Vad innebär antisocial personlighetsstörning/Psykopati? [Stora tråden om psykopati]

Intressant just med Borderline. Även om en hel del är missuppfattat vad gäller psykopati, företagsledning etc vore det intressant att se om BPS/IPS just för kvinnliga chefer har signifikant överrepresentation i dyl. kretsar. Någon som vet?

[quote=zetalof]Intressant post.

2, Hur är en person som är mycket smart men inte särskilt bildad eller intelligent?


Precis som hon skrev. allmän intelligens grundas på ens utbildning och kunskap. Smart, eller intelligenskvot är den potential man har, rent mentalt.

[quote=krafs] Hehe, jo, jag var nyfiken på hur hon definierade begreppen. Med smart menades i hennes fall någon slags streetsmartness och alltså inte intelligenskvot, vilket gör ditt inlägg helt irrelevant..

Jag besitter de flesta utav kriterierna för att klassas som psykopatisk alt. antisocial personlighetsstörning, jag vet om det och det är absolut inget jag vill ändra på, för jag mår verkligen bra, kanske pga att jag aldrig känner någon ånger, aldrig någon oro etc. Och att gå till psykvården och berätta om det finns inte på kartan.

Innerligen känner jag mig som en väldigt god person, fastän jag vet att jag sårar många dem som kommer nära mig, tillslut. Ja, det motsäger sig don't need to mention it.

För mig räcker det med att en person, en vän byter personlighet/inte längre delar mitt mål med livet för att jag utan ånger bryter en relation för livet på en sekund. Exempelvis hade jag ett mycket bra gäng, helyllefolk vilka jag umgicks med varje dag under ca 6 år, dessa bröt jag kontakten med på en dag för att aldrig umgås med dem igen.

Att smälta in och bli omtyckt har jag aldrig haft problem med, jag säger med säkerhet(Ja, den jävla självsäkerheten tänker ni.) att vilken social grupp ni än placerar mig i så kommer jag bli omtyckt och smälta in.

Jag har en god filosofi i botten vilken jag utvecklade under ett år av cannabisbruk och djupa filosoferingar, om hur människor skall vara och om hur kärleken skall vara, men den kan jag inte leva ut här i dagens samhälle, det går inte för mig, kanske ingen annanstans heller men det vill jag inte tänka på nu.

Men jag är väl medveten om mitt "handikapp" och jag går inte in i relationer med tjejer i dagens läge, då jag vet att det slutar med att jag sårar dem pga min egenkärlek. Problemet där är att de flesta av tjejerna jag pratar med på ett djupare plan, om än bara för en dag, en timme, blir mycket intresserade utav mig, en del som besatta. Det är faktiskt jobbigt för min del och jag försöker alltid få dem att förstå att jag verkligen inte är vad dom vill ha i en relation. Jag känner självklart en viss ensamhet, alla vill väl ändå ha kärlek, men jag har accepterat att jag faktiskt inte är värd den kärleken dem vill ge mig och jag går inte in i en relation förrens jag är mogen för det, om någonsin blir det.

Kan ge ett exempel lite kort om min enda relation, där jag fick det svart på vitt.

Träffade en underbar tjej, en riktigt underbar tjej, gudomligt vacker inifrån och ut. En sådan en vilken man som hellst skulle gifta sig med på en sekund och garanterat aldrig ångra sig. Jag försökte göra mitt bästa, men, det slutade med att jag helt abrupt avbröt kontakten med henne, utan att säga ett knyst. För henne var det självfallet otroligt smärtsamt och under flera månader letade hon efter mig, tillslut klarade hon det inte längre och tog till metoder vilka skulle göra att jag hamnade i en mycket besvärlig sits (Helt rätt utav henne) och vi träffades igen, jag såg sorgen i hennes ögon och tårarna rinna från hennes kind. Jag visste och förstod ju exakt varför, men jag kunde inte känna med, känna ånger eller få dåligt samvete, jag försökte men jag kunde inte. Jag grät dock en tår vid det tillfället, för mig själv, för att jag verkligen fick det svart på vitt rakt i ansiktet vem jag var och att jag precis hade "dumpat" något jag trodde var min dröm, något som är varje mans dröm.

