Rätten höll fast vid mammas tillbakadragna påståenden?

Var ett tag sen nu, men satt gripen misstänkt för diverse brott mina föräldrar anklagade mig för, när jag blev underrättad om att även min syster polisanmält mig för ett olaga hot som skulle ha skett en månad tidigare. Jag trodde det gällde ett missförstånd som jag och mitt syster rett ut redan och berättade därför för polisen om hur min syster den kvällen det gällde, vid åttatiden, precis efter ett bråk jag haft med våran mor, rusat in på mitt rum i våra föräldrars villa, där vi båda då bodde, och skrikit okvädheter mot mig, sa då till henne att hon var en hycklare och något med andemeningen att hon kommer ångra hur hon beter sig. Då hon även behandlat våran mor väldigt illa tidigare samma dag. Menade alltså att hon kommer känna ånger över hur hon behandlar sin familj. Hade verkligen inte en tanke på att hota henne.

Hon rusade då ur rummet igen och efter bara några minuter kom vår pappa instormandes och gapade om att han tänkte ringa polisen. Blev helt ställd och frågade varför? Han förklarade då att det var för att min syster påstått att jag hotat henne. Förklarade då för honom exakt vad jag sagt och menat, han blev då lite skamsen och lugnade direkt ner sig. Han gick och hämtade min syster som stått och lyssnat utanför rummet och hon och jag bad varandra om ursäkt. Efter det var det lugnt resten av kvällen.

I polisförhören får jag sen läsa hur min syster berättar att hon att hon var inne på mitt rum vid åttatiden och säger sig kanske sagt något elakt till mig, men vad kommer hon inte ihåg exakt. Och till min lättnad så säger hon att jag inte hotade henne då. Dock påstår hon märkligt nog att att jag två timmar senare samma kväll ska ha sökt upp henne i köket (hon specificerar inte vilket, finns två, ett på varje våning) och sagt till henne att hon skulle passa sig och att hon skulle få" och att våra föräldrar ska ha upplevt det obehagligt.

Våran mamma påstår i polisförhör att jag ska ha yttrat hotet mot min syster vid åttatiden, inne på mitt rum, men att hon inte hörde allt vad som sades då hon befann sig en bit bort.

Våran pappa säger i sitt förhör att han inte var hemma när hotet skett, utan fått kännedom om det precis vid sin hemkomst strax efter åtta och då direkt gått in till mig för att hota med polis.

Deras berättelser går alltså inte ihop varken gällande tid och rum.

I tingsrätten så är min syster den som förhörs först medan våra föräldrar tillåts sitta med i salen och lyssna på hennes utsaga. Min syster står igen fast vid att jag inte hotade henne när hon var inne och skrek på mitt rum vid åttatiden, utan jag ska ha gått upp på övervåningen cirka två timmar senare vid tiotiden och sagt i köket "var är hon? Hon ska få, hon ska passa sig" rakt ut i luften. Min syster ska då stått inne i ett till köket angränsande rum med dörren stängd och hört detta, blivit rädd för att jag skulle misshandla henne eller förstöra något för henne och därför rusat ut och förbi mig, utan att jag säger eller gör något, medan jag ska varit påväg ner igen i trappen.

Åklagaren frågar då min syster om det befann sig någon mer i köket, vilket min syster då hävdar att våran mamma gjorde och att det därför kan uteslutas att det skulle varit henne jag syftade på med "hon".

När det är våran mammas tur i tingsrätten så frågar åklagaren henne vart hon befann sig när jag ska ha hotat min syster, hon säger då att hon var minst ett rum bort, och att att jag och min syster befinner sig inne på mitt rum och att hon därför inte hörde vad som sades, utan min syster kommer och berättar för henne och pappa att hon skulle blivit hotad. Åklagaren undrar då hur det går ihop med vad vi innan fått sitta och höra min syster berätta om händelsen i köket? Då säger mamma att eftersom hon inte hörde vad som sades inne på mitt rum så jag kanske inte hotade min syster då. Sen återger hon ordagrant den berättelse hon fått sitta och höra min syster berätta bara en stund innan och hävdar att det var till henne jag yttrade "hon ska passa sig, hon ska få" till och att det underförstått var riktat mot min syster och jag fälls med stöd av detta...

Överklagar till hovrätten, och ber min försvarare ta upp att min mamma aldrig nämnt något i polisförhören om den händelse min syster och hon berättade om i tingsrätten. Vilket borde anses ytterst märkligt med tanke på att om det var till min mamma jag skulle yttrat hotet mot min syster till, borde hon ju sagt det innan isåfall istället för att sitta och prata om att hon inte riktigt hört vad som sagts då hon var en bit ifrån, de gånger hon tillfrågas av polisen vad hon visste om saken. Går ju inte ihop överhuvudtaget... Samma sak med att min mamma först säger i rätten att hon får berättat för sig om hotet av min syster, för att sen hävda att det var hon själv som mottog det. Vilket blir helt omöjligt då min syster säger att det bara hotats vid ett tillfälle.

Min försvarare kallade min mamma till hovrätten, och där bröt hon ihop och erkände med tårarna rinnandes att hon ljög i tingsrätten och att hon aldrig hört mig hota min syster. Min försvarare väljer därför att inte ta upp det jag bad om, då han menar att det nu var överflödigt eftersom mamma själv erkänt att hon ljugit. Problemet är bara att hovrätten inte trodde på min mamma, utan fastställde tingsrättens dom...

