Bästa sättet att hantera en kärlekssorg? [Sammanfogad tråd /Mod]

Jag har märkt att mitt egna ihopsnickrade ord "psykologisk krigsföring" blivit en storsäljare runt om på Flashback. Har aldrig någonsin tidigare hänt.

Stäm valfri prez in da US för varumärkesintrång vettja.

Dock så har jag aldrig hört det i något tidigare sammanhang eller här på flashback.

Fram med tårtan!

Jag var idag och lämnade över post i exets brevlåda.

Det med tapetseringen förstår jag.. stör nog ditt ex en hel del att du kommer bra överens med hennes familj, har själv samma situation, kommer bra överens med mitt ex familj.. men jag förstår inte varför du springer med hennes post? Vet att du inte är svag bongen, du är ju en krigare av rang, men hon kanske uppfattar det så och då är ju det inte till din fördel..
gärna prinsesstårta...

man känner igen sig i så mycket som ni skriver här och det känns verkligen skönt att kunna läsa andras berättelser och förstå att man inte är ensam. jag har skrivit lite om min historia förut...


jag fick hjärtat krossat i mitten av april, men levde på hoppet att det skulle bli bra (mestadels pga att hon i somras skickade ett sms om att hon gillade mig igen och ville träffas. hon skrev även förlåt för att hon sårat mig och skit). dum som jag var så svarade jag att jag ville träffa henne...

helt plötsligt ändrade hon sig och sa att hon behövde vara för sig själv.
jag antog att hon inte verkade må så bra så jag tänkte att jag skulle prata med henne igen när hon kommit hem från semestern. sagt och gjort. när hon kom hem (ca en månad efter senare) berättar hon att hon börjat träffa en av mina bästa kompisar istället... bara några dagar efter att hon behövt "vara själv".
självklart blev jag väldigt väldigt sårad och är fortfarande det idag, två månader senare. var verkligen livrädd i början för att somna eftersom tankarna har en förmåga att vandra dit man inte vill på kvällen...

jag bröt iaf kontakten med både henne och min kompis helt. tyvärr sprang jag på henne på krogen en kväll vilket gjorde mig ännu ledsnare, men jag lyckades iaf få tecken på att den "psykologiska krigföringen" fungerar. då verkade hon rätt desperat i att få kontakt med mig igen... hon har dock inte hört av sig efter det, men om hon gjorde det skulle allt bli så mycket svårare för mig, det vet jag.

iaf, jag hatar att fortfarande tänka på henne varje dag, varje timme, fastän det gått två månader. vet inte om det som sagt är hösten som späder på känslorna.
ibland bryr jag mig nästan inte när jag tänker på det, ibland blir jag skitförbannad och ibland jätteledsen. en kompis sa dessutom en sak som kan tyda på att de är tillsammans nu. jag fick kalla kårar längs med hela ryggen då... har alltid inbillat mig att de bara blev kompisar ändå.


fan det är inte lätt med kärlek. två andra tjejer har jag gillat väldigt mycket tidigare. ena betedde sig snarlikt: sa helt plötsligt upp all kontakt med mig och blev tillsammans med en annan kille (f.ö har jag ignorerat henne sen dess och nu nått år senare när jag inte bryr mig vill hon ha mig igen... lol), och en ytterligare flickvän som var otrogen.

aja, ville lufta mig lite. hoppas att både jag själv och ni andra brustna hjärtan mår bra och hittar en som förtjänar er därute.

Jag blev dumpad av mitt ex i april, var mer eller mindre ett vrak hela första månaden. Sen tänkte jag "Det här går inte, jag måste göra nåt åt det!".

Så jag började träffa en annan tjej, riktigt fin och bra tjej som jag tyckte om riktigt mycket faktist.

Grejen var bara den att mitt ex bästa kompis, vi kan kalla henne L, var lesbisk och hade blivit riktigt sårad av sin förra flickvän, som endast var bisexuell, vi kan kalla henne N.