Efter detta ca 3 timmars scenario gick jag hem och allt var som vanligt, dock visste jag att dessa 3 timmar på sitt sätt avgjorde mitt liv.

Men, det tynger mig ju samtidigt inte, jag är den jag är och jag är glad för det, på mitt egna lilla sätt. Jag ser mig själv som smartast och det är min väg som gäller, goda råd existerar inte i min värld. Motsägelse igen när jag på ett sätt lever med en filosofi som enda grund men inte kan följa den.

Vardagligt är jag en gentleman och det gillar jag att vara, jag är tex väldigt noga med allt från att överlåta sitsen åt äldre, jag håller alltid upp dörren, jag bemöter alla vänligt med ett léende och hjälper till den som behöver hjälp osvosv. kan detta vara pga att jag i min filosofi ändå har en stor tro på själen /karma och dylikt, och att jag ändå är på det viset är för att jag genom denna tro lärt mig att hjälpa mig själv genom att hjälpa andra? Jag ser inget direkt värde i pengar, skulle jag vinna säg 40miljoner skulle jag utan att tveka en sekund skänka 35 av dessa till hjälporginisationer? Jag vill ingen något illa och jag vill att alla ska må och ha det bra?

Jag motsätter mig ändå allt som har med det moderna samhället att göra och jag varken kan eller vill studera eller jobba under någon. Jag glider igenom livet med lögner vilka underlättar mitt liv, dock så ljuger jag ej mer än en vanlig person mot dem som jag vet vill mitt bästa eller dem som hjälper mig nå mitt mål. Det har jag inget behov utav.

Jag har i övrigt haft en otroligt bra uppväxt. Samtidigt, för mig är inte blod tjockare än vatten och jag har inte normala familjära värderingar.

I mitt affärsliv är jag dock ärlig och jag skulle aldrig ens tänka tanken att huga någon som hjälper mig upp i ryggen.

När ni läser i det hela, skulle Ni klassa mig som att jag har antisocial personlighetsstörning, lider av psykopati? Somsagt har jag aldrig varit och pratat med någon om detta utan det är en "diagnos" jag ställt själv, men är det någon lättare typ då? Just iom att en hel del saker pekar mot Nej och en hel del saker pekar mot Ja? Undrar ni något är det bara att fråga! Och ni som kanske kommer med "Du borde avrättas" och dylikt. till er säger jag bara, det är verkligen inte mödan värt.

Nu orkar jag inte längre, har haft fullt upp och inte sovit på en +30 timmar så ha överseende om jag varit otydlig.

Edit: Kastar in lite punkter bara;

Jag är relativt självdestruktiv, fastän jag inte ser det eller mår dåligt utav det, svårt och förklara.

Jag läser personer mycket bra, det går emot antisocial personlighetsstörning/Psykopati?

Jag känner aldrig någon ångest och är aldrig deprimerad.

Jag förändrades grovt efter två rejäla snedtrippar på svamp/psilocybin trippar där jag för första gången fick möta mig själv öga mot öga. Efter dessa fastnade jag i ett totalt peace, love & understanding tillstånd vilket sakta rann ut. Men, jag känner fortf att det ändrade mig mycket, till något positivare om man kan säga så fastän jag fortf inte känner skuld, ånger och empati. Här måste jag slänga in att jag faktiskt kan känna empati för andra, men inte när det är jag som orsakat det för då har jag gjort "rätt".

Jag kan inte hur mycket jag än försöker placera mig själv i något fack, se en fast identitet.

Ahh, jag vet inte blir mer konfunderad medans jag skriver... Vem är jag? Vad tror ni? Är jag heeelt fel ute när jag tänker på psykopati?


Nu lägger ögonen av och hjärnan orkar inte mer, off to bed!

Må bäst!

