Vilka argument borde vara enklast för konservativa att vinna?

Jag reflekterade nyligen över hur progressivas återkommande behov av att legitimera radikala förändringar genom historiska referenser är ett tydligt mönster som återkommande dyker upp. Det utgör en tydlig motsägelse – ett slags ideologiskt självmål, en form av reträtt inför människors konservativa impuls att vilja känna historisk kontinuitet, som tycks bottna i att ledarna för progressiva rörelser är extremare än anhängarna. En annan aspekt av detta är att det visar hur man är beroende av en sammanhängande berättelse och en röd tråd över tid – trots att själva kärnan i det progressiva projektet är subversivt och bryter radikalt med det förgångna. Det är något djupt mänskligt i detta behov av kontinuitet, något som inte går att komma ifrån, och som i sig understryker hur omänsklig upplysningens framstegstanke egentligen är.

Det krockar med deras egna linjära historiesyn och framstegsberättelse. Spänningen blir särskilt tydlig när samma rörelser samtidigt:

1. Beskriver historien som genomgående förtryckande och orättvis (för att motivera behovet av ett utopiskt, emancipatoriskt framtidstillstånd), och
2. Letar efter historiska exempel på progressiva värderingar för att legitimera sina positioner.

Ett axplock med exempel på detta fenomen:

* HBTQ-rörelsen som hänvisar till "tredje kön"-personer i förmoderna samhällen, trots att dessa existerade inom specifika rituella ramar och inte representerar modern identitetspolitik och social normupplösning. Dessutom representerar dessa ingen kontinuitet i Europa, då exemplen är hämtade från andra kulturella kontexter.

* Feministiska rörelser hänvisar till förhistoriska 'matriarkat' eller historiska kvinnliga ledare, samtidigt som de beskriver patriarkala strukturer som ett genomgripande och kontinuerligt förtryck.

* Massinvandringspolitik från tredje världen, som rättfärdigas med exempel som valloner, för att dra paralleller mellan historisk och nutida migration, trots att nutida migration representerar ett brott med det förgångna och skiljer sig radikalt i skala, kontext och etnokulturell bakgrund.

* Utbildningspolitik där progressiva aktörer inom utbildningsväsendet driver en radikal kunskapssyn där traditionellt västerländskt kanon ses som uttryck för "vithet" eller kolonial dominans. Samtidigt hänvisas till historiska exempel på alternativa pedagoger eller "glömda röster" för att rättfärdiga denna förändring. Det skapas en bild av att dagens radikala omformning av skolsystemet är ett återvändande till något "mer autentiskt", snarare än ett avbrott med en lång bildningstradition.

* Modernismen inom arkitektur (Le Corbusier m.fl.) eftersträvade ett brutalt brott med traditionen, ornamentiken och århundraden av byggnadskultur, men hävdade samtidigt att man återvände till en slags arkaisk “renhet” – ofta med hänvisning till klassiska, rationella ideal från Grekland eller Rom.

Man har också ibland försökt konstruera en röd tråd från Atens antika demokrati till dagens liberala demokratier, där utvalda "klimax" i historien – som antiken, renässansen och upplysningen – lyfts fram för att skapa en känsla av obruten civilisatorisk utveckling. De hade inte "hunnit lika långt" som vi gjort men de var på rätt väg är budskapet. Som den danske historikern David Gress visar i sin bok From Plato to Nato (ironiskt betitlad), var denna berättelse dominerande i USA från tiden efter Första världskriget fram till 1960-talets mitt. Det präglade hur den politiska eliten utbildades och hur nationen förstod sin egen roll i historien – som kulmen på västerlandets framsteg. Men berättelsen vilade på en starkt selektiv historieskrivning, där stora delar av historien – särskilt medeltiden – tonades ned eller helt utelämnades. Man bortsåg också från de många kulturella och intellektuella influenser som i verkligheten skapat den syntes som blivit västerlandet – till förmån för en bild av en linjär, progressiv och rationell utveckling med USA som dess historiska slutpunkt.

Hur som helst blir allt detta problematiskt eftersom om all historia är förtryck, varför är det viktigt att visa att just mina idéer också funnits tidigare? Det antyder att det finns ett värde i historisk legitimitet – ett konservativt antagande. Det kan också ifrågasätta hur stabil progressivism är när man behöver dessa intellektuella krumbukter.

