Vilka barnböcker ogillade ni, skrämde er, gav er trauman?

Vad sägs om att skapa en parallelltråd till diskussionen om vår barndoms favoritböcker? En tråd där vi kunde berätta om vilka böcker som ingav oss obehag eller skräck när vi var barn eller tonåringar, fick oss att gråta, gjorde oss mörkrädda och vållade oss komplex?

Jag är säker på att de flesta människor har ett och annat otrevligt barnboksminne, som kanske sitter kvar som en tagg i själen ännu efter årtionden. Kunde det möjligen fungera som terapi att berätta om dem?

På det finska forumet Vauva.fi finns en sjusärdeles lång tråd om barndomens boktrauman. Det är märkligt att läsa där, hur böcker, som jag själv älskade eller åtminstone inte upplevde som speciellt obehagliga, tycks ha blivit verkliga skräckupplevelser för andra. Så olika kan vi människor vara ...

En bok som jag själv tyckte dedicerat illa om var Barnens rimbok - Gamla, goda barnkammarrim från 1945, som redan funnits på bokhyllan i min farsgubbes barnkammare. Den var sammanställd av Mona Leo (Monica Ehrström Enckell) och illustrerad av Eva Forss (Eva Billow). Boken tycks ha kommit ut i en mängd upplagor. Jag blev ohyggligt illa berörd som femåring, när jag fick läsa alla putslustiga ramsor där djur blev dödade. I synnerhet en som lydde ungefär så här:

Det var en gång en liten man,
en liten bössa hade han,
och kulorna voro stöpta
av bly bly bly.
Så kom han till en liten damm
där som en liten anka sam.
Den ankan sköt han bums ihjäl.
Åh fy fy fy.

Med gråten rinnande längs kinderna försökte jag tota ihop en andra vers, där den lille ankmördaren fick sitt straff - jag minns inte vad resultatet blev. Men i vuxen ålder har jag knåpat ihop den här fortsättningen:

Från skogens höga furustam
två hackspettar då flögo fram
och sjöngo för vår lille man
sitt kly kly kly.
Med näbbar vassa liksom spjut
de stungo mannens ögon ut
Sen kunde han ej skjuta mer,
blott gny gny gny.

Och jag lovar att om jag får Barnens rimbok i min hand igen, på ett bibliotek eller så, ska jag skriva ner min egen version i den. Med kulspetspenna!

Trollet som tittar fram bakom stenen i Tomtebobarnen var ju läskig. Han ser ut som sinnebilden av en ful gubbe som smyger på barn.
Jag kommer inte ihåg boken Jag är en varulvsunge men jag minns att jag blev rädd för själva boken och vågade inte ens ta i den!

Annars måste jag säga att jag älskade de läskiga delarna av sagor eller sånger från förr eftersom de var motsvarigheten till dagens actionfilmer och skräckfilmer! Vi behöver spänning och jag gillar inte de tillrättalagda versionerna av böcker och filmer för barn som produceras idag.

Jag ogillade inte boken men fan vad bron till terabitia krossade mig som barn.

Jag tror jag läst den som vuxen, och det kom så oväntat att någon dog?

Minns också Hattstugan med obehag. Den var mörk!

I någon av Alfons Åberg-böckerna sparkar Lillkillen bort Alfons boll så Alfons skrämmer/slår Lillkillen och sen bor ett monster under Alfons säng. Är 30+ och är fortfarande rädd för vad som är under sängen.

Mina barn gillar Lennart Hellsing och om hans böcker hade traumatiserat mig hade jag troligen bannlyst karlns verk i hemmet.
Jag minns dock att min dagmamma läste högt ur ABC - boken och att jag upplevde att texterna var obehagliga. Även illustrationerna av Poul Ströyer skrämde mig. Minns även att de andra barnen inte delade min rädsla.

Och jag var inte alltför rädd för sagor som barn. Min farmor brukade läsa Bröderna Grimms sagor för mig och dessa kvällar minns jag med värme.

(Några år senare såg jag Lennart Hellsings ABC: barnprogrammet och blev även där rädd. Per Åhlins surrealistiska teckningar hör hemma i en feberdimma)

I dag gillar jag både Hellsing och Ströyer.