Vilka barnböcker ogillade ni, skrämde er, gav er trauman?

https://www.bokborsen.se/view/Dahl-Roald/James-Och-J%C3%A4ttepersikan/12989633?%2Fpartner%2Fgm%2F12989633&%2Fview%2FDahl -Roald%2FJames-Och-J%C3%A4ttepersikan%2F12989633

Den här filmen/boken tror jag det var. Någonting om att hans föräldrar blev uppätna av en noshörning och sedan var det någon jättepersika som rullade på folk och mosade dem.

Obehaglig för barn.

Jag läste inte barnböcker när jag var barn men Flugornas herre, Den långa flykten, 1984 och Skriet från vildmarken var traumatiserande i tredje/fjärde klass. Sitter fortfarande kvar inre bilder i hjärnan.

Ja, tyckte också både bok och film var konstiga, gav mig alltid obehagliga vibbar, helst filmen.

Jag hade en barnbok med sägner och legender från olika mytologier runtom i världen när jag var liten, som innehöll många berättelser där sensmoralerna var helt obegripliga för ett barn, ofta med inslag av hämnd, svek och familjemedlemmar som mördade varandra. Minns dock ej namnet.

Vet även att jag tyckte Jaguaren av Ulf Stark var konstig, tyckte väl främst inte om illustrationerna.

Klassiska Pinocchio (d.v.s. inte Disney-versionen utan den italienska sagan) är jäkligt bisarr och något morbid också, likaså självfallet vissa av klassiska Bröderna Grimm-berättelserna. Dessa har jag dock inte läst i barndomen utan senare.

Mina barn gillar Lennart Hellsing och om hans böcker hade traumatiserat mig hade jag troligen bannlyst karlns verk i hemmet.
Jag minns dock att min dagmamma läste högt ur ABC - boken och att jag upplevde att texterna var obehagliga. Även illustrationerna av Poul Ströyer skrämde mig. Minns även att de andra barnen inte delade min rädsla.

Och jag var inte alltför rädd för sagor som barn. Min farmor brukade läsa Bröderna Grimms sagor för mig och dessa kvällar minns jag med värme.

(Några år senare såg jag Lennart Hellsings ABC: barnprogrammet och blev även där rädd. Per Åhlins surrealistiska teckningar hör hemma i en feberdimma)

I dag gillar jag både Hellsing och Ströyer.

Nattbuss 807 gav mig en del trauman minns jag

https://www.youtube.com/watch?v=o4Ry_whRxzM

Usch den här ja. Filmen var det framförallt. Får fortfarande dåliga vibbar av den.

"Loranga, Masarin och Dartanjang" gav mig en vag obehagskänsla som är lite svår att förklara. Annars har jag nog aldrig blivit riktigt skrämd av en bok.

"Solens rike" är ju inte direkt någon feelgood-bok. Vet inte om det räknas som en barnbok dock men det handlar om en ung pojkes erfarenheter före och under Japans ockupation av Shanghai.

Kul tråd, Ördög!

Några böcker jag minns oroade mig, samtliga lästa (eller upplästa snarare) i dagisålder.

Skinn Skerping - hemskast av alla spöken i Småland
Framför allt illustrationerna. Det där hålögda stirrandet med den grimaserade munnen. Startskottet för min rädsla för spöken som sedan hållit i sig.

Barbapapas nya hus
Otippat kanske. Men det faktum att det inte satt några människor i maskinerna som rev barbafamiljens hus gjorde mig livrädd. Hade det funnits hade det varit förståeligt - nu blev i stället objekt levande och kunde rikta sig mot en. Obehaget var så stort att jag ända upp i tonåren kunde få hjärtklappning om jag t ex cyklade på en skogsväg och såg grävmaskiner stå parkerade utan någon i.

Kommer ej ihåg titeln på denna, och just inte så mycket annat än att väggen plötsligt delade sig och det kom ett tåg utrusande. Vet inte varför det gjorde mig så rädd, jag tyckte mycket om andra böcker med fantastiska saker som hände, som en tapet som det började växa blommor ur, eller en berättelse om barn som målade fram en tiger som blev levande och började jaga dem. Otroligt spännande!
Tror att det kanske var för att dessa objekt kändes… onda. Och inte gick att resonera med. Inga känslor, bara kyla, ingen reson; vardagliga objekt som började röra på sig och hota en.

En annan bok tror jag hette Femsingarna. Som jag minns den handlade den om två olika grupperingar av aboriginer (?) som låg i fejd med varandra. Allt hade någon slags övernaturlig känsla över sig, det ena gänget var goda och de andra onda. Boken gjorde mig ganska ångestfylld.

Sagan om den lilla gumman av Elsa Beskow. Riktigt hemskt att hon schasade på katten och att den sprang till skogs och aldrig mer kom hem. Som kattälskare mådde jag mycket dåligt av sagan för jag undrade så hur det gick för katten. Mina egna barn tog inte alls berättelsen särskilt hårt.

I någon av Alfons Åberg-böckerna sparkar Lillkillen bort Alfons boll så Alfons skrämmer/slår Lillkillen och sen bor ett monster under Alfons säng. Är 30+ och är fortfarande rädd för vad som är under sängen.

Ingen barnbok egentligen. Det mest skrämmande jag senare läst handlade bland annat om Kampuchea 1975-78. En överlevare beskrev hur khmer rouge hade dödsträd. Det var stora breda träd - där olydiga barn avrättades genom att man höll fast barnet i benen, svingade runt och sen krossade skallen emot stammen.

Dubbelpost