Vilka fler exempel finns på argument eller kanske hela debatter som tillhör de enklare slagen för konservativa att vinna?

"Det var bättre förr"

Jag förstår inte frågeställningen riktigt.
Dessa argument kan alla avskrivas som pseudovetenskap som bäst.

Men, viss progression är nödvändig i alla samhällen. Slaveriet är en typisk progressiv fråga på sin tid, som vi i Väst idag finner självklar. Det finns nog ingen som är för slaveri.

Däremot är det typiskt progressiv retorik att relativisera slaveriet såsom du beskriver det. Där är det, som sagt, viktigt att påpeka att postkoloniala teorier och CRT är pseudovetenskaper, inget annat.

Min text handlar inte om huruvida progressiva reformer är bra eller dåliga, utan snarare om den specifika motsägelsen i hur progressiva rörelser förhåller sig till historia. Min poäng är att dessa rörelser samtidigt både förkastar och åberopar historia på ett sätt som är motsägelsefullt. Frågeställningen rör sen fler argument som är enkla för konservativa att vinna, med detta exempel som bakgrund. Det är tydligt.

Det blir vinst när folk även ni inser att som Otto von Bismarck på sin tid så talande uttrycker

"Tidens stora frågor löses ej med tal och majoritetsbeslut, utan med blod och järn"

Du verkar tolka "vinna" i en bredare maktpolitisk bemärkelse - att det inte spelar någon roll vem som har de bästa argumenten om det i slutändan är makt som avgör samhällsutvecklingen. Det är sant att det inte räcker att vinna argument, vilket Bismarck-citatet understryker. Det är dock en helt annan diskussion än den jag försöker föra, som handlar om just argumentation. Att stora frågor avgörs med blod och järn gör inte argumentation meningslöst, vilket den skicklige statsmannen och diplomaten Bismarcks gärning även visar.

Individualism har liknande lätta poänger.

När man diskuterar med en röd vänster som bara har fått lära sig att bemöta liberaler kan den betona vikten av gruppsolidaritet, men trasslar in sig i argument som bara handlar om individens frigörelse. Michel Houellebecqs bokkatalog är ett enda itererande av enkla poänger om hur vänstern talar om att bekämpa kapitalismens atomisering men bara skapar ännu mer atomiserad individualism.

Grupptillhörighet förutsätter alltid någon form av ojämlikhet (skillnad mellan de inom och utanför gruppen, hierarki inom gruppen, att bara vissa människor har vad som krävs för att skapa något som samlar andra). Det skapar motsättningar för vänstermänniskor, och tvingar fram kompromisser eller skygglappar i deras praktiska verksamheter, vilket man kan identifiera och påtala. Bland mer ideologiska människor kan det dock krävas att de kommer upp i medelåldern innan de börjar öppna för att kompromissa även när det kommer till teori, hur mycket man än pekar på motsägelserna när man diskuterar med dem.

Liknande poänger går att göra till liberaler från andra hållet, genom att man placerar deras individualistiska ideologi i ett gruppsammanhang. Det är bara vissa (folk)grupper som alls tilltalas av deras typ av individualism, osv. Det är inget dräparargument för konservatism men kan åtminstone försätta dem i en sorts mellanläge, där de under en period kan vara "rasmedvetna libertarianer" o.dyl. innan de förhoppningsvis mognar till sig och släpper liberalismen helt.

Det du är inne på med framsteg och föreställda historiska utopier går väldigt långt tillbaka. Rousseau, Locke och andra talade om ett urtillstånd med klara paralleller till Edens lustgård. Kristendomen kan delvis förstås som ett försök att adressera sådana tankemönster genom berättelsen om syndafallet, som säger att det faktiskt fanns ett urtida samhälle i stil med det vänstern vill ha, men att det har blivit onåbart i jordelivet. I Väst hade vi en annan variant med tankar om hybris och tragedi, där övermod straffas av världens gudar och ytterst av ödet. Den moderna framstegsreligionen kan förstås som ett kätteri inom kristendomen, där man har slutat tro på syndafallet men håller fast vid olika varianter av lustgårdsmyten, eller som en nollställning, där vi tvingas att lära oss om tragedi en gång till från grunden. Det senare åstadkommer man inte med enkla argument, men enkla argument om motsägelser kan åtminstone få folk att börja kompromissa lite med sina låsningar.

