Nej, funkar inte.
Eller jo, lite. Träffade en hoe för ett tag sedan som var precis en sådan tjej som mitt ex inte hade tyckt om, det var lite tillfredsställande att sexa med henne.
Känner igen mig i allt du skriver, första dagen utan tjejen idag, vaknade och trodde det var en dröm.. att inte ens få ringa och väcka henne eller bara prata med henne. Trodde det var jobbigt att ha vanlig ångest men detta är bara helt åt helvete, tjejvarning på mig. ska på jobbintervju om 2 dagar då ja ska stå och presentera mig själv, sen har jag ingen ork till något mer, bara punda ner mig kraftigt, fixa ihop några tusen och köra tills man inte orkar med det heller, kommer inte sluta bra detta.
Är man bög om man gråter över en tjej?
Citat:
Ursprungligen postat av Panzerbat.
Nej, funkar inte.
Eller jo, lite. Träffade en hoe för ett tag sedan som var precis en sådan tjej som mitt ex inte hade tyckt om, det var lite tillfredsställande att sexa med henne.
jag vill inte att han ska sexa med en random hoe. han är min.
Hur vet du att tid inte räcker för att läka sår? Livet är långt...Men det är klart att det tar olika lång tid beroende på vilka känslor som behöver bearbetas. Tror dock att människan överlag är skicklig på att hantera emotionell smärta och att vi anpassar oss och går vidare.
Problemet är att man förstorar upp känslor i ens huvud och det går åt enorma energiresurser åt detta.
Jag vet, för att jag både läst/hört och träffat/pratat med människor som, på olika sätt, för länge sedan förlorat någon meningsfull.
Vissa träffar inte någon ny för de hittar ingen värdig ersättare.
En del "går vidare" men nya partners är chanslösa i jämförelser.
Andra vågar, av olika orsaker, inte träffa någon ny.
En del är känslomänniskor ut i fingerspetsarna, med allt vad det innebär blir det på gott och ont.
Citat:
Jag gillar hur du skriver, nästan poetiskt
Tack
__________________
Senast redigerad av Septemberflicka 2010-09-17 kl. 22:17.
Jag vet, för att jag både läst/hört och träffat/pratat med människor som, på olika sätt, för länge sedan förlorat någon meningsfull.
Vissa träffar inte någon ny för de hittar ingen värdig ersättare.
En del "går vidare" men nya partners är chanslösa i jämförelser.
Andra vågar, av olika orsaker, inte träffa någon ny.
Tycker det där är väldigt negativt tänkande. Att minnen finns kvar är inget konstigt. Det gäller bara att hantera minnena på rätt sätt. Vissa klarar av det bättre än andra och vissa behöver hjälp. Hittar man ingen värdig ersättare eller inte lyckas gå vidare skulle jag snarare säga att man använder sig av fel tankesätt och kanske behöver hjälp för att lyckas gå vidare.
Tycker det där är väldigt negativt tänkande. Att minnen finns kvar är inget konstigt. Det gäller bara att hantera minnena på rätt sätt. Vissa klarar av det bättre än andra och vissa behöver hjälp. Hittar man ingen värdig ersättare eller inte lyckas gå vidare skulle jag snarare säga att man använder sig av fel tankesätt och kanske behöver hjälp för att lyckas gå vidare.
Var och en får ta ansvar för sig själv och agera på ett sätt de kan stå upp för.
Jag tänker kritisera dem lika mycket som jag kritiserar dem som förblir singlar under väldigt lång tid pga att de har så höga krav, dvs - inte alls.
Tycker du ska vara tydlig mot dina vänner säg som det är, att det är förbannat jobbigt och att det sårar dig att lyssna på snack om ditt otrogna ex. Har du förstående vänner kommer dom fatta, dom som inte gör det skulle jag valt bort. Jag själv miste en del av våra gemensamma vänner då flera av dom gick över på hennes sida efter det tog slut, intressant tema förresten, tror nog de flesta har erfarenheter av just detta.
Tack för ditt svar, skönt att höra att fler än jag har samma erfarenhet eller nåt, problemet är som eljest
Fan, när man läser vad alla ungdomar här skriver så får man känslan att allt är sagt redan
Men för att vara allvarlig, det är ett helvete........ som sakta men säkert blir bättre. Oavsett ålder....
I mitt fall, och mångas (som inte hänger på FB ) så måste man bygga upp ett nytt liv igen, börja om från scratch så att säga, och det har jag börjat med, men det är en lång och hård resa, iaf när man är 35+.Men jag börjar se ljuset i tunneln och det kommer ni också!
