Citat:
Kul tråd, Ördög!
Några böcker jag minns oroade mig, samtliga lästa (eller upplästa snarare) i dagisålder.
Skinn Skerping - hemskast av alla spöken i Småland
Framför allt illustrationerna. Det där hålögda stirrandet med den grimaserade munnen. Startskottet för min rädsla för spöken som sedan hållit i sig.
Barbapapas nya hus
Otippat kanske. Men det faktum att det inte satt några människor i maskinerna som rev barbafamiljens hus gjorde mig livrädd. Hade det funnits hade det varit förståeligt - nu blev i stället objekt levande och kunde rikta sig mot en. Obehaget var så stort att jag ända upp i tonåren kunde få hjärtklappning om jag t ex cyklade på en skogsväg och såg grävmaskiner stå parkerade utan någon i.
Kommer ej ihåg titeln på denna, och just inte så mycket annat än att väggen plötsligt delade sig och det kom ett tåg utrusande. Vet inte varför det gjorde mig så rädd, jag tyckte mycket om andra böcker med fantastiska saker som hände, som en tapet som det började växa blommor ur, eller en berättelse om barn som målade fram en tiger som blev levande och började jaga dem. Otroligt spännande!
Tror att det kanske var för att dessa objekt kändes… onda. Och inte gick att resonera med. Inga känslor, bara kyla, ingen reson; vardagliga objekt som började röra på sig och hota en.
En annan bok tror jag hette Femsingarna. Som jag minns den handlade den om två olika grupperingar av aboriginer (?) som låg i fejd med varandra. Allt hade någon slags övernaturlig känsla över sig, det ena gänget var goda och de andra onda. Boken gjorde mig ganska ångestfylld.
Några böcker jag minns oroade mig, samtliga lästa (eller upplästa snarare) i dagisålder.
Skinn Skerping - hemskast av alla spöken i Småland
Framför allt illustrationerna. Det där hålögda stirrandet med den grimaserade munnen. Startskottet för min rädsla för spöken som sedan hållit i sig.
Barbapapas nya hus
Otippat kanske. Men det faktum att det inte satt några människor i maskinerna som rev barbafamiljens hus gjorde mig livrädd. Hade det funnits hade det varit förståeligt - nu blev i stället objekt levande och kunde rikta sig mot en. Obehaget var så stort att jag ända upp i tonåren kunde få hjärtklappning om jag t ex cyklade på en skogsväg och såg grävmaskiner stå parkerade utan någon i.
Kommer ej ihåg titeln på denna, och just inte så mycket annat än att väggen plötsligt delade sig och det kom ett tåg utrusande. Vet inte varför det gjorde mig så rädd, jag tyckte mycket om andra böcker med fantastiska saker som hände, som en tapet som det började växa blommor ur, eller en berättelse om barn som målade fram en tiger som blev levande och började jaga dem. Otroligt spännande!
Tror att det kanske var för att dessa objekt kändes… onda. Och inte gick att resonera med. Inga känslor, bara kyla, ingen reson; vardagliga objekt som började röra på sig och hota en.
En annan bok tror jag hette Femsingarna. Som jag minns den handlade den om två olika grupperingar av aboriginer (?) som låg i fejd med varandra. Allt hade någon slags övernaturlig känsla över sig, det ena gänget var goda och de andra onda. Boken gjorde mig ganska ångestfylld.
Du borde, eller kanske borde inte, se filmerna The Car och Maximum Overdrive.
