Blivit kär, 40+ med familj

Att fatta sunda och genomtänkta beslut handlar snarare om att ta saker på allvar.
Att ta saker på allvar i en sådan här situation är att agera respektfullt och seriöst i förhållande till den man är gift med, gentemot sig själv (inte sabba den egna självbilden och självkänslan), och gentemot gemensamma barn som kommer att påverkas.

Du framför att det är värre att överge sin familj än att ljuga och manipulera sin familj. Jag vill upplysa dig om att det faktiskt finns ett vuxet och sårbart mellanläge mellan tyst svek och separation. Men du verkar utgå från en värld med enbart två alternativ: Ljug, agera i hemlighet, håll alla dörrar öppna för dig själv – för det är minst stökigt. Eller: slit isär familjen för att jaga efter en förälskelse som kanske inte ens håller.

Det är en extremt förenklad och defensiv syn på både ansvar och möjligheter i en relation. Det är exempelvis fullt möjligt att säga detta till sin partner:
"Något har hänt inom mig som jag behöver dela med dig – för att jag vill att vi ska kunna hantera det tillsammans, inte i skuggan av lögner."

Därifrån kan ett par exempelvis:

- Söka stöd i parterapi - en setting som hjälper bägge parter navigera den nya situationen.
- Göra upp tydliga gränser kring arbetet eller kontakten med den andra personen.
- Jobba med sin egen längtan, frustration, vilsenhet – utan att svika.

Det kräver mod. Det kräver sårbarhet. Det kräver respekt för partnerns rätt att delta i det som faktiskt påverkar bådas liv. När hemligheterna ännu inte hunnit växa till brott. När man kan välja tillsammans.

Jag har fru och 2 tonårsbarn. Började nytt jobb för ett tag sen och där finns en kvinna som jag inte kan sluta tänka på. Jag har inte varit kär sedan jag träffade min fru för 20 år sedan och jag trodde aldrig jag skulle bli det igen. Men det är så det känns.
Kvinnan på jobbet vet ingenting, jag har varit professionell, men bjudit in till samtal och möjligtvis kopplat på charmen. Om jag nu har någon sådan. Hon har inte varit avvisande utan bjudit tillbaka. Hon är skild sedan en tid tillbaka.
Jag vet inte vad jag ska göra!

Ditt svar speglar en syn på relationer som är kortsiktig, manipulativ och djupt respektlös. Att föreslå att TS medvetet ska lura sin fru – och dessutom "testköra" en annan person i hemlighet – är inte bara moraliskt förkastligt, det är också emotionellt fegt och ansvarslöst.

Att skydda frun från sanningen är i det här fallet såklart inte omtanke. Det är omsorg om sin egen bekvämlighet. Och att kalla ärlighet för att "bita sig själv i svansen" är att se relationer som ett spel där det gäller att vinna – inte som ett möte mellan två jämbördiga människor som förtjänar respekt och insyn i sitt gemensamma liv.

Dessutom: att tänka att barn, partner och "det gamla livet" alltid ska finnas kvar som ett slags säkerhetsnät om det nya inte var så kul som man trodde, är att behandla människor som utbytbara tillgångar, inte som levande individer med känslor och rätt till val.

Relationer generellt innebär ansvar, och ansvar kräver mod – särskilt om man märker att man är på väg att glida iväg.

Du ska ta chansen. Förmodligen sista gången i ditt liv som du kommer bli kär.

Jomenvisst. Och sedan en dag när man sitter i sin blöja på äldreboendet, grämer man sig över att man inte tog chansen, när man en gång hade möjligheten till en passionerad kärlek. Att man inte åtminstone undersökte möjligheten närmare.

Du haltar betänkligt här, framstår emotionellt outvecklad och relationellt oerfaren.

Det du uttrycker i dina meddelanden är inte bara uppmuntran till + försvar av svek, utan även en förnekelse av att mänsklig komplexitet kan hanteras med ärlighet och samarbete

Det verkar som att du inte förstår att det finns ett vuxet, sårbart och respektfullt mellanläge där man faktiskt involverar sin partner i processen, just för att visa att relationen och partnern är värda det – även när det stormar inuti. Alltså: en öppen dialog och ett samarbete, kan ske från början OCH alldeles oavsett om man landar i beslutet att gå isär eller ej.

Jag tror att jag behöver upprepa det, för du tycks ha svårt att se det ens som en möjlighet:

En öppen dialog och ett samarbete, kan alltså ske från början OCH alldeles oavsett om man landar i beslutet att gå isär eller ej.

Nej håller med, att ”testköra” är naturligtvis helt förkastligt. Men vilken tidpunkt som är bäst att berätta om sina känslor kan väl diskuteras. Det kan ju rasera allt direkt. Han behöver nog lära känna jobbkvinnan på djupet först som vän.

Det ÄR inte en möjlighet. Partnern skulle säga: "nu söker du nytt jobb på en gång och slutar där!". Och sedan skulle hon börja ringa till din mobil flera gånger om dagen, fråga var du har varit om du inte genast svarar, dyka upp på jobbet om du sagt att du ska jobba över för att kolla att du verkligen är där (och inte ensam med jobbkvinnan). Hon kommer att gå igenom mobilen, i värsta fall kommer hon att skicka hotfulla meddelanden till jobbkvinnan, hon kommer att börja förbereda för eventuell skilsmässa genom att smussla undan tillgångar från bodelningen, hon kommer att prata skit om dig med barnen för att de ska välja att bo hos henne, hon kommer även att berätta för sina väninnor som i sin tur kommer att berätta för andra, folk kommer att börja titta snett på dig...

Det är du som är naiv och saknar erfarenhet av relationer, så måste det vara...

Knull är inget uttryck för kärlek för män. Det är enbart mänsklig biologi att det är gott att tömma kuken.

Män vill alltid knulla snygga brudar. Det handlar inte om kärlek och "vara kär".

Merwinna har själv pratat om att sultaner i Turkiet hade harem fulla med brudar, men det har hon glömt av nu.

Kärlek handlar om känslor och är på en annan nivå, men det kanske inte är alla män som riktigt är inne på det. De vill bara knulla.

TS här!
Det går inte en dag utan att jag tänker på henne. Jag har inte sagt något till varken min fru eller henne. Jag hoppas väl på nått sätt att det ska lösa sig själv, samtidigt som den rationellt tänkande delen av mig vet att det inte kommer hända.