Bästa sättet att hantera en kärlekssorg? [Sammanfogad tråd /Mod]

Jag brukar tänka typ "Personen är inte värd att få min energi även om jag ska förstöra för denne". Han är i mina ögon en för stor idiot för att lägga energi på helt enkelt fan vad svårt det var att uttrycka sig men du fattar nog

Själv är jag stor fan av karma och skulle nog egentligen vilja svara som ovanstående skribent.
DOCK så tycker jag att du ska skicka ett mail, jag kan egentligen inte försvara varför. Du ska nog däremot inte se det som hämnd utan att du kanske öppnar den nuvarande tjejens ögon lite iaf. Om du gör det så ska du även vara beredd på att inte bli trodd. Oavsett så hoppas jag att du kan gå vidare med huvudet hög (bästa hämnd är att leva väl och gå vidare, dvs inte hämnas alls).
Lycka till

Heh... råkade läsa något skrivet av exet, och tydligen så mår hon jättebra och har haft en bra start på året... Woho vad kul...

Så då var ju det avklarat. Hon har en ny kille typ, 3 månader efter vi tog slut. Det känns väl konstigt men det blir nog bra.

Jag är högts kluven i denna fråga, det jag tror är viktigast är att fråga dig själv varför du vill skicka mailet? Är det för att du vill tjejen ifråga något väl eller är det hämnd? Så fort hämnd kommer in i bilden blir jag lite tveksam, jag har själv gått i hämndtankar och visst vore det en dröm att kunna ställa till det för folk ibland men det är i min värld inte rätt agerande. Jag kan inte rättfärdiga det hur mycket jag än vill. Detta har slutat i både och, jag har hämnats och får då något djävulskt dåligt samvete, är kanske mig det är fel på.

Killen verkar ju vara en riktig idiot när det kommer till förhållanden och att upplysa en högst ovetande tjej och ge henne möjlighet att ta ställning till dina påståenden låter ju bra.

Att göra ovanstående men i baktanken skratta och veta att du förstört för honom kanske inte är lika bra? Gör det som känns mest rätt och lita på dina beslut i frågan!

Har läst en del på tråden och är medveten om att folk är i liknande situationer, men är lika körd för det.

Det har snart gått två månader sedan jag blev dumpad över telefon, efter 3 år. Dumpningen kom från ingenstans, men inser att han hade väl tänkt på det ett tag, utan att säga någonting till mig. Förhållandet var fint, d.v.s. inget tjafs och drama, utan ömt och "värdigt". Jag har försökt att hantera detta och gått efter att det blir bättre med tiden, jag kommer överleva o.s.v. Men det blir fan värre.

Sedan telefondumpningen är det tystnad från hans sida, förutom 1 sms: "God jul".
Jag står inte ut med tystnaden!! Ett tag trodde jag att han avstod från kontakt av "hänsyn" till mig, men jag vet att det beror på att han skiter fullständigt i mig då han är en bestämd person. När han har bestämt sig så är det så ungefär. Ingen anledning till att fundera då det är i det förflutna (d.v.s. jag)

Det är outhärdligt att han är så iskall och totalt färdig med mig. Jag fick aldrig chans att ens yttra mig om "oss", han dumpade mig rakt av. Jag fick ingen annan motivering än att "jag känner inget för dig förutom likgiltighet".
(Det finns ingen annan, frågade några gånger och han sa nej, det tror jag på).

Han lämnade mig utan ETT ENDA fint ord, jag grät hysteriskt och fick fram att "jag kommer att sakna dig" ca 10-tal gånger, han var tyst och sa att han har inget att svara på det då han inte känner likadant. Han sa även åt mig att skaffa någon annan. Tolkar det som rätt illa, uppenbarligen skulle det inte störa honom alls om jag skulle ge allt som jag gav till honom till någon annan.

