Bästa sättet att hantera en kärlekssorg? [Sammanfogad tråd /Mod]

Jo det skulle jag nog vilja påstå, gråter inte så ofta och får inte extremt djupa "attacker" lika ofta.

Har börjat göra fullt med positiva saker vilket har hjälpt mig, tränar gym 3ggr/veckan, motionerar, träffar nya människor, planerar resor, framtid, har tagit upp intressen som musik på högre nivå etc.

Det som nog plågar mig mest nu är minnena, minnen från alla de miljoner, sjukt underbara stunder vi haft ihop. Alla resor vi har gjort etc.

Ett minne som sitter som en betongklump i huvudet som gör så ont är när vi träffades i början för några år sen. Stack ifrån företagsfesten vi var på och satte oss på en gräsmatta med en flaska vin, bara hon och jag för vi ville vara i fred. Vi var så otroligt kära och det vi hade var så "rent", extrem kärlek och inga som helst "svärtningar" på förhållandet. När vi satt och bara såg varandra i ögonen och jag såg så klart att den människa jag var så otroligt kär i hade samma kännslor som mig (ni vet nog vad jag pratar om). Alla resor vi gjort runt världen sitter på näthinnan varje dag, varje morgon jag vaknat upp och vi vart så ottroligt kära (även i slutskedet) sitter kvar. Sista natten vi sov ihop och somnade gråtandes för att vi var (fortfarande är) så kära men det fungerade inte. Våra framtidsplaner vi så ofta satt och målade upp med barn etc.
Nyårsafton då vi smet iväg från festen som var ute i en skog, satt och tittade på stjärnorna hon och jag och pratade om vår framtid.
Jag saknar alla små egenheter vi hade, intern humor så lixom bara vi fattade. Den här kännslan att kunna sitta mitt i ett främande land/stad och titta på folk och bara känna att vi hade varandra så djupt så ingenting annat spelade någon roll, vi var sjukt starka ihop (man känner sig ju lixom som en över-människa/över-par vid sånna tillfällen)

Usch nu försvinner jag iväg känner jag, men det vi haft har vart av absolut djupaste sortens kärlek (och är fortfarande då det inte tog slut pga. brist på kännslor). Vi bode ihop i ca. 2 år och än idag sover jag bara på "min" sida av sängen och det första jag gör varje morgon jag vaknar är att se om hon är där.

blä, usch och fy vad jag saknar min lilla älskling, min första riktiga kärlek, min första själsfrände.

Något jag också är rädd för är att mitt x var faktiskt riktigt riktigt fysiskt snygg och nu har jag satt "ribban" där efter. Jag vet att utsidan igentligen inte spelar någon roll men det är som att det satt sig en ribba inom sig att man inte låter sig nöja sig med annat än bättre. (detta lär ju säkert bara vara tankar jag har nu).

Fan morgonbonge du får inte fråga mig sånt här, jag spinner loss som en grävmaskin med kännslor och text

Hur är det själv?


Edit: Sen känner man sig som världens mest ensamma människa. Inte gör det saken bättre att vi flyttade till ny stad precis innan det tog slut..

När tiden går så förtränger man oftast de mest positiva, så är det tyvärr.

Tankarna för mig slutar numera oftast vid de brytande skedet, och hur min exsambo valde att hantera de efterkommande komplikationerna som uppstod kring allt.

Du kommer märka av det själv sen att din bearbetning av känslor med tiden per automatik kommer undanröja dom ljuvaste minnena som du i dagsläget grubblar och filosoferar över.

9 månader har snart hunnit gå för mig och jag kan faktiskt kalla mig återställd känslomässigt. Är dock inte helt återställd till tilltron till kärlek.
Jag har i överlag svårare att prata känslor, öppna upp mig och känner inte samma driv och entusiasm till att ragga tjejer längre.

Med andra ord lite rädd för känslor och kärlek.

På tal om semester så skulle jag och exet ha åkt till sydligare varmgrader en vecka förra sommaren - den enda semestern jag för övrigt skulle haft på hela året.

Första dagen (dagen innan vi skulle åka) var dagen D - dagen då hon lämnade mig för gott. Hela min "semester" tillbringades i ensamheten. Jag satt i min ensamhet och grät och söp dygnet runt så de blödde i öronen - allt för att mildra på smärtan.

Nåväl. I år har jag bara en vecka också (första riktiga på 2 år), och då ska inget få stoppa min utlandssemester.

Tyckte också att mitt ex var det vackraste jag någonsin sätt och jämförde allt med henne. Fick jämt höra de från min omgivning också. Hon var ganska kort, blond. Hon såg verkligen ut som en sagoprinsessa och försökte alltid leva upp till det - min prinsessa. Hade alltid genomsöta och oskyldiga klänningar, diadem i håret och nalletoffsar.

Numera är det lättare att bortse från de då hon numera har klippt sig kort och färgat håret brunt. Prinsessbilden är där med borta.

Det jag försöker säga är att allt går att förtränga med tiden, oavsett om de i dagsläget kanske känns lönlöst Trillaomkull.

