Bästa sättet att hantera en kärlekssorg? [Sammanfogad tråd /Mod]

Du påpekar trevligt men stabilt att du inte kan umgås så ofta PGA att det e slut och att du måste tänka osv osv osv osv. eller fet ljuger om att du har sjukt mycket och göra varie dag.

det bästa enligt min mening är att man ställer in sig på att det är slut

jag ska verkligen kämpa. det hjälper inte att man ligger ensam på nätterna i lägenheten, lägenheten som vi så sent som för en vecka sedan var bergsäkra på att bo i tillsammans. jag hoppas att hon verkligen kommer till insikt över vad det är hon håller på att göra.

hoppas jag med! Hang In There!

det är ännu värre nu. hon har i princip redan bestämt sig.
alla hennes problem har nästan lösts över en natt, hon är nästan lovad ett jobb och verkar må bättre. men hon står fast vid det här och viker inte en tum på att inte ge mig en chans. allt är totalt upp och ned. min tro på kärleken är bortblåst, speciellt efter något sånt här, jag kommer aldrig att våga längre.

Det är precis sådär jag har resonerat efter mitt förhållande som varade lika länge som ditt.
Jag va jätte ledsen..och vad jag gjorde va att supa och dra i mig en hel del annat.
Men efter bara 3 månader gjorde mitt hjärta världens loopar när jag träffa en annan.
Jag vet inte hur du är och hur du hanterar en kärlekssorg men alla har sitt eget sätt att hantera det på. eller hantera det? det går ens inte hantera det.
Men att det går över med tiden är faktist korrekt. Och du måste börja tänka på hur ditt nya liv ska se ut. "Livet som singel" kunna hantera ensamhet osv...
tänk alltid på att du kommer träffa nya tjejer och nya familjer!

jag vill tro att du har rätt, och innerst inne vet jag att det är så. men det är svårt när det här är tjejen som jag hade planerat hela mitt liv med.
jag är just nu hemma hos min familj, så det känns att man har stödet. men sen när jag kommer hem till min lägenhet igen vet jag inte vad jag ska göra. vi skulle ju bo där ihop och allt kommer att associeras till henne. jag vill träffa lite vänner, men vännerna kan inte alltid vara där, och jag behöver lite space också känner jag, att vara ensam.
jag har varit singel sammanlagt två månader sen januari 2002. jag är inte så hemma på området.

Jag känner med dig och har varit i samma sits som du... Var snart tre månader sen för mig. Precis som elevator skrev, precis så hanterade jag också situationen... trodde aldrig mer att jag skulle bli glad, söp och var med vänner så mycket jag kunde. Om du går tillbaka några sidor kan du se vad jag råkade ut för och varför det tog slut och jag trodde att vi skulle leva hela livet med varandra... Tyvärr så blev det inte så och jag tänker på henne fortfarande, men jag blir inte lika ledsen och kan hantera situationen på ett annat sätt idag. Jag vet att hon har träffat en ny kille, eller rebound eller vad man nu skall kalla det, tycker hon är ganska patetisk och är inte alls den tjej som jag en gång blev kär i. Men det är bara att kämpa på, även om inte känslorna svalnar lika fort som sorgen kommer du må bättre om några veckor, jag lovar... och ha minimalt med kontakt, ring inte, skriv inte och ses inte för allt i världen, mitt ex ville ju fika med mig, slutade med att jag gick ner mig mer än vad jag hade gjort dag 1. Hang in there, och skriv pm till mig om du har fler frågor! Ta hand om dig

Jag vet inte riktigt vad jag förväntar mig av att skriva detta, mår allmänt förjävligt, vet inte var jag ska vända mig och känner bara att jag måste få skriva av mig… Ser att det finns en del erfarna människor här, jag hoppas verkligen ni kan ge mig några bra råd…

Okej, jag är 16 år (go ahead ban me) och Jag och min tjej har precis gjort slut. Ber om ursäkt för eventuella grammatikfel, då jag har ganska svårt att tänka klart just nu.

Jag började alltså ettan nu i höstas, med allt vad det innebär. Jag kan inte klaga på min klass, men jag måste säga att jag inte hittat några nya vänner som jag blivit riktigt ”tajt” med. I mitten av första terminen var jag ganska nere, eftersom det knappt hade hänt någonting under hela första halvan av terminen. Inga roliga fester, inga jätteroliga nya vänner, nästan bara plugg.
Sen kom hon.

Vi blev ihop på en fest i mitten av november, vi hade setts och pratat litegrann innan, men det var först där det ”hettade till”. Vi träffades så ofta vi kunde, men det blev på sin höjd 1-2 ggr i veckan (båda hade mycket i skolan o.s.v). Tiden vi hade tillsammans var helt underbar, de där första veckorna. Även fast vi inte sågs jätteofta var det ett underbart mentalt stöd att ha någon att tänka på, att längta efter. Jag var lycklig. Förväntningarna var höga inför jullovet, det skulle liksom bli ”vårt” jullov.

Om man räknar med nyårsfesten och ”sista snacket” träffades vi fyra gånger under hela lovet.

Detta beror på några olika orsaker:
1. Hon bor en bit bort, tar 25-30 min att åka dit (jag bor ganska centralt, hon bor långt ut i skogen) och inga bussar går mellan oss. Alltså tar det 50 min för en förälder att skjutsa en dit och ta sig hem igen, plus samma sträcka igen för att bli hämta.
2. Hennes föräldrar ska separera och bråkar väldigt mycket, och är inte alltid på så gott humör att skjutsa henne, samtidigt som det är svårt att vistas hemma hos henne med allt liv (jag bryr mig egentligen inte, men det kanske inte är så kul för tjejen att försöka ha en kille hos sig medan päronen skriker & bråkar).
3. Hon har ganska många nära kompisar som ofta gör saker tillsammans, och hon vill gärna även vara med dem. Självklart ska hon inte behöva välja mellan sina vänner och mig, men samtidigt känns det ju sådär varje gång hon struntar i mig för att gå på bio med kompisgänget då vi inte setts på jättelänge.

