Bästa sättet att hantera en kärlekssorg? [Sammanfogad tråd /Mod]

samma här. om det fortsätter såhär kommer jag att hamna på en psykanstalt.
jag vaknade nyss. det första som dök upp i huvudet är bilder på exet och hennes jävla kille... hon ser så lycklig ut. hon har verkligen glömt bort mig helt och hållet

jag sitter och hoppas varje dag att det ska ta slut mellan dom lika fort som hennes förra förhållande. det tog slut efter 4-5 månader och det visade sig att killen var ett as. men det syns på hennes nuvarande grabb att han är en seriös kille som verkligen älskar mitt ex. dessutom går dom på samma skola, och dom har redan varit tillsammans i 4 månader...så det kommer aldrig att hända. helvete

Vet du vad jag saknar? Lyckan av att bli väckt av en morgonpuss och sen laga en god frukost tillsammans med min ängel, att ligga i hennes famn omgiven av hennes värme och bli tröstad samtidigt som jag drar handen lite lätt över hennes kind. Jag saknar framförallt hennes uppmärksamhet, HENNES närvaro. Jag vill så gärna krypa ner under hennes täcke en sista gång, och låta mig fascineras av hennes mörka, vackra ögon medans jag håller om henne och njuter av tanken att hon är bara min, ingen annan kan sära på oss 2. sen till slut försvinner bort i en god godnatt sömn...

Jag har försökt att sluta tjata om det inför mina vänner. Tar det med min terapeut, två gång i månaden istället. Inte på långa vägar tillräckligt. Men när det känns skit, går det att läsa lite på flashback för att inse att det är många andra som har det lika jävligt. Och att många av mina vänner fortfarande är singlar och trivs med det.

Jag är övertygad om att uppskattar livet mer nu, än innan det tog slut. Det är fan inte roligare att leva, det är massa dödtid, ensamhet och jag saknar närheten så in i helvete. Men jag uppskattar det mer och jag har blivit mycket mindre passiv i själva levandet av livet. Jag försöker utnyttja den här ångesten för att driva mig själv i rätt riktning, för att bli kvitt min sociala fobi.


Det här är en bra beskrivning av smärtan och besvikelsen över livet jag känner. Jag lider med dig.

Är också på botten nu. Ett 1 ½ årigt förhållande är nu slut, tjejen vill inte ha mig. Tänker 24/7 på henne. Men bara att bita ihop, alkohol hjälper nu i början iaf. Skickat blommor nu iaf. Hoppas det hjälper, för 400 spänn kosta dom jävlarna.

Det där beskriver precis hur jag tänker, och det värsta är när man tänker att den nya killen får göra det med den man älskar till döden.

Men att just vara ute och hitta på roliga saker, gå runt på en nöjspark hållandes i hand, fika och bara titta henne i dessa vackra ögon, att få skratta tillsammans, vi som var så lika och skrattade åt samma saker, det var som att vara i himmelriket att bara få skratta med henne, och nu är det en annan slug jävel som får uppleva det medans vi sitter här och nästan får läggas in på psyket, det här är helt fel alltså, fyfan, fyfan, fyfan.

Förlåt om jag är cynisk, men 400 spänn i sjön skulle jag tro. Tyvärr. Men hoppas för din skull motsatsen.

Det är ju det man hoppas på. Nu är det upp till bevis för klassiska citat som "det som inte dödar, det härdar" och liknande

för fan skicka inte blommor å skit till era ex.. gör ju bara saken värre.

Jo, jag tror också det.. Men det är värt ett försök, har ju ändå inget att förlora.

Det är just det som är grejen. Det finns egentligen inget som har hänt. Vi har alltid fungerat bra ihop. Sällan (nästan aldrig) osams. Vi hade så många planer för framtiden och han går från att ena dagen säga "Jag älskar dig" till nästa dag säga "Jag vill att vi delar på oss" och jag bara står där som ett fån och det får mig verkligen att känna mig misslyckad.

Man står här med frågorna som: Vad fan hände? Vad gjorde jag för fel? och tankar som: Hur överlever man detta? Vad gör jag nu? Vem vill ha en misslyckad människa?

Är i exakt samma sits.

Va lite likadant med mig och mitt ex, vi hade planerat hela vår framtid ihop. Så 3 veckor innan vi skulle ha gift oss åker hon utomlands i en vecka för att vara otrogen med en kille.

Så jag har en idé om vad du menar med att man känner sig värdelös och "vadfan gjorde jag för fel då??" ..men du kan ju iaf vara glad att du har en man som varit ärlig och stark nog att erkänna för sig själv och dig att han inte har de känslor han behöver ha längre. För du vill väl inte leva med en man som inte älskar dig? Egentligen, innerst inne, när du inte är känslomässigt förstörd som man ju e nu.

Jag tror bara att man måste förstå att det är inte en själv det e fel på. Det är ingen det är fel på, det är bara så här livet är, relationer tar slut. Jag tror inte din man ville sluta älska dig, eller mitt ex ville det med mig för den delen..men sånt händer. För oss lämnade så är det inte så mycket att göra mer än att komma ihåg vårt självvärde och försöka gå vidare med livet. Personligen söker jag någon sort av tröst genom att försöka hitta tillbaka till personen jag var innan jag blev ihop med mitt ex, och med tankar som att...ja detta händer många, och folk kommer över det, så varför skulle inte jag?

Blev lite långt detta men så blir de ju när man funderar mycket på saker

Beklagar verkligen. Många kramar till dig!