1. "Historien" handlar i regel om den tid i den mänskliga existensen som vi har nån form av koll på, ex skrivet material, arkeologiska fynd... what ever...tiden före, den vi inte har en susning av möjlighet veta något om är inte vad som avse då man använder ordet "historien".
så där har du svaret....människans kända historia, har i stort sett varit patriarkal och gravt orättvist på alla möjliga vis avseende slaveri, mänskliga rättigheter m.m
På senare tid har dock arkeologer m.m kunnat börja tyda saker ur geners spridning, ex. hur man under ex samlar& jägartiden har organiserat sig avseende vilket kön som lämnat gruppen för att hitta partners och vilka som samlat sig i släktgrupper. Ur detta kan man dra slutsatser avseende jämställdhet ex.

Den mänskliga historien är självfallet fyllt av alla möjliga värderingar....så även mer progressiva.
inget nytt under solen direkt..

Sen....satan så mycket korkat...

1. HBTQI människor har alltid funnits, kommer alltid finnas.
Frågan här är...ska samhället acceptera dessa människors existens eller ska de inte.
Och där tycker alltså radikalkonservativa nej...de ska förpassas in i mörka garderober, förljugenhet och självmord för sååååååå svårt för lilla mig uthärda tanken på att det kan finnas människor av denna sort....gör att topplocket i min lilla ärthjärna går sönder och jag och mitt lilla äktenskap är tydligen hotat. Alltså ska vi låtsas som de inte finns.

Konservativ logik.

2. Ja är ju totalt omöjligt att det kan existera 2 helt skilda system....patriarkat och mer jämställda samhällen samtidigt...i mänsklighetens samlade samhällen, gör också att topplocket går för konservativa hjärnor... och sååå obegripligt att när konservativa anklagar feminister för att vara "utopiska" bla bla att samma feminister pekar på exempel i historien eller nutiden på jämställda samhällen som fungerar utmärkt, verkligen JÄTTEKONSTIGT av nämnda feminister.

3. Tror du inte att dåtidens invandring också bröt mot massa normer, kultur m.m.
Världen var betydlgit större förr än vad den är idag..man kände inte till andra folk än de i ens närhet.
det rådde tomr asism och kulturella skillander mellan männsikor från olika landsändar i Sverige.

Du resonerar saanslöst konstigt...

Ja varje ny -ism som kommit i ex konsten, har brutit mot det som varit innan, och nästan alltid har man tittat bortom den tidigare epoken, gärna väldigt långt bak till nån historik fas man beundrar ex antiken, eller man tittar på nått helt annan kultur...ex asien, afrika etc...
Verkligen inte något konstigt utan fullständigt normalt och allmänt känt, om man på något sätt har läst sin konsthistoria.

Ok, och svaret är att avfärda det som pseudovetenskap.

En av dom enklare motargumenten är ekonomi - det går inte att planera fram ett välstånd därför att det inte längre finns någon konkurrens mellan företag - och då kommer det improduktiva företaget finnas kvar lika länge som det produktiva... samtidigt går det åt resurser till styrningen av arbetsmarknaden, vilket man slipper i en öppen ekonomi. Om vinst är stöld är det effektiva företaget en tjuv medans det ineffektiva olönsamma är bra. Det gör allting dyrare för konsumenter.

Liberala argument av det slag du framför här är både lätta och svåra för konservativa att hantera.

De är lätta att bemöta för att de bygger på falska dikotomier: du förutsätter att man antingen ser vinst som stöld eller ser ett egenvärde i billig konsumtion, vilket konservativa snabbt kan peka på sig själva som motbevis för. Men de är svåra att verkligen besegra eftersom folk ofta är envisa när det kommer till att hålla fast vid sina dikotomier, i synnerhet mer ideologiska personer. Man kan påpeka att det är en falsk dikotomi, men när det väl är gjort finns inte mycket mer att säga om saken.