I söndags kom hon hem till mig och ville prata. Vi hade inte setts sen nyår och jag kände på mig vartåt det lutade… Hon bad om ursäkt för att hon inte hade kunnat träffa mig mer, hon sade att hon verkligen tycker om mig, men att hon kände sig väldigt stressad av alla omständigheter. Att hon inte kunde lova att vi skulle kunna ses oftare än vad vi hade gjort. När hon är hemma bråkar hennes föräldrar jämt, när hon är med sina kompisar känner hon att hon gör mig besviken, när hon är med mig känner hon att hon gör sina kompisar besvikna och ibland måste hon bara få vara ensam och kunna skärma av all stress (även här får hon ångest av att göra mig/vännerna besvikna). Ändå har vi varit lediga nu, när skolan börjar och allt som följer med den sätter igång skulle det helt enkelt inte funka… Tyckte vi båda två. Jag hade så mycket kärlek att ge, men hon kunde helt enkelt inte ta emot den och hon blev ledsen över att göra mig besviken varje gång jag ringde/skickade sms och ville träffas. I slutändan bidrog vår relation till mer ångest än kärlek, trots att jag älskar henne över allt annat.

Hon sade att hon vill få ordning på sitt eget liv innan hon känner att hon kan få en fungerande relation med någon över huvud taget.

Okej, det är slut, tungt liksom men jag menar livet går vidare. Problemet är att hon vill vara kompisar, hon sade att hon inte skulle klara av om vi sade upp kontakten totalt. Det jag sade då var att jag ska försöka, men att det kommer ta tid innan jag kan se henne som en ”kompis”. Ska jag försöka komma över henne som älskare och bli en kompis? Ska jag bara ignorera henne? Jag är ju liksom inte arg på henne för att det tog slut, det var lika mycket för min skull som för hennes som vi gjorde slut.

Den andra grejen är att hennes föräldrar som sagt ska separera nu till våren/sommaren, och hon kommer flytta med sin mamma in till staden, vilken betyder att vi skulle ha ca 10 minuters färd mellan oss, massor med bussar som går och problemen hemma skulle upphöra. Skulle detta förändra våra möjligheter till ett förhållande? Är det ens någon idé att hoppas, eller kommer det bara lida till mer helvete? En stor del av mig vill hoppas på ett nytt försök när hon ”fått ordning på sitt liv” men en annan del av mig känner att det bara kommer sluta i tårar och skriker åt mig att släppa taget.

Vad ska jag göra? Ska jag säga till henne vad jag känner och nämna ett eventuellt nytt försök senare? Det känns ju jävligt dumt, eftersom det bara skulle lägga stress och press på henne att ”fixa sitt liv”. Allt detta kanske bara var ett snällt sätt för henne att säga att hon inte älskar mig, ska jag vara ärlig så vet jag inte. Jag vill inte göra henne ledsen genom att ignorera henne, men samtidigt förstår jag inte hur jag ska kunna prata med henne som jag pratar med andra.

Även fast det var ett ganska kort förhållande har hon verkligen kommit att betyda otroligt mycket för mig. Jag mår så jävla dåligt just nu, vårterminen känns bara som ett stort jävla mörker av ensamhet och plugg…

Erfarna Flashbackare, vad i helvete ska jag göra?

MVH Brightside

säg till henne att du inte vill ses på ett tag eftersom du vill komma över henne såklart. Säg till henne att det kommer ta tid likaså hennes "fixa till" sitt liv prosses är igång. Säg att du är sjukt kär men måste ha tid att fundera ut allt och självklart kan du va villig som en kompis senare! om inte det fungerar ja då får ni bryta helt och hållet. Men ni verkar ju iaf komma bra överens.
Men nu måste du fokusera på att gå vidare!! spana på andra honor nu grabben!! du är ju bara 16 år alltså du har verkligen all tid i världen!
Och kom ihåg!du kommer hitta nya tjejer och nya familjer..som kanske inte är lika bråkiga.
Lycka till och deppa inte så mycke över det här!
håll ut nu och gå vidare bara!
Välkommen till flashback när du är 18!
Mvh.cern

jag är ju övertygad om att min tjej inte vet vad hon gör riktigt, när hon kastar bort allt det här vi har klarat av, utan att ens reflektera över det. hon har som sagt haft en total breakdown och jag tror inte att hon vet vad hon gör. skulle ni känna den här tjejen, som är så otroligt intelligent och öm i vanliga fall, och aldrig skulle såra på det här sättet, och sedan se och höra henne nu så skulle ni inte tro att det var samma tjej. ingen som pratar med henne känner igen henne, och det här att hon nu är på väg ur det tar upp all hennes tid, det finns inget annat i hennes värld. jag kommer att finnas med ett tag, i utkanten, för jag kommer inte kunna släppa henne, inte ännu. jag tror att jag om cirka 2 veckor ska se hur hon mår och kanske skicka blommor och ett brev och se om det låter likadant. jag känner verkligen att jag vill detta, vad tror ni?

Tog också slut med min flicka för ca 4-5 månader sedan, börjar komma över det nu. Men kärlek sitter djupt, vad jag gjorde var helt enkelt att vara översocial med mina polare träffa dem mycket mer, sällan vara själv osv. Och det verkar fungera, tänker inte alls lika ofta på henne nu längre och när jag väl tänker på henne försöker jag snabbt att tänka på något dåligt med henne..