Vilka argument borde vara enklast för konservativa att vinna?

Men skillnaden ligger i att IRA hade ett betydande våldskapital som de även använde framgångsrikt. Återigen är det inte jag utan du som mystifierar. Denna legitimitet som du ständigt alluderar till fanns ju hos GG enligt dig men sen krossades GG av statens våldsmaskineri och vips fanns tydligen ingen legitimitet längre. Du har själv konstaterat att högern redan för länge sen vunnit i intellektuellt hänseende och jag håller med om det. Vad nytt ska tillföras rent politiskt då tycker du?

Du för ständigt fram samma halmgubbe om att jag förordar passivitet när jag inte delar din tro på politisk kamp. Men jag har varit hur tydlig som helst med att det är viktigare att skaffa sig utbildning och bilda familj samt lära sig färdigheter av olika slag. Mot det ställer du upp en politisk tillvaro som inte kommer att leda till några förändringar någonsin.

Skillnaden från vad? Vi har tidigare diskuterat SA och Gyllene gryning, som också var politiska grupperingar med varierande grader av våldskapital. Poängen om Gyllene gryning var att det inte var massan av aktivister som krossades med våld, utan endast några få personer i toppen, de som bidrog med auktoritet; att denna auktoritet försvann räckte för att resten också skulle rasa samman. Hade man haft mer auktoritet, flera auktoritetsingivande personer, och större legitimitet som begränsade våldet emot organisationens ledning, så skulle man ha varit mer motståndskraftig emot regimens offensiv, vilket innebär att det är klokt för politiska aktörer att satsa stenhårt på att bygga upp sådana saker.

Jag ifrågasätter inte att några politiska grupper har haft våldskapital. Jag intresserar mig för hur våldskapital uppstår, så att jag kan bidra till att åstadkomma någonting själv. Något jag är fullständigt ointresserad av är att konsumera andras spektakel i rent underhållningssyfte. Vilka som redan har eller har haft våldskapital är bara relevant i den mån man kan lära sig någonting om hur de nådde dit. I trådens sammanhang framförallt hur man kan tillämpa detta även i små, lättvunna strider som är möjliga för alla att utkämpa framgångsrikt.

Att tillskansa sig och tillämpa sådan kunskap är att delta i politisk kamp, även när det bara sker i det lilla, utan någon spektakulär organisation. Att som du bara vilja titta på utifrån är mycket riktigt att avstå från politiken. Varför du fortsätter att kokettera med ditt ointresse för politiska segrar, i en tråd som handlar om motsatsen och där ingen har intresse av din politiska passivitet, är obegripligt annat än som desperata försök att rättfärdiga något du egentligen vet är pinsamt.

Eh…ja…och vi var väl i alla fall hyfsat överens om att SA hade ett våldskapital som vida översteg GGs. Det blir återigen väldigt märkligt när du kritiserar GGs struktur eftersom du även lyft fram GG som förebild. Sen framstår det bara som flummiga bortförklaringar när du hävdar att GG hade för få personer i toppen som tillhandahöll auktoritet och legitimitet. För alla hierarkiskt uppbyggda organisationer ser ut på det viset. I toppen är det definitionsmässigt få. Nej, problemet var att GGs aktivister vare sig i termer av kvantitet eller kvalitet hade det våldskapital som SA hade. Detta är väl vad man ska lära sig om något.

Återigen måste jag fråga vad det är för politiska segrar du alluderar till? Sen har vi väl båda konstaterat att högersidan i intellektuellt avseende vunnit för länge sen. Men makten har vi inte. Det jag vill få fram är att det finns en rad andra aktiviteter man bör ägna sig istället för att spilla tid och energi på en utsiktslös ”politisk kamp”. Varför skulle familjebildning, högre studier och odlandet av färdigheter vara mindre värt än din ”politiska kamp”? Vidare är våld det enda som etablissemanget verkligen fruktar. Oavsett om det kommer från grupper i samhället eller från externt håll som Ryssland. Framgångsrikt våld i sig ger legitimitet. Det genomruttna liberalmarxistiska etablissemanget bygger hela sin legitimitet på att de än så länge kontrollerar våldsmaskineriet inhemskt.

Jämför Gyllene gryning med Hamas, som får sina ledare mördade på löpande band, men direkt kan skicka fram någon ny auktoritet. Gyllene gryning hade en sådan snubbe och sedan var det över.

Jag alluderar till alla de segrar som är trådens ämne, som du fortfarande inte har lagt märke till.

Jaha, alla dessa ”segrar” som tydligen bara du märkt. Typ Marwells avmytologisering av Mengele som inte för fem öre hotat förintelsereligionens grepp om väst. Om du menar att GG stod och föll med en snubbe så får du nog släppa dem som förebild helt. Hamas sen…tja de framstår inte som några vinnare direkt. Om man inte är masochistiskt lagd då. Men här finns kanske ändå något positivt att ta fasta på. Israels framfart i Gaza har gjort att judarnas eviga offerroll devalverats rejält. Det betyder mer än flera tusen förintelserevisionister som skriker i kör.

Om du inte har några exempel på enkla segrar så har du inget att tillföra tråden. Om du är oförmögen att ens förstå begreppet så kan du inte heller delta på annat sätt. Om du inte bryr dig om politik så vet jag inte vad du över huvud taget gör i den här forumavdelningen.

Nog med diskussionssabotage nu. Tråden var aktiv med olika exempel innan du spammade sönder den med dina passiva livsstilstips.

Så nu vill du kasta ut mig från tråden för att jag ifrågasätter själva utgångspunkten? Men själv tycker jag mig nog ha bidragit med en nykter och realistisk syn på maktanskaffning. Sen är det inte jag utan du och dina likasinnade som har att förklara vilka ”enkla segrar” ni tycker er ha uppnått.

En viktig sidoreferens är i sammanhanget Frances Stonor Saunders Who Paid the Piper?: CIA and the Cultural Cold War. I boken redovisar hon hur CIA sedan 1948 finansierade och framhävde nyckelpersoner inom kulturlivet och i den akademiska världen för att ge liv åt en "västerländsk" marxism i kontrast mot den sovjetiska. Olof Palme är förmodligen det starkaste svenska exemplet på detta subversiva kontraspionage (först som ordförande för SFS 1952), även om han i sin samtid ofta -- och felaktigt -- upplevdes som en tillgång för Sovjet. Och än i dag stavas marxismens högborg Harvard och Yale.

För egen del undviker jag argumentation och debatt till förmån för diskussion. Det finns naturligtvis undantagsfall där debatten är nödvändig, men det får absolut inte bli den högerorienterade standardpositionen. Argumentation bygger nämligen på att övertyga någon att överge sina ställningstaganden, vilket är ett tidskrävande åtagande fullt av återvändsgränder. Tvärtom kan skicklig retorik, som direkt tilltalar och tillmötesgår meningsmotståndaren, vara den metod som bäst upphäver kvardröjande fientlighet. Om vi exempelvis ingår i polemik med representanter för Sveriges Likud (SD), bör vi desavouera partiet men samtidigt understryka samförstånd med väljarskaran, som trots allt har tilltalats av en nativistisk retorik. Här finns en grogrund för samförstånd och koalitionsbildning.

Om vi däremot interagerar med vänsterblivna, vars utgångspunkt (tabula rasa, empirism) är diametralt motsatt vår egen, är förolämpningen det enda återstående medlet. Dels respekterar de inte sig själva, vilket gör att du märkvärdigt nog vinner deras respekt via tillmälen; dels underhåller du en sympatisk publik som ser hur väl de verbala lavetterna landar.