Hej! Jag hamnade för några dagar sedan på en sida om psykopati samt antisocial personlighetsstörning. Jag har alltid vetat att jag skiljer mig från mängden och att jag är relativt knäpp. När jag läste om detta kändes det lite på ett skrämmande sett som jag "hittat" mig själv, men samtidigt så motsätter sig mycket. Jag beskriver så gott jag kan hur jag fungerar och tänker, är väldigt tacksam för svar.

Jag besitter de flesta utav kriterierna för att klassas som psykopatisk alt. antisocial personlighetsstörning, mig själv är absolut inget jag vill ändra på, för jag mår verkligen bra. Men jag vet att jag aldrig känner någon ånger, aldrig någon oro och det är inte "normalt". Och att gå till psykvården och berätta om det finns inte på kartan!

Innerligen känner jag mig som en väldigt god person, fastän jag vet att jag faktiskt sårar många nästintill alla dem som kommer nära mig, tillslut. Ja, det motsäger sig don't need to mention it.

För mig räcker det med att en person, en vän byter personlighet/inte längre delar mitt mål med livet för att jag utan ånger bryter en relation för livet på en sekund. Exempelvis hade jag ett mycket bra gäng, helyllefolk vilka jag umgicks med varje dag under ca 6 år, dessa bröt jag kontakten med på en dag för att aldrig umgås med dem igen. Och detta har jag gjort med massvis utav bra folk.

Att smälta in och bli omtyckt har jag aldrig haft problem med, jag säger med säkerhet(Ja, den jävla självsäkerheten/egenkärleken.) att vilken social grupp ni än placerar mig i så kommer jag bli omtyckt och smälta in.

Jag har en god filosofi i botten vilken jag utvecklade under ett år av cannabisbruk och djupa filosoferingar, om hur människor skall vara och om hur kärleken skall vara, men jag kan inte leva ut den här i dagens samhälle, det går inte för mig, kanske ingen annanstans heller men det vill jag inte tänka på nu.

Men jag är väl medveten om mitt "handikapp" och jag går inte in i relationer med tjejer i dagens läge, då jag vet att det slutar med att jag sårar dem pga min egenkärlek/egoism. Problemet där är att de flesta av tjejerna jag pratar med på ett djupare plan, om än bara för en dag, en timme, blir mycket intresserade utav mig, en del som besatta. Det är faktiskt jobbigt för min del och jag försöker alltid få dem att förstå att jag verkligen inte är vad dom vill ha i en relation. Jag känner självklart en viss ensamhet, alla vill väl ändå ha kärlek, men jag har accepterat att jag faktiskt inte är värd den kärleken dem vill ge mig och jag går inte in i en relation förrens jag är mogen för det, om jag någonsin blir det.

Kan ge ett exempel lite kort om min enda relation, där jag fick det svart på vitt att någonting med mig är lite galet, hur bra jag än mår.

Träffade en underbar tjej, en riktigt underbar tjej, gudomligt vacker inifrån och ut. En sådan en vilken man som hellst skulle gifta sig med på en sekund och garanterat aldrig ångra sig. Jag försökte göra mitt bästa, men, det slutade med att jag helt abrupt avbröt kontakten med henne, utan att säga ett knyst. För henne var det självfallet otroligt smärtsamt och under flera månader sökte hon efter mig, tillslut klarade hon det inte längre och tog till metoder vilka skulle göra att jag hamnade i en mycket besvärlig sits (Helt rätt utav henne) och vi träffades igen (Lättast för mig), jag såg sorgen i hennes ögon och tårarna rinna från hennes kinder. Jag visste och förstod ju exakt varför, men jag kunde inte känna med, känna ånger eller få dåligt samvete, jag försökte men jag kunde inte. Jag grät dock en tår vid det tillfället, för mig själv, för att jag verkligen fick det svart på vitt rakt i ansiktet vem jag var och att jag precis hade "dumpat" något jag trodde var min dröm, något som är varje mans dröm.

