörren som tomten med en julklapp. Man får jaga varenda jävla smula av lycka man vill uppnå. Och om lycka vore lön skulla det motsvara 23 öre i månaden typ. Alla timmar räknade!

Jag har passerat 50 och har "allt". Inget överflöd, men nog. Jag kan krydda mitt liv med en vecka i en solstol med en grogg i handen på nån tropisk ö, trots dyra ICAkassar och elräkningar.
Jag betalar en snuskig summa för en helg på brittiska öarna för att se det fotbollslag som visas i mitt vardagsrum varje vecka. (för en inte helt oansenlig summa, även det)
Jag köpte motorcykel för att få känna friheten fladdra i mitt hår. När den garagerades på hösten var de 5-8-10 timmarnas sommarnöje lika avlägsna som Solnatjejen jag hade mitt semestersex med på Mallis förra århundradet. I ljuvt minne, men dock bara det.
Lika va det med båten. Den var min förra frus, och försvann ur mitt liv när hon gjorde det.
Förutom alla fina vyer är det roligaste minnet när det holländska paret knullade så att alla andra vaknade. Inte av ljudet, utan av rörelserna då vi hade surrat i varandras båtar

Minnen - ingen mening!
Jag vet fan ingen mening med mitt liv. Jag börjar tycka det känns meningslöst.

Jag begravde min farsa för ett tag sedan. Där målades upp ett drygt 80-årigt liv fullt med karriär och familjeliv. Självklart i positiva ordalag, om vad han hade åstadkommit i sina dagar. Även om vi vet att det har varit tuffa dagar emellanåt.
Jag är väl medveten om vad jag kommer från, och jag håller min gamle far högre än vad någon begravningsförättare nånsin kan beskriva. Men det blev skrämmande påtagligt hur jävla träligt livet är!

Jag är 50ish. Farsan blev 80ish. Och jag är redan orolig för hur kul resten kommer bli om jag går i farsans galoscher.
Jag är hyfsat nöjd med skiten som det är nu.... men nån större mening kan jag inte se.

Att bli en av dom coola killarna och ha en flickvän.

Ville resa runt i hela världen för att festa och knulla allt på två ben med en vagina. Börjar närma mig femtio och känner att jag är klar med den biten.
Efter att mina föräldrar dör så avslutar jag förmodligen mig själv, finns ju inte mycket kvar att göra på den här tråkiga skitplaneten.