Tack för ditt svar, skönt att höra att fler än jag har samma erfarenhet eller nåt, problemet är som eljest
Fan, när man läser vad alla ungdomar här skriver så får man känslan att allt är sagt redan
Men för att vara allvarlig, det är ett helvete........ som sakta men säkert blir bättre. Oavsett ålder....
I mitt fall, och mångas (som inte hänger på FB ) så måste man bygga upp ett nytt liv igen, börja om från scratch så att säga, och det har jag börjat med, men det är en lång och hård resa, iaf när man är 35+.Men jag börjar se ljuset i tunneln och det kommer ni också!
Måste säga att jag tycker att du är förvånansvärt strong! Kul att du verkar glad och att det går framåt för dig!
Ni som konstant går och tänker på era ex. Försök byta ut "henne" i era huvuden, till "kärleken".
- fan, hade jag inte sagt det där och det där hade jag kanske haft henne nu.
-fan, hade jag inte sagt det där och det där hade jag kanske haft kärleken nu.
-Gud vad jag saknar henne, jag vill att hon ska ligga här och hålla om mig nu.
-Gud vad jag saknar kärleken, jag vill att kärleken ska finnas här nu.
-Vilken jävla hora hon var som gjorde det där! Jävla svin.
-Vilken jävla hora kärleken var som gjorde det där! Jävla svin.
För mig hjälpte det! Känns lite mer hoppfullt. Bara för att man förlorar sin tjej så har man inte förlorat kärleken. Kärleken finns överallt och det är bara en tidsfråga innan den än en gång anländer komprimerad i ren och skär form, i form av en partner.
alltså fanders. Har övat och övat på min självkänsla i en vecka nu och det känns lite som en helt ny vändning i mitt liv. Har sen jag var liten verkligen innerligt accepterat "faktumet" att jag var värdelös, och oduglig under en väldigt väldigt jobbig uppväxt. Jag har lärt mig leva med det och det har inte funnits någon ide eller tanke i min värld att vända på det. Det gjorde mig brutalt svartsjuk i mitt förhållande med exet vilket ledde till ena och det andra.
Nu efter en vecka av övningar och så känner jag mig lite som en ny människa nästan. Finner mig själv varje dag i att gå runt och le var jag än går. Hur många svenskar ler när dom går på stan för sig själva? Jag älskar att vara ute och se människor. Hur vackra alla är och hur otroligt fin världen är. Innerlig lycka känner jag kommer mer och mer över mig. Bit för bit faller det på plats. Jag ler just nu För att jag är så jävla lycklig. Det kommer lite i vågor välbefinnandet. Just nu är det på topp. Det kan sen dala till att vara mediokert. Men jämfört med att känna välbefinnande över något orelevant som Family guy, för att sen dala till att må botten så är det guld. Och jag tror det bara blir bättre och bättre med tiden.
Jag känner mer och mer hur jag förlåter henne, det är viktigt att se sin egen del i förhållandet om något gått snett. Allt kan inte skyllas på den ena för man är ju trots allt är två och båda har sin inverkan på förhållandet. Och jag känner mer och mer hur det inte gör något, vad som än händer eller har hänt! Har en sjukt snygg tjej på G nu som jag ska på date med nästa helg tänkte jag, och jag langade precis ett sms till exet och frågade hur hon mådde! Förrut kunde jag skicka ett sånt för att "verka omtänksam" eller för att verka en massa andra saker. Speciellt under senare delen av förhållandet, då handlade nästan allt om att "verka" på något sätt. Nu skickade jag det för att jag verkligen bryr mig om henne! Vilket för mig var ett stort framsteg för mig själv!
Det är sjukt att jag inte insett förräns i det här skedet i mitt liv hur -otroligt- dåligt jag mått helt i onödan. Det sorgliga är att jag inte ens märkt det själv! Jag har alltid haft ett asbra självförtroende. Men självkänslan, att vara lycklig i att bara vara. Har jag verkligen aldrig i hela mitt liv varit. En god och stark självkänsla, är lösningen på alla problem. Att inte blicka varken bakåt eller framåt, utan att leva i nuet. Att vara glad och lycklig för att man lever och finns.
Jag tror nästan att jag ska ge mitt ex en till chans. Ett till försök. Vi passade otroligt bra ihop hon och jag. Det var sann kärlek! Hon har en annan nu tror jag dock. Och jag svek henne otroligt så hennes tillit till mig är verkligen inte på topp. Men det får bli som det blir! Jag är förövrigt sjukt glad och tacksam över att Flashback finns. Vettefan var jag hade varit utan detta forum. Kram på er alla!
__________________
Senast redigerad av Herr.Vaken 2010-09-18 kl. 03:05.