Efter detta ca 3 timmars scenario gick jag hem och allt var som vanligt, dock visste jag att dessa 3 timmar på sitt sätt avgjorde mitt liv.

Men, det tynger mig ju samtidigt inte, jag är den jag är och jag är glad för det, på mitt egna lilla sätt. Jag ser mig själv som smartast och det är min väg som gäller, goda råd existerar inte i min värld. Motsägelse igen när jag på ett sätt lever med en filosofi som enda grund men inte kan följa den.

Vardagligt är jag en gentleman och det gillar jag att vara, jag är tex väldigt noga med allt från att överlåta sitsen åt äldre, jag håller alltid upp dörren, jag bemöter alla vänligt med ett léende och hjälper till den som behöver hjälp osvosv. kan detta vara pga att jag i min filosofi ändå har en stor tro på själen /karma och dylikt, och att jag på det viset genom denna tro lärt mig att hjälpa mig själv men samtidigt hjälpa andra? På ett ganska ytligt och själviskt sätt? Jag ser inget direkt värde i pengar och skulle jag vinna säg 40miljoner skulle jag utan att tveka en sekund skänka 35 av dessa till hjälporginisationer? Jag vill ingen något illa och jag vill att alla ska må och ha det bra? Betyder detta att jag inte är psykopatisk?

Jag motsätter mig ändå allt som har med det moderna samhället att göra och jag varken kan eller vill studera eller jobba under någon. Som en sorts barnslig trots? Jag glider igenom livet med lögner vilka underlättar mitt liv och har alltid gjort så, på det sättet klarat skola och allt utan att göra ett skit, genom att "smöra" på ett riktigt osynligt sätt, dock så ljuger jag ej mer än en vanlig person mot dem som står mig "nära" eller dem som hjälper mig nå mitt mål.

Jag har i övrigt haft en otroligt bra uppväxt. Samtidigt, för mig är inte blod tjockare än vatten och jag har inte normala familjära värderingar. Även här känner jag en viss empati för mina föräldrar, jag vill inte se dem gråta över mig men jag kommer och kan inte att ändra mig.

I mitt affärsliv är jag ärlig och jag skulle aldrig ens tänka tanken att hugga någon som hjälper mig i ryggen.

När ni läser i det hela, skulle Ni klassa mig som att jag har antisocial personlighetsstörning alt lider av någon mild form av psykopati? Somsagt har jag aldrig varit och pratat med någon om detta utan det är en "diagnos" jag chansat på själv, men jag är ju ingen doktor. En hel del saker pekar mot Ja och en del saker pekar mot Nej?


Kastar in lite punkter bara;

Jag är relativt självdestruktiv, fastän jag inte ser det eller mår dåligt utav det, svårt och förklara.

Jag har testat en skara olika droger.

Jag läser personer mycket bra, det går emot antisocial personlighetsstörning/Psykopati?

Jag känner aldrig någon ångest och är aldrig deprimerad.

Jag förändrades grovt efter två rejäla snedtrippar på svamp/psilocybin där jag för första gången fick möta mig själv öga mot öga, ego-död smärtsam utav bara helvette, efter denna tappade jag verkligen all rädsla, jag vet att jag aldrig någonsin kommer vara så fruktansvärt rädd som jag faktiskt var då. Efter dessa fastnade jag i ett totalt peace, love & understanding tillstånd vilket sakta rann ut till stor del. Men, jag känner fortf att det ändrade mig mycket, till något positivare om man kan säga så fastän jag fortf inte känner skuld, ånger eller någon direkt empati. Måste dock slänga in att jag faktiskt kan känna empati för andra, men inte när det är jag som orsakat det för då har jag gör ju inga fel...

Jag kan inte hur mycket jag än försöker placera mig själv i något fack, se en fast identitet.

Ahh, jag vet inte blir mer konfunderad medans jag skriver... Vem är jag? Vad tror ni? Är jag heeelt fel ute när jag tänker på psykopati? Fråga om det är mer ni behöver veta för att kunna svara....


