Bästa sättet att hantera en kärlekssorg? [Sammanfogad tråd /Mod]

Jag är lite av i en liknande sits just nu. Ex:et gjorde slut för 3v sen och hon ringer då o då för att kallprata. Jag hör inte av mig till henne utan hon gör det. Vill verkligen inte att hon ska säga att vi borde försöka igen så jag har slutat svara då hon ringer eller sms:ar, ska man gå vidare så ska man inte träffas eller snackas vid på ett bra tag så att känslorna hinner kallna. Dock så har jag lite grejer som jag måste dumpa hos henne (smink, underkläder). Du vill nog inte ta tillbaks en person som har förändrats till det sämre, det har blivit lite utav mitt mantra.

min flickvän sedan 3.5 år har satt oss i en obeskrivlig kris. hon har mått dåligt länge nu, och har nu kommit på att hon behöver vara ensam och "finna sig själv". vi har klarat 3.5 år med 5 timmars avstånd, helt otroligt. och allt det här kom som en blixt från klar himmel. vi har gråtit och gråtit, och jag har hela tiden bett henne om en chans att visa henne att vi klarar det här, att hon ska få sin fritid, att vi planerar allt, när vi ska ses, allting. jag vill att hon ska finna sin egen plats i tillvaron och hitta det hon söker, men att vi ska vara tillsammans. precis nu och några dagar framåt tänker och funderar hon över det här, medan jag är helt maktlös. jag har inte ätit något på tre dygn, har enbart fått i mig några chokladbitar och dessa fick jag ner med en spykänsla i min genomtorra mun. jag vill inte pressa henne och höra av mig som en tok, men jag vill samtidigt att hon ska inse vad det är hon gör med det här, med oss, efter så lång tid. jag vill enbart ha en chans och tycker att det är det minsta hon kan ge mig. som sagt, det här har inte ett dyft att göra med vår kärlek, inte hos någon av oss, och det är sanslöst jobbigt. jag har aldrig mått så här dåligt, någonsin. jag kan inte göra någonting, helt apatisk. vad ska jag ta mig till? vad ska jag säga för att verkligen försöka visa allt för henne, hela bilden? jag har haft förhållanden som brustit innan, med olika resultat, men det finns inget som någonsin har varit i närheten av det här, inte ens med ljusår.

"vi har klarat 3.5 år med 5 timmars avstånd" låter ju som en hel utmaning?
maktlös? klart som fan att du är maktlös! men du måste ju veta mer vad det är som hon håller på med! hur kan det bli så helt plötsligt? har det med dig att göra?

vi har under en oerhört lång tid pratat om att flytta ihop, och nu när chansen fanns och vi skulle göra det så händer detta istället. du kan ju föreställa dig min ångest bara över den grejen. hon har haft stora problem med att flytta hemifrån, inte så konstigt, hon är bara 19, men jag har aldrig pressat henne. vi gör det när hon vill. men jag skaffade iaf lya som vi bestämde att vi snart skulle bo i. sen har allt kommit på rad, hon hade ett jobb som gjorde henne väldigt ledsen och ångestladdad, samtidigt som hon skulle skiljas från sin familj och hon visste varken ut eller in. deppig helt enkelt. sen bara pang bom så kom om på att det gällde att hon "ville finna sig själv" och att hon var tvungen att göra det själv, utan mig, ungefär. jag har då släppt allt jag hoppats på för hennes skull, och sagt att vi den närmaste tiden, tills hon tar sig ur den här destruktiva perioden, bor kvar där hemma, skaffar ett nytt jobb och kommer på fötter. att jag hela tiden finns där, att jag enbart kommer till henne så att det inte blir onödigt flängande för hennes skull utan att hon har fast mark under fötterna hela tiden. där är vi nu, hon tänker om hon vill testa det, och jag har poängterat att det är ett försök.

Som LoJ sa, låt dig inte bli skadad i prosessen!
Det får enkelt ta den tid det tar! känner du eller NI att det inte
håller (kanske är hon som känner så) så fåru acceptera det och det kommer
va jävligt hårt om man säger så! snälla! låt henne ta sig lite tid! om det aldrig fungerar så är det en en annan prosess! pma mig om det blir allt för jobbigt!

jag vill tillägga en sak. jag börjar tro att hon är deprimerad. ingenting är bra, allt bara fokuseras på den här frågan. om ni skulle känna henne så skulle ni se en helt annan människa nu. hon har alltid funnits där för mig, är alltid förstående, ger aldrig upp. nu är allt upp och ner, och att hon skulle göra så här var helt otänkbart. jag vill få henne att förstå att hon får känna så här, men att hon inte är mogen att fatta ett sådant stort beslut att bara slänga bort allt för det här. världens raraste och underbaraste tjej har vänt sig inåt, och i förrgår pratade hon om att bara vilja dö. hon nämnde att hon aldrig hade känt så förut. hon kommer inte ta livet av sig, så bra känner jag henne, men tankarna kring allt finns där. snälla, hjälp.

Det där är ju en riktigt knepig period i livet. Måste säga att jag själv är i en sådan period men självmordstankar har inte dykt upp än så länge. Dessvärre har jag en kaotisk livsstil.
Men du måste ta det lungt och tala om för henne att du alltid kommer finnas med. Låt det ta sin tid! det bästa du kan ge henne är frihet! jag förstår att du är orolig och så men du får helt enkelt ta och låta henne va!
och du själv får ta och hitta på saker för att rensa tankarna. själv brukar jag simma

jag har förklarat allt med friheten, att allt är på hennes bord. jag vill bara ha det här chansen att visa att vi klarar det här, det är väl det minsta jag kan få efter 3.5 år? jag vet att hon skulle inse det om hon mådde normalt, men nu när det är som det är så tror jag inte hon ser det.