Blivit kär, 40+ med familj

Jag visste att du skulle bli upprörd! (Eller låtsasupprörd kanske.)

Du tar alltså så lätt på otrohet att du inte ens kan föreställa dig att det upprör folk eller att folk har nolltolerans mot det? Eh, okej......

Jag ser ner på särskilt kvinnor som kn*llar runt, och detta även om de är singlar, faktiskt. Men jag ser en stor skillnad när det är kärlek. Jag respekterar kärlek. Det är ett herrans dilemma när man hamnar i den situationen, att man skulle kunna ha en stor besvarad kärlek... men man sitter fast med någon annan, och all logik säger att man bör stanna med denna andra/denne andre. Jag tycker inte att det är jättekonstigt om folk väljer att ha en affär i den situationen, faktiskt.

Så ja, alltså.
Vilka känslor som är inblandade gör ingen skillnad för offren, utgången är den samma i vilket fall.

Affär är också bara knull, åtminstone för männen.

En man måste varje dag få pissa, skita, prutta och tömma ut det där gula slemmet från sin kåta kuk.

Det har inget med kärlek att göra.

Ditt svar speglar en syn på relationer som är kortsiktig, manipulativ och djupt respektlös. Att föreslå att TS medvetet ska lura sin fru – och dessutom "testköra" en annan person i hemlighet – är inte bara moraliskt förkastligt, det är också emotionellt fegt och ansvarslöst.

Att skydda frun från sanningen är i det här fallet såklart inte omtanke. Det är omsorg om sin egen bekvämlighet. Och att kalla ärlighet för att "bita sig själv i svansen" är att se relationer som ett spel där det gäller att vinna – inte som ett möte mellan två jämbördiga människor som förtjänar respekt och insyn i sitt gemensamma liv.

Dessutom: att tänka att barn, partner och "det gamla livet" alltid ska finnas kvar som ett slags säkerhetsnät om det nya inte var så kul som man trodde, är att behandla människor som utbytbara tillgångar, inte som levande individer med känslor och rätt till val.

Relationer generellt innebär ansvar, och ansvar kräver mod – särskilt om man märker att man är på väg att glida iväg.

Det som gör mig mest illa till mods med ditt inlägg är inte bara att du föreslår otrohet – utan hur du beskriver den. Som något man ska kunna genomföra, avsluta och sen bara glida tillbaka in i familjelivet, utan spår.

Det är inte bara moraliskt kallt – det kräver en inre konstitution som inte drabbas av det man har gjort. Att kunna föreställa sig att gå hem, krama sina barn, somna bredvid sin partner och, som du förordar, ”fortsätta sitt liv med henne som om ingenting hade hänt” efter att ha bedragit henne i hemlighet…det kräver att man inte känner skuld, inte bär ånger, inte påverkas inifrån.

För de allra flesta vore det omöjligt. Inte bara för att det är moraliskt fel, utan för att det gör ont att svika någon man älskar. Det river i samvetet, det får människor att känna sig som en främlingar i sina egna liv. Sådant påverkad – märkbart. I kropp, i språk, i avstånd. Att tro att man kan göra detta utan att det läcker ut...det är antingen naivt (emotionellt outvecklat) eller narcissistiskt. Båda alternativen är riktigt otäcka när det handlar om nära relationer.

Jaha, men jag kallar det för en realistisk approach. Så många människor bryter uipp sin familj för någon tillfällig förälskelse eller rentav bara attraktion, och det är så onödigt. För övrigt vet varken du eller jag, vad TS' fru har haft för sig på Finlandsbåten, väninneresan eller konferenshotellet...



Fast det är inte alls alla människor som ser på det så allvarligt som du gör. Själv tycker jag att det är betydlgit värre att överge sin familj, innan man ens känner den nya ordentligt. Så onödigt. Sedan sitter mamma och pappa ensamma i var sin 2:a i Fisksätra eller liknande område, och barnen får åka mellan dem varannan vecka och byta till en dålig slumskola. För INGET.

Om jag är cynisk så är du värre... Och dessutom finns det faktiskt män som kan känna kärlek till en speciell kvinna.

Att kalla strategisk lögn och dubbelspel för ”realistiskt” är inte bara en försköning – det är en fet ursäkt för att slippa ta ansvar och för kunna agera totalt egoistiskt.

Det är inte realism att utgå från att ens partner sannolikt är otrogen i smyg, och att man därför har rätt att göra samma sak i tysthet. Det är cynism, och en feg sådan.

Du skriver om att människor bryter upp för tillfälliga förälskelser – ja, det händer? Men att därför uppmuntra till affärer bakom ryggen för att behålla tryggheten hemma är att göra människor till verktyg för ens egen bekvämlighet.

Att spekulera om vad TS fru kan ha gjort på ”Finlandsbåten” är inte relevant – det är ett sätt att slira på moralen. Att förutsätta skuld hos andra för att rättfärdiga sitt eget svek är inte klokt, det är manipulativt.

Det är lätt att kalla det "smart" att vara tyst. Men det modigt – och mer mänskligt – att vara ärlig, även när det skaver. Det är vad vuxet ansvar i relationer handlar om.

Att fatta sunda och genomtänkta beslut handlar snarare om att ta saker på allvar.
Att ta saker på allvar i en sådan här situation är att agera respektfullt och seriöst i förhållande till den man är gift med, gentemot sig själv (inte sabba den egna självbilden och självkänslan), och gentemot gemensamma barn som kommer att påverkas.

Du framför att det är värre att överge sin familj än att ljuga och manipulera sin familj. Jag vill upplysa dig om att det faktiskt finns ett vuxet och sårbart mellanläge mellan tyst svek och separation. Men du verkar utgå från en värld med enbart två alternativ: Ljug, agera i hemlighet, håll alla dörrar öppna för dig själv – för det är minst stökigt. Eller: slit isär familjen för att jaga efter en förälskelse som kanske inte ens håller.

Det är en extremt förenklad och defensiv syn på både ansvar och möjligheter i en relation. Det är exempelvis fullt möjligt att säga detta till sin partner:
"Något har hänt inom mig som jag behöver dela med dig – för att jag vill att vi ska kunna hantera det tillsammans, inte i skuggan av lögner."

Därifrån kan ett par exempelvis:

- Söka stöd i parterapi - en setting som hjälper bägge parter navigera den nya situationen.
- Göra upp tydliga gränser kring arbetet eller kontakten med den andra personen.
- Jobba med sin egen längtan, frustration, vilsenhet – utan att svika.

Det kräver mod. Det kräver sårbarhet. Det kräver respekt för partnerns rätt att delta i det som faktiskt påverkar bådas liv. När hemligheterna ännu inte hunnit växa till brott. När man kan välja tillsammans.

Det var inte det som var poängen, men det flög över huvudet på Merwinna.