Det tar tid. Det tog mer än ett halvår för mig att bearbeta bort exet emotionellt, även om jag fortfarande tänker på henne i andra banor.

Hej! Tänkte bara släng in en liten uppdatering kring mig...
Idag mår jag bra och jag har nog efter gårdagens sammanbrott insett vad mycket vacker jag har i mitt liv. Min vänner var först på plats, höll om mig, pratade med mig och bara satt vid min sida igår. De var helt underbara!

Efter allt pratande har börjat få mig att inse att förhållandet var verkligen skit och jag kan känna en glädje i kroppen som jag inte känt på väldigt lång tid. Nu ser jag ljust på framtiden och det känns som att jag kan ta emot framtiden med öppna armar.

Kom faktiskt på mig själv igår med att helt ha glömt att tänka på exet, det var en sån lättnad.

Bara för att jag mår bra idag betyder inte att smärtan och sorgen är borta men jag är tacksam för varje stund av glädje jag kan känna.
Det finns fortfarande situationer som jag är rädd för, tex att träffa honom eller att bara få se honom. Men jag antar att det kommer att bli en kamp i sig och att lära sig acceptera situationen.

Men idag mår jag bra, iaf hittills och det vill jag ta vara på...

<3

[quote=CarroJ
[/QUOTE]

Visst är det en underbar känsla att tänka "Jävlar, jag har inte tänkt på exet på 2timmar!"? Framsteg!

Haha, visst är det! Log till och med när jag läste det du skrev... Härligt härligt!

<3

Låter som om vi är på samma stadie nu ungefär, Bongis hade som sagt en date i förra veckan som var trevlig, men jag känner fortfarande att jag är bäst själv. då slipper man bli sårad ännu en gång... hon ville träffa mig igen dock...

min hjärtesorg klippte sig också kortare (för rätt länge sen nu)... med långt hår tyckte jag hon var bland det sötaste jag sett, men med kort var det inte alls lika snyggt

men man tänker ju fortfarande på henne... hon brukar gå i närheten där jag bor för att komma till jobbet, men så fort jag tycker mig se henne glor jag ner i backen och vägrar se om det är hon

en annan tanke som är svår att skaka iväg är ju om hon har pojkvän eller ej nu, om hon träffat andra, vilka hon legat med sen jag sa upp kontakten etc etc. hur gör ni för att skaka bort dom tankarna när de är som värst?

Jadu, jag har också ganska svårt för att få bort dessa tankar men jag vet inget annat än att låta dem komma.. För att sedan försöka skaka bort dem. Eller direkt när jag känner att dessa tankar kommer så brukar jag direkt hitta på något att göra bara för att flytta tankarna åt ett annat håll..

Det låter som en vettigt förklarning. Vad har man för val?
Jag bytte plats helt enkelt, som man brukar göra när man snear på ngt heeelt annat.

Byta miljö, fuck, längesen man hade såna tankar...
Men sen får man tänka också, gjort är gjort men ändå så lever man på hoppet att ens ex är liksom fröken oskuld och aaaaldrig skulle göra om det.

Ärligt talat så bryr jag mig faktiskt inte längre om vilka mitt ex knullar.
Antagligen samma kille hon träffade direkt efter mig, och som hon varit tillsammans med medan hon snyftat till mig under tiden.
Hon är historia för mig och jag skulle aldrig ens komma på tanken att förlåta och ta henne tillbaka, vilket jag i princip redan kunde ha gjort ett tag.

Hon skickar väll fortfarande ibland något meddelande emellanåt som jag ignorerar. Det var mer förut, men i dagsläget ett enda på 2-3 månader.

Jag tycker dock det är skönt.

Något av ett bakslag idag, tankarna liksom bara flyger runt om alla minnen man har bla bla, ni vet allt det är.
Tankar om hennes nya kille...hennes "kompis" jag o exet firade hennes 19 års dag med på krogen, 2 dar innan jag blir dumpad...Vi sover till och med över hos den här killen...Det sätter en någorlunda ångest hos Bakterien
Aja inte ett SKIT och göra åt saken.

Edit: FUCK

Hej. Gått en månad sedan det tog slut med min tjej (2 års förhållande). Jag mår minst lika dåligt som tidigare medlemmar beskrivit och jag är inne på "bearbetningstiden". Nu till frågan, är det riktigt jävla dumt att ringa och säga hur mycket man saknar henne? och säga att man tänker på henne varje jävla sekund? Träffade henne igår då hon hämtade kläder hos mig och hon sa innan hon gick: "Ring mig, för jag har tagit kontakt med dig hela tiden så nu kommer inte jag ringa mig nå mer, men ring mig" ... Hur ska man tolka detta?

Det beror ju på. Var det gemensamt slut eller vem var det som dumpade?
Dock så låter det himla konstigt att hon gör slut och ändå är den som hör av sig av er två. Borde ju vara tvärtom.

Ge mer info om det så kan man lättare "diagnostisera" om hon vill behålla kakan och äta syndromet eller helt enkelt vill lätta på samvetet och den biten däri.