Vilka barnböcker ogillade ni, skrämde er, gav er trauman?

Vad sägs om att skapa en parallelltråd till diskussionen om vår barndoms favoritböcker? En tråd där vi kunde berätta om vilka böcker som ingav oss obehag eller skräck när vi var barn eller tonåringar, fick oss att gråta, gjorde oss mörkrädda och vållade oss komplex?

Jag är säker på att de flesta människor har ett och annat otrevligt barnboksminne, som kanske sitter kvar som en tagg i själen ännu efter årtionden. Kunde det möjligen fungera som terapi att berätta om dem?

På det finska forumet Vauva.fi finns en sjusärdeles lång tråd om barndomens boktrauman. Det är märkligt att läsa där, hur böcker, som jag själv älskade eller åtminstone inte upplevde som speciellt obehagliga, tycks ha blivit verkliga skräckupplevelser för andra. Så olika kan vi människor vara ...

En bok som jag själv tyckte dedicerat illa om var Barnens rimbok - Gamla, goda barnkammarrim från 1945, som redan funnits på bokhyllan i min farsgubbes barnkammare. Den var sammanställd av Mona Leo (Monica Ehrström Enckell) och illustrerad av Eva Forss (Eva Billow). Boken tycks ha kommit ut i en mängd upplagor. Jag blev ohyggligt illa berörd som femåring, när jag fick läsa alla putslustiga ramsor där djur blev dödade. I synnerhet en som lydde ungefär så här:

Det var en gång en liten man,
en liten bössa hade han,
och kulorna voro stöpta
av bly bly bly.
Så kom han till en liten damm
där som en liten anka sam.
Den ankan sköt han bums ihjäl.
Åh fy fy fy.

Med gråten rinnande längs kinderna försökte jag tota ihop en andra vers, där den lille ankmördaren fick sitt straff - jag minns inte vad resultatet blev. Men i vuxen ålder har jag knåpat ihop den här fortsättningen:

Från skogens höga furustam
två hackspettar då flögo fram
och sjöngo för vår lille man
sitt kly kly kly.
Med näbbar vassa liksom spjut
de stungo mannens ögon ut
Sen kunde han ej skjuta mer,
blott gny gny gny.

Och jag lovar att om jag får Barnens rimbok i min hand igen, på ett bibliotek eller så, ska jag skriva ner min egen version i den. Med kulspetspenna!

Det jag kommer ihåg är att jag var rädd för några teckningar av Bauer i nån sagobok. Troll med stora öron och näsor.

Jag var lite rädd för bläckplumpen.
https://seriewikin.serieframjandet.se/images/a/ac/Phantom_Blot.JPG

Jag fick jättetrauma av #Tio små negerpojkar" på sent 70-tal. Bara titeln är ju hemsk

Jag minns någon tecknade film vi hade där Kalle Anka eller Musse Pigg eller vem det var skulle vara fakir och la sig på en spikmatta. Jag sprang alltid ut och gömde mig när den scenen kom. Det var alltså ett VHS band vi kollade på då och då, då det inte fanns dagens utbud av filmer och serie.

Jag vet även att det fanns en serie som hette Ankula, det var en anka som var greve Dracula och där var det något jag var rädd för.

Var hemma hos min morfar med och läste någon tidning på hans toalett där det var någon insändardebatt om hemska skivomslag. Det var då en bild på ett Cannibal Corpse album som jag tror heter "Butchered at Birth" och där två zombie doktorer skar upp magen på gravida kvinnor och hängde upp barnen på en lina. Tecknad bild.

Den bilden var hemsk tycker jag. Det hindrade mig dock inte ifrån att lyssna på Cannibal Corpse på äldre dar

Trauman är för övrigt att se sin familj bli avrättad framför ögonen på en - inte att se ett tecknat spöke som man blev rädd för som 5 åring.

Minns jag tyckte Elsa Beskows "Hattstugan" var obehaglig när jag var riktigt liten. Suggestiv. Någon läste Bröderna Lejonhjärta för mig också, vilket gjorde min lilla barnasjäl irrationellt rädd för bränder, så det kanske hängde ihop.

Minns verkligen att högläsningen från dagispersonalen av barnnoken "monstret på toaletten" skrämde skiten ur mig som liten och orsakade så mycker trauma under en lång period att jag inte ens kunde gå på toaletten utan smög iväg och sket/pissade utomhus.
Googlade lite och fann inger spår av den boken idag, men det var på 90 talet och boken handlade om ett äckligt jävla ormliknande monster som dök upp från toan varje gång en pojke satt på den.
Jag antar att den bokens syfte var för barn om att ta steget från potta till toalett då pojken är livrädd genom för toan pga monstret genom hela boken men i slutändan besegrar monstret i genom att pissa monstret på huvudet varpå monstret blir livrädd och dyker ner i toan igen för att aldrig mer komma tillbaka.
Jag gick själv på toa och inte potta då men iom att jag aldrig ens hade tänkt tanken på att ett monster kunde dyka upp ur toan så började den tanken oroa mig så in i helvete.
Fyfan får stresspåslag bara av att tänka på hur mycket rädsla och ångest den boken gav mig brrrr...

Mumin. De har äckliga gråa ögon.

Alfons och odjuret.

Bilden Alfons ser när han ska sova på blodet som forsar ur näsan är verkligen obehaglig. Inte bara blodet i sig, utan ansiktet som känns verkligt, förvridet, dött.

Samtidigt älskade jag boken. Kanske hur berättelsen byggs upp i takt med att Alfons ångest ökar, och det fina slutet. Illustrationer och kollagetekniken samverkar ypperligt, liksom texten.

Jag har läst den otaliga gånger för mina barn som inte reagerat nämnvärt på de läskiga inslagen. Jag som ett tag t o m trodde att det var ett odjur under sängen, och inte bara ett fantasifoster.

Mårran i Mumindalen.
Jag får fortfarande rysningar när jag tänker på henne 40 år senare.

Hon gjorde alla Muminböckerna skitläskiga.

Spökplumpen heter den väl

Jisses, vilken läbbig fortsättning. Du kommer att ge många fler barn trauman än den lille mannen som bara vill äta ankstek till middag ifall du gör verklighet av dina terrorplaner mot barnbiblioteken.

För min del hyser jag hatkärlek till Jag är en varulvsunge av Gunnel Linde, som var den första bok med någon form av skräcktema jag läste, antagligen i sju-åtta-årsåldern. Än idag har jag en vag skräck för varulvar. Går jag och pissar ute i naturen sent på natten t.ex. är det svårt att hålla borta tanken att något (och då är det alltid en varulv jag visualiserar) ska smyga sig på mig och plötsligt kasta sig över mig bakifrån, eller att jag plötsligt ska höra ett dovt morrande från buskarna. Nu är det många år sedan detta fick mig att springa tillbaka till stugan, lägerelden eller vad det nu är efter uträttat ärende (misstänker att jag kan tacka mina föräldrar som inte daltade med mig när det gällde mörkerrädsla för det), men jag är ibland tvungen att göra en medveten ansträngning för att inte skynda på stegen.