Jag kan inte begripa hur man kan dumpa någon på så vis, speciellt med tanke på hur sjukt fint det var mellan oss. Jag var hans drömtjej, "det bästa som hänt" honom, vi skulle skaffa gemensamt boende och någon gång barn.
Hur fan kan jag gå från hans allt till absolut ingenting??

Nu håller jag på att förfalla totalt, sover inte, äter inte, plugget har gått åt helvete och kan knappt ta mig till jobbet.
Jag är uppgiven för att han bryr sig inte alls om mig, om vad jag gör eller hur jag har det. Nu är livet blomma för honom.

Gjorde en riktigt rejäl tabbe igår och kollade in jävla Facebook, och han hade aktiverat kontot igen. (Jag har inte skiten själv, såg via en bekants konto). Jag fick någon slags panikattack när jag såg vad han hade skrivit, typ hur roligt livet är samt att han hade blivit vän med sjuuuukt många tjejer, varav det var bara ett av namnen jag kände igen. Vilka fan var de övriga?? Man vet ju vem den andra umgås med efter 3 år tillsammans?

På sista tiden börjar jag bli besatt av vad han gör och tänker, d.v.s. all min tankeverksamhet går åt att tänka på det.
Vet att det är en motsägelse att tänka konstant på någon som inte ens bryr sig om man lever eller dör, men jag har tappat kontrollen över mitt förstånd eller det lilla som finns kvar av det.
Det vi hade var så galet fint och vi kom så väl överens, hade kul allt det där.
Jag var övertygad om att det skulle vara vi här i livet.. och jag såg fram emot det. Nu har allt tagits ifrån mig. Jag känner mig liten och betydelselös, medan han tydligen lever livet nu. Hur fan kan hans liv vara bättre utan mig?? Jag var inte dålig eller hemsk ju.

Jag vet inte vad jag vill få ut av det här, men hur kan det vara möjligt att vara så iskall mot någon som man hävdat älska under tre års tid?? Hur kan jag vara ingenting för honom nu, har ju inte hört något från honom sedan dumpningen?

Kan tillägga att när det var färskt tänkte jag vara så pass stabil och stolt och inte höra av mig till honom. Jag har inte hört av mig på något vis sedan detta hände, men det är inget han grubblar över utan han är förmodligen bara lättad över att komma undan så lätt, slippa snyftsms och samtal från mig.
Nu börjar jag visserligen psyka ur och funderar på om jag borde höra av mig och be honom att ta mig tillbaka. Det enda som hindrar mig är psykbrytet jag skulle få när han säger nej, vilket är det troliga.

Är det någon som har någon slags teori om allt detta? Jag går under snart.

För mig har det gått snart 1 månad, blev dumpad på telefon också, visserligen efter 1 års distansförhållande. Men jag älskar honom något otroligt. Han är likadan som du beskriver, har han bestämt sig så stänger han av och det finns inget annat. Han har dock alltid svarat när jag har hört av mig, vilket han säger är av dåligt samvete. Så han bryr sig ju om mig iaf. En liten vändpunkt för mig var i början av förra veckan då jag efter mycket om o men faktiskt ringde till honom o vi pratade ngn timme. Jag kunde då få bekräftat att ingenting jag gör nu skulle förändra hans beslut och förmodligen inte om jag gjort ngt annorlunda tidigare heller. Han känner helt enkelt inte rätt för mig. Det var så klart super jobbigt att höra men då kunde jag släppa allt mitt hopp om att han skulle ta mig tillbaka (för det fanns där trots att jag vet hur han är) och faktiskt ta ett stort kliv fram i sorgearbetet. Jag mår mycket bättre nu, även om det går upp o ned under dagarna. Däremot så känner jag att det går framåt med måendet på det stora hela. Jag vet att många förespråkar att man inte ska höra av sig alls, men ibland måste man se till att avslutet inte blir så drastiskt som det blir när det kommer på telefon från ingenstans... Sen när man fått ett mer lugnt avslut på relationen går det nog lättare att bryta. Jag hade aldrig klarat att bli dumpad från ingenstans över telefon utan att få möjlighet att bearbeta det genom att säga vad jag känner till honom. Fasa ut istället för att chocka ut honom ur mitt liv liksom.

