Blivit kär, 40+ med familj

Hur går det för dig? Har du kommit fram till något beslut?

Jag skulle gärna vilja vara öppen i min tidigare relation men där blev det hot och värsta tänkbara scenarion kom fram istället. Jag nådde aldrig fram hur jag än vände och vred på orden. Hon blev avvikande och frågor diskuterades aldrig.

Varför vi som människor attraheras av andra kan ju vara att det är dåligt ställt där hemma och gräset är då grönare för annars skulle ju situationen aldrig kunna uppstå, tänker jag.

Har man absolut den sämsta kommunikationen. Tror du då verkligen att det är värt att vara öppen då? Hon var öppen som en bok mot mig och jag mot henne så gott jag kunde men vad ska jag göra om hon valde sin nummer två och jag valde min etta, terapi timmar utan resultat och vardag som inte uppskattades?

Det är sant att det är modigt men hur ska den som vill prata nå den andra om man inte kan kommunicera? Förstår du då att dilemmat är den underliggande frågan och inte det konkreta som skulle kunna hända mig?

Du behöver vara konkret i din beskrivning. Vad var det du och din sambo gick igenom? Var du kär i någon annan? Attraherad av någon annan? Berättade du om det för henne? Hur isf?

Nej.

Det handlar inte om någon annan egentligen utan om kommunikation att jag aldrig nåde fram trots försök. Tänk dig att jag berättade om något jag vill ta upp och jag fick kalla handen direkt. Det har vi redan diskuterat. Nu är jag arg. Du pratar så dåligt. Ditt exempel är inte sant. Du är sämst. Jag hatar dig. Du gör mig på dåligt humor. Detaljproblem. Konstant. Varje dag.

Så att nå fram till henne vart svårt att göra då hon stängde av kanalen så att säga med sitt humor och genom att gå iväg och lämna över ansvaret som fanns kvar till mig. Jag kunde inte gå iväg och lämna barnen och hon var ju inte min stötesten men jag skulle vara hennes på något sätt.

Du kan ju gissa hur jag kände mig.

Ja. Sånt är livet ibland.

Vad jag har svårt med är kommunikation men jag kan inte se att jag inte ansträngt mig fullt ut för att nå ut. Utan problemet har varit hos mottagaren som inte vill lyssna och samarbeta för att nå gemensamma mål... som för den delen inte existerade eller gick att planera eller ta upp då de aldrig togs upp.

Det som allt handlade om var istället detaljproblem som att jag gått bakom ryggen genom att inte informera vissa saker lite sent i tid som jag borde av någon anledning trots att det var krig eller separation i luften med hot om ensam vårdnad från hennes sida. Jag var ekonomiskt ruinerad och stängde ner abonnemang och konkreta krav mot mig trots att jag har "ansvar" och skulle göra rätt för mig. Trots att jag tydligt säger att jag tar ansvar för mina åtaganden så var det ett svek ändå... eller är det jag som blivit sviken genom kommunikationen från första början?

Nu har jag läst på lite vad det är som hänt och hon använder kommunikation för att skapa hjälplöshet hos mig. Vad kan jag påverka i allt jag vill diskutera på min långa listan när kommunikationen är svag och begränsad av vardagliga fenomen, trötthet, depression, sjukdom, inte rätt tillfälle och så vidare så är det inte så lätt att komma framåt.

Jag har inte känt som TS mer än att jag har sett folk som verkar intelligenta, vackra och ha en känsla av närvaro och stor förståelse. Detta är något som jag tycker är attraktivt. Detta har jag inte agerat på utan ser det som en rolig grej då det inte händer så ofta.

Jag har berättat att jag älskar min fru för ofta och för många gånger och alla andra fina ord som du kan tänka dig existerar och jag har fått kommentarer som: Du är mitt andrahandsval. Du kommer alltid efter barnen. Jag hatar dig. Hehe. Jag älskar dig inte.

Jag fattar att du varit med om något riktigt tufft. Att gång på gång försöka nå fram till någon som inte vill lyssna, blir arg eller förringar en...det sliter verkligen ut en.

Men för mig är ändå grunden ärlighet. Ärlighet kan göra att en relation spricker – men att undvika ärlighet för att slippa den risken är inte ett bättre alternativ. Då börjar man skydda sin egen bekvämlighet i stället för att visa respekt. Och i längden blir det ännu mer destruktivt.

Om en relationen inte klarar sanningen – då är det just det man behöver få syn på. Tidigt. Inte efter svek!

Jag tycker inte att man ska vara ärlig för att det alltid går bra, utan för att det är det enda sättet att stå upp både för sig själv och för den andra. Också när det skaver.

[quote=topmark|91647194]
Jag har fru och 2 tonårsbarn. Började nytt jobb för ett tag sen och där finns en kvinna som jag inte kan sluta tänka på. Jag har inte varit kär sedan jag träffade min fru för 20 år sedan och jag trodde aldrig jag skulle bli det igen. Men det är så det känns.
Kvinnan på jobbet vet ingenting, jag har varit professionell, men bjudit in till samtal och möjligtvis kopplat på charmen. Om jag nu har någon sådan. Hon har inte varit avvisande utan bjudit tillbaka. Hon är skild sedan en tid tillbaka.
Jag vet inte vad jag ska göra!
[/QUOTE va rädd om din fina familj....och du vet inget om denna kvinna

Såna som du bör det finnas fler av.


Såna som du borde försvinna.

Ja för att stanna i dåliga förhållande brukar ju vara det bästa för alla, speciellt ev barn eller not...

Driver du? Det är i allra högsta grad 100% möjligt att vara kär på riktigt mer än en gång.

Nej, jag driver inte.

Då är frågan vilken av gången var mer äkta ?

Har man engång varit uppriktigt kär i en person, då kan man utan tvekan bli kär om och om igen i den samma person, även efter 20+ år. Fastän att man kanske inte ens känner igen personen.

Man kan bara vara rigtigt kär engång i sitt liv. Alla andra är bara en illusion.

Det tror inte jag alls. Och det är ju inte säkert att den första kärleken i så fall är den största? Tänk så bara tror man att man är kär på riktigt när man är 20, och upptäcker först vid 40 vad riktig kärlek är?