Och givetviss var det ju så att det var N som jag började träffa. Och mitt ex får reda på att jag träffar henne, då bryter helvetet lös! Efter att ha ignorerat mig i över en månad ringer hon mig och ger mig den värsta utskällningen världen har skådat, jag skojar inte alltså!

Mitt ex gjorde allt hon kunde för att förstöra för mig verkade det som! Hon slog sönder min cykel när jag hade ställt den utanför en av mina polare! De gånger man stötte på henne(krogen etc) så var hennes kompisar tvugna att hålla henne för hon ville verkligen slå ihjäl mig!

Nu har vi inte pratat sen i juni nån gång, hon ignorerar mig som att jag vore luft Min avsikt var ju aldrig att jävlas med mitt ex, jag ville bara gå vidare.

Givetviss sket sig det med N efter nån månad. Nu är jag lite mer inne på "alla kvinnor kan gå och självdö, de duger bara till att knulla med"-stilen

ok, nu bryter jag tystnaden. Har längre trott att om jag skulle skriva om detta så skulle det bara göra ondare, men känner verkligen att jag måste skriva av mig.

Tjejen dumpade mig för ca 6 månader sedan (postade ett inlägg då).
Den första tiden var det vanliga, mådde skit osv som man brukar. Sen kom sommaren och jag gjorde mitt bästa för att hålla mig sysselsatt för att glömma henne. Kunde ibland gå dagar utan att jag tänkte på henne och tänkte att hon snart skulle vara glömd.

På dessa 6 månader så har vi bara träffats 1 gång (då hon hämtade sakerna). Och skickat kanske 5st sms. När vi träffades var allt bra, vi skrattade och gav varann en hejdåkram. Har försökt ringa henne vid 1 tillfälle men hon svarade inte. Hon har raderat mig från alla communities och antar att jag är bannad från hennes msn. Vet inte varför hon inte vill prata med mig, men antar att hon vill ha ett cleant break.

Nu på senare tid så har jag börjat sakna henne mer och mer.
har träffat mer och mer tjejer för att försöka få henne ur tankarna. men för varje tjej jag träffar och sätter på så upptäcker jag att dom inte är hon.
Nästan allting jag ser och gör påminner mig om henne.
har också börjat drömma om henne, vissa drömmar är så verkliga att när jag vaknar så undrar jag om hon är kvar i rummet.

Det konstiga är att "hon" inte var den perfekta tjejen. hon var sjukt snygg.. men jag tvivlar på om vi hade passat så bra ihop. Därför väldigt konstigt att jag saknar henne så mycket.. men visst.. hon hade något speciellt. Leendet, skrattet.. humorn..

Detta håller på att driva mig till vansinne. Eftersom det har gått så länge så känns det mer som en insikt än en hjärtsorg. Och vetskapen om att jag kanske aldrig får se henne igen är oerhört smärtsam. (hon bor 80mil bort så det är inte bara att titta ut genom fönstret).
Rykten säger att hon har ny kille, visst är det skit. Men just att inte få prata eller se henne igen är värst. Känns hela tiden som jag är på gränsen till att brista ut i gråt och jag har ingen att tala ut om detta med.

De senaste dagarna har jag verkligen varit nära på att ringa henne.
Vet inte vad som är värst?? Ringer jag henne kanske jag bara blir ännu galnare, eller kommer jag få frid?

En tanke är att detta kan ha med höstdeppresion att göra också. Svårt att skilja på vart all denna sorg kommer ifrån. Men den ständiga frågan igen, hur kan jag sakna henne så mycket när vi egentligen inte var det perfekta paret? När jag tänker på henne så är det mest det fysiska jag kommer ihåg. Kroppen, skrattet.. sättet hon gick, sov och gäspade..

ok, nu vart det mycket text och hoppande.. men skrev som tankarna kom