Intressant tråd. Jo, ovan nämner du flera exempel som refererar ständigt tillbaka till den rousseaunska impulsen hos vänstern att justifiera radikala ideer genom att återvända till något som egentligen är naturligt hos människan, men den har blivit nedsmutsat av civilisationen - och här kan de referera till patriarkatet, rasism, materialism eller till och med religion som källan för människans korruption.

Det är väl närmast den religiösa impulsen som gör sig talande, för i vänstern så finns väl drömmen om att skapa en ny människa som renar sig från historiens synder. Det är viktigt då att man tror på att människan i grunden har en själ som är god och ren, alla synder kan förklaras med samhället - och då specifikt strukturer i samhället som ärvts från den korrupta källan (vad det än må vara).

Det är därför som det blev sådan kalabalik när antropologer började tala sanningen om urmänniskans våldsamma natur i studier om förcivilisationens jägare och samlare. Eller till och med när det gällde Jane Goodalls studier om schimpansers krigiska natur.

Det är en slags religiös tro på moder natur som godhetens väsen och en mystisk ondska som trollades fram ur intet när vi blev civiliserade.

Vänsterns roll blir lite som scientologer som då måste rena individer från mystiska thetans som programmerat oss att tro på lögner och begränsat våra fulla potential. Vänsterpräster har metoder som befriar människan från historiens demoner. När människan är fri från civilisationens historiska demoner (patriarkatet, materialismen, religionerna, rasismen) så blir den god, lycklig och harmlös.

För att ta ett exempel som inte nämnts: Hur slaveriet diskuteras finner jag besynnerligt, då vänstern inte vill göra det till en universal ondska för civilisationer utan just vita mannens skuld. Trots att det var vita som gjorde slut på slaveriet och som hade slavar en ganska kort period i postromerska historien (och inte i alla vita civilisationer) så är det en slags kollektiv skuld som just präglar någon unik element i vithet. Detta trots att det fortfarande finns araber som exempelvis äger slavar i Sahel-Afrika. Det tycks mig som om vänstern kan gå med på att patriarkatet är en universell ondska hos alla civilisationer, men rasism är en unik vit ondska, vilket jag finner vara ytterst märkligt. Jag hör vänstern ofta relativisera slaveri hos andra civilisationer, och ibland lyfter de fram den höga ställning som kastrerade svarta slavar kunde få i Turkiet eller att slavar i Afrika var inte mer än en slags familjemedlem (vilket är märkligt då afrikanerna sålde slavarna till vita och arabiska pirater, inte något man gör med familjemedlemmar). Denna unika vita ondska sträcker sig också till kolonialism och imperialism, inte något som man enkelt kan få för sig ifall man studerat bara lite historia.

Det finns en märklig ide om att det var vita som lärde andra folkslag hur man är onda också, så att idag olika afrikanska hemskheter ständigt bara är en reflektion av vita mannens agerande i regionen (trots att vita koloniserade Afrika förhållandevis kort period). Detta trots att alla dessa samhällen inte ens längre var naturfolk utan redan hade korrumperats av civiliserade processen. Montzesuma i Aztec-imperiet trodde ju att han var härskare över allt under solen och mördade tiotusentals slavar per år åt sin solgud. Trots att detta borde vara typexempel på hur hemsk civilisationsprocessen kan bli så bryter vänstern mot sin egen dogma och gullar med ickevita civilisationer, romantiserar olika aspekter hos dem som var "progressiva" (som att europeerna var barbarerna och aztecerna var upplysta pga deras sofistikerade juridiska system eller mystiska förståelse av universum genom astronomi, etc.). Har hört vänstermänniskor som till och med gullar med ottomanska imperiet, att den var mångetnisk och upplyst och behandlade alla koloniserade kristna i Europa så väl (alltså medan man tog en femtedel av kristnas barn som slavar).

Jag kan bara få ihop det att det är en slags religiös ritual som mer handlar om en evig bekännande av ens egna historiska skulder (även när de inte ens existerar), och då gärna att man även altererar andra folkslags historia för att få sin egen historia att verka än värre i jämförelse. Så det är mer popis att prata om Sveriges triviala deltagande i slavhandel eller hur Sverige berikades av det då vi började dricka kaffe med socker som brasilianska slavar arbetat ihop i plantagen än att tala om arabiska eller turkiska slavhandeln.