Jag trodde inte heller man kunde gå från allt till inget men efter att följt X antal trådar här och av egen erfarenhet verkar det helt rimligt. Dock köper jag det inte och av allt att döma inte du heller. Jag har alltid trott att känslor mer eller mindre finns kvar oberoende av om man brutit upp eller ej.

Jag tycker det är fel och fegt att teledumpa någon över huvud taget och efter tre år? Jag antar att karln mår skit själv och kanske inte vågar ta tag i det på annat sätt? Att kunna erbjuda ett värdigt avslut känns inte för mycket begärt, tvärtom är det nästan en plikt. Man kanske inte alltid ska sätta sig själv och sina behov i första ledet.

Konstigt att du inte fått en enda signal på att något är fel i förhållandet, det borde ha visat sig på något sätt tycker jag? Ringde han helt enkelt en vanlig dag och gjorde slut? Ni hade träffats nyligen innan detta och då var allt guld och gröna? Verkar mycket mystiskt.

Angående att kika hans fb är det förmodligen inget bra alternativ men hur lätt är det att hålla sig? Fb är en typisk informationskälla som man borde förbjuda sig själv att använda i dessa situationer, det verkar skapa mer ångest och negativa känslor än positiva för dom flesta. Vilka dom nya bekantskaperna är kanske du inte ska lägga ner så mycket tid på. Att han nämner att hans liv är bättre låter som en ren försvarsmekanism. Ser inte att han ska kunna gå ur detta uppbrott och redan njuta för fulla. Han kanske försöker inbilla sig det för att kortsiktigt må bättre?

Det låter rimligt att du undra vad han gör och hur han tänker men det tråkiga med att hålla på så är att man själv oftast bara mår sämre. Att du inte hört något från honom kan kanske vara hans sätt att bearbeta? Det finna många anledningar till att det inte är lätt att bibehålla kontakten tror jag

Om du vill hör av dig till honom så gör det, men tänk efter före. Uppenbarligen har du redan fått ett nej till förhållandet och du kan inte få mer än ett till men som du skriver kanske du måste fundera på om du orkar höra det igen, gör ett avvägande och ge det lite tid.

Mår du dåligt så tillåt dig att göra det, kanske kan du söka stod hos vänner eller familj? Snacka med någon, det stödet kan vara värt guld och förmodligen blir inte din sits sämre, iaf inte pga det.

Jag är så jävla nära på att ringa henne nu, även fast jag har intalat mig att vi ska vara ifrån varandra.. Vad ska jag göra FB? :/ jag saknar henne så sjukt jävla mycket..

Vill bara träffa henne, och hålla om henne

Ring inte! Även om det känns så. Du lär ångra dig i efterhand eftersom du intalat dig själv att du inte ska höra av dig! Tror på dig.

Tro mig, man ska inte tro allt som man läser....

OM hon vet eller tro sig veta att DU läser vad hon
skriver, så skulle jag ta detta med EN STOR nypa salt.

Ingen vill erkänna att man mår dåligt (eller har dåligt samvete om man
har gjort slut) ...man vill ge sken av motsatsen.

Suck! Så jobbig dag idag, har inte gjort ngt alls idag. Inte stuckit ut näsan utanför dörren mer än för att handla lite mat. Imorgon blir det iaf jobb igen, det är bra, då tänker man inte. På söndag också jobb. Måndag hemresa. Jag saknar honom så jag skulle kunna dö idag. Jag skulle göra vad som helst för att han ska vilja ha mig tillbaka idag. Men det kommer inte hända. Har inte hört av mig iaf. Jag längtar till sommaren, jag kommer må så mkt bättre då känns det som.