Bästa sättet att hantera en kärlekssorg? [Sammanfogad tråd /Mod]

En kopp kaffe, humor-me - vi började skriva samtidigt, och jag såg att vi gled in i tråden ungefär samtidigt igen. Kanske funkar det så? Att vi mår bra ett tag, och sedan kommer ett bakslag? Så jävla orättvist när man trott att man mått bra ett tag...

Kanske är faser man måste gå igenom? Först förkrossad för att sedan ta sig uppåt lite granna för att sedan slås ner igen, men inte alls på samma vis som innan. Nej jag kan inte påstå att jag mår bra, men mår inte alls lika dant som i början då jag kunde gråta mitt ute på öppen gata. Nu blir det mest i min ensamhet ibland.

Kanske snart det blir bättre igen? Fast det är konstigt, ena dagen kan vara bra medans den andra verkligen är piss.

Jag har åtminstonde märkt av att jag behövt pratat om det här så fruktansvärt mycket med personer i min närvaro. Stackars satar som behöver stå ut med mig.

Jag vill inte säga vad var det jag sa, men vågor, vågor, vågor...

Man börjar bli lite less på dessa vågor nu, man vågar inte bestämma med vänner bara för att man sitter här med sina vågor som kommer i olika former när man som minst anar det.

Jag kanske gör helt fel, men jag tar upp kontakten med henne igen och håller på som en geting, nu gjorde jag bort mig väldigt mycket eftersom att jag var för fokuserad på att göra det så bra som möjligt, man sitter till och med och skakar och tuggar naglar för att man inte har en blekaste aning om hur man skall trolla det som är fel så att säga.
Nu lät hon tröttare än någonsin och jag är depressiv ännu en gång, jag är ute och springer långa sträckor var dag och tränar men fortfarande så blir det inte bättre i hjärnkontoret

Prata av sig fungerar hyfsat. Man kanske skulle ha en "skriva-av-sig"-tråd här på flashback? *hint hint*

Anyway att prata om problemen fungerar rätt bra för mig, något jag precis lärt mig. Har man (som kille) bra kontakt med en tjej brukar de vara utmärkt att bara snacka bort lite med. Kill-polare kompletterar perfekt genom att bjuda på glass och knäppa igång sitt playstation.

Jag förespråkar metoden där man helt avbryter kontakten med exet, för att undvika dra ut på lidandet. Jag tycker med andra ord att du gör fel. Att försöka få tillbaka exet och det (troligen) dåliga förhållandet känns osm en lättare utväg än att försöka läka hjärtat och hitta någon man blir kär i igen.

äsch. var bara tvungen att ännu en gång göra lite research om när mitt ex blev tillsammans med hennes nuvarande kille. fick visst reda på att det var en månad innan jag försökte göra henne avundsjuk genom att ljuga om mitt nuvarande kärleksintresse. nu känns det bara värre...helvete

så det betyder alltså att hon inte hookade upp med honom för att göra mig svartsjuk... hon försökte även dölja hennes förhållande för mig. fantastisk nyhet! innan läggdags också..
herregud vill bara radera henne från mitt minne fan fan fan..

satan vad dåligt jag mår av det här. jag håller fan på att bli galen

Haha, ja - mina stackars vänner svarar knappt i telefon längre

Jag tror ändå att detta är den sista dalen. Kommer vi härifrån så kommer vi ut ur det här mer levande än nånsin. Attr jämföra med en nära-döden-upplevelse, om vi överlever det här så lär vi uppskatta livet så mycket mer sen. Det är vad jag försöker intala mig själv nu iaf

Aj lider med dig ännu en gång, såklart att dem har hittat nya, man förstår ju det när man tänker på hur fega dem flesta är.
Och det finns inget värre än när man tar det som skämt och sedan får värsta allvarlighetsattacken, man får snart ta till något drastiskt för att radera det senaste minnet, och då menar jag självklart inte självmord, utan på något sätt så man bara glömmer all skit.
För tillfället så känns det som att det aldrig kommer bli sådär lyckligt igen som när man var med den man älskade, ja fyfan säger jag bara, lider med dig.

Känner mig själv nästan psykiskt sjuk nu faktiskt, det där skrattet som man aldrig får höra igen, det där leendet,, det är ett rent helvete här just nu.

Håller med om att det inte är någon idé att hata sitt ex, den enda som kommer lida av det är du själv som måste bära runt på massa destruktiva hatkänslor.

Känner igen mig i det jag markerat i fet också. Men fan, det är inte bra att tänka så, nu vet jag inte vad som hänt för att er relation skulle sluta fungera, men du måste förstå att det är inte dig det är fel på. Du måste komma ihåg att du är en bra människa och du är värd att vara i ett förhållande med en som du verkligen älskar och som älskar dig tillbaka och behandlar dig väl!

Tänk på att en jävla massa relationer inleds och tar slut.

Glöm alla tankar på att ni är dåliga som människor etc. Inte ens supersnygga megarika världsstjärnor får sina förhållanden att fungera. Det har oftast ingenting med individen att göra. Kärleken tar slut mellan en jävla massa par, och tyvärr känns det som att det är svårt att förhindra, i synnerhet om man är tillsammans med någon som tror att "riktig" kärlek varar för evigt, av sig själv.

Döm aldrig er själva. Detta säger jag för att jag själv gjort det.

Nej logik ligger långt ner på listan, var så säker!

Är du säker på att han fortfarande är kär i dig?
Jo, att ha något konkret som man kan peka på som orsak till uppbrottet är definitivt lättare. Det verkar dock vara en sällsynt "lyx".

Hoppas du orkar släppa taget så du kan gå vidare.
Kram på dig.