Vad gör jag nu? Aldrig gjort det min syster anklagar mig för och nu har domen vunnit laga kraft. Känns som en mardröm. Domen ställer till det med allt för mig känns det som, jobb, boende, socialt etc. Kan fortfarande inte förstå hur domstolen kunde tycka det var rättssäkert att sätta tre personer som är arga på mig och påstår jag utsatt dem för brott, tillsammans i rättssalen mot mig och därmed ges chansen att sätta dit mig genom att anpassa sina utsagor mer än vad de redan kunnat, medan jag själv tvingades sitta häktad med restriktioner över en månad just för att inte kunna påverka utredningen...

De skriver även i domen att även om hotet inte är särskilt allvarligt så kan det ändå inte uteslutas att jag skulle kunna misshandla min syster, då hon säger sig upplevt mig som väldigt arg i köket/trappan och därmed rimligen kunnat vara rädd för det. Det är bara det att hon i polisförhör säger att jag aldrig rört henne samt att hon inte var rädd för att jag skulle kunna ge mig på henne personligen. Detta tog inte heller min försvarare upp...

Min mamma och syster fick lustigt nog även beröm för sin samstämmighet av både åklagaren och rätten, känns ibland som jag hamnat i en parodi... Detta måste ju gå att lösa på något sätt? Hjälp uppskattas.

Låter som en narcissistisk familjedynamik.
Det går inte att överklaga till HD?

Ja, det är helt klart något sjukligt som ligger bakom detta. Har själv funderat över just narcissism.

Nej, tyvärr inte.

Går det att anmäla ditt juridiska ombud som inte gjorde som du bad om?
Kanske det går att få rättegången ogiltigförklarad eller något liknande då ditt juridiska ombud varit ganska lat.
HD lär inte ta upp målet.

Bryt med din så kallade familj. Ingen av dessa tre är någon du vill ha i din umgängeskrets.

Det är otroligt svårt att få prövning i HD


Jag beklagar, har genomgått något liknande och det suger, tog lång tid att acceptera.. Men tillslut insåg jag att jag var tvungen att acceptera att vara oskyldigt dömd.
Vägrar du så testa gå till en annan jurist, skriv till någon mer kunnig här på flashback (tips - finns flera stycken i "Vad får jag för straff"-tråden.) Men det kommer kosta pengar och energi och antagligen inte leda någonstans..

En sak du kan göra är ju att dra utomlands och "börja om", hitta ett jobb tills preskriptionstiden gått ut så kan du alltid återvända sen.

Finns inget mer att lösa med polisen, de sa att jag fick flytta hem igen, men att de rekommenderade att jag inte gör det. Inget jag själv hade gjort i vilket fall, brutit helt med familjen nu och bott hos släkt och vänner sen det hela hände. Dock respekterar inte min familj att jag inte vill ha någon kontakt längre, utan söker fortfarande kontakt med mig. Trots att de själva märkligt nog ansökte om kontaktförbud mot mig medan jag satt häktad. Det beviljades dock inte.

Ja, enligt en annan advokat jag pratat med går det anmäla honom till advokatsamfundet. Dock är det inget som ändrar något gällande domen. Så känns ganska meningslöst.

När jag träffade min försvarare på morgonen för huvudförhandlingen var han helt brunbränd, trots att det inte var sommar, han berättade då att han precis kommit hem från en utlandssemester... Vilket märktes då han inte precis var så påläst som man kunde önskat. Själv befann jag mig halvt i chock över själva situationen och hade svårt att bemöta alla motstridigheter som uppstod under rättegången.

Jag har själv varit svarta fåret i min familj, helt utan egentlig grund, ja kanske svartsjuka. Ville bara beklaga. Tycker att det låter som att även rätten har svikit dig, det låter märkligt att åklagaren gick vidare med detta. Du behöver processa det som har hänt och hitta strategier för att komma vidare. De vill ju att du ska må dåligt, om du trots deras svek går vidare så är det den största ”hämnden”. Men du är inte ensam, juridiskt våld är en del av dessa personlighetstypers arsenal, finns massor på Youtube att grotta ner sig i.

Aldrig sagt till henne att hon skulle akta sig, eller ens skrikit heller för den delen. Det är svårt att formulera sig eller reagera perfekt när någon plötsligt bara rusar in från ingenstans och börjar skrika hejdlöst på en, man blir ganska ställd.

Jag bad om ursäkt direkt efter och förklarade att jag inte hade menat det jag sa som något hot, trots att jag fick känslan av att hon medvetet misstolkat mig. Hon och min pappa gav iallafall intrycket då att förstå precis vad jag menade. Inte heller ringde de polisen.

Det är situationen från din sida. Situationen från hennes sida var nog annorlunda. Det är nog lite mer komplicerat än att du är ett stackars utsatt offer som satts dit av din vidriga syster helt utan anledning, och där dina föräldrar vänt dig ryggen som två kappor i vinden.

Det är svart på vitt i förundersökningen när de hörs var för sig och inte hunnit prata ihop sig, att deras påståenden inte går ihop. Min familj vände sig mot mig för att jag konfronterade min far med de övergrepp han begick mot mig under uppväxten. Min syster verkar tro att jag hittar på allt för att göra ner våran pappa och är därmed väldigt arg på mig.

Jag är inte heller ute efter att framstå som ett offer, utan vill få hjälp rent juridiskt då jag är dömd för något jag inte gjort.

I framtiden
På polisförhör
Du erkänner ingenting
Det blir ord mot ord