Ursäkta om jag i texten varit otydlig, har inte sovit på nu en jävla massa timmar..

Må bäst!

Infogat ett ämne som hörde till den här tråden.

/Mod.

Är det möjligt att en man med antisocial personlighetsstörning kan hysa varmare känslor för en kvinna? Någon som lider riktigt, riktigt gravt av psykopati? Om inte, är det möjligt att han kan se en kvinna som en viktig ägodel han inte vill såra?

vart träffade du honom?

IbaItem, jag kan sätta rätt mycket på att du egentligen bara är en smart kille med ett lätt utanförskap som romantiserar kring den här typen av störningar. Jag har sett dem förut. Du gestaltar en person med ovan nämnda störning genom de känslor dennes beteenden väcker hos en normalt fungerande individ. För en människa som faktiskt tänker i de banor du beskriver är det betydligt svårare att se dessa uppenbara skillnader och berättelsen hade varit mer svårtförståelig för gemene person.

Du kan varken övertyga mig om motsatsen eller hoppa på mig, för det här är Flashback. Jag menar inget illa.

På min arbetsplats, kan tyvärr inte gå in på var..

Det inlägget skrev jag väl i smärre desperation samt med en hel del övertrötthet i mig... Att jag romantiserade är dock inte sant, om det ser ut så var det omedvetet!

Jag har fått klart för mig och blivit av med dessa tankar. Vilket faktiskt känns underbart, fick känslan av att vara fast, klantigt av mig, att låta onda tankar gro... Jag lever med vädigt få vänner, men en jävla massa bekanta vilka jag endast har för egen vinning och vilka jag manipulerar, på samma sätt som dem försöker ha mig för sin egen vinning. Jag är väldigt svår att komma in på och tar i stort sett inte emot annat folk i mitt liv, om jag då inte kan se deras äkthet, Everything is in the eyes...

Det som fick mig att inse vilken galen bana jag börjat gå på var faktiskt igår, en av mina vänner jag talade med fick det att klarna, och så enkelt.

"jag kan förstå hur du känner, det här om att du vill kunna känna dig "hemma" nånstans.. att det skulle kännas bra om du fick veta att du är en "psykopat" och därför är som du är.. som någon slags "ursäkt" lr förklaring..

jag tror man kan manipulera folk som man inte bryr sig om om han verkligen har inställt sig på att "jag skiter i folk som jag inte känner, jag vill inte lära känna nytt folk".. det är din inställning som gör att du "lurar" folk, att du manipulerar de

för om du tänker på det.. så låter det rätt så logiskt.. att skiter man i folk och vill inte ha någon i sitt liv så blir man instängd och tar inte emot folk med öppna armar på sånt sätt bara sådär.. inte så konstigt att man manipulerar de som man inte känner något behov av att ha i sitt liv och då inte är ärlig och "äkta" mot de.."

Annars lever jag ett väldigt händelserikt liv och jag kom nog till en punkt där det gick för långt, där allting bara blev en enda röra och jag för en stund tappade mig själv...

Och, absolut kommer jag inte hoppa på dig, jag skriver här för att få kritik och synpunkter från alla håll och vinklar. Jag är mer tacksam! Samtidigt som du skriver med en "artighet" och inte denna typiska onödiga dryghet finns i överflöd här på flashback, den tål jag verkligen inte...

Må bäst! För det gör nu jag!

Jag tror inte du kan klassas som psykopat enligt dom diagnostiska kriterierna i alla fall inte en uppenbar sådan. Alla har som sagt drag av allt detta och jag får intrycket att du mest av allt vill ha en saning som förklarar din situation och person så att du på detta sätt ska känna som en psykopat. Det är en önskvärd egenskap att aldrig känna ånger att själv alltid veta bäst och att dessutom vara begärlig för kvinnlig lusta. Kan själv känna igen mig i din beskrivning från ett skede tidigare i mitt liv men absolut inte där jag är idag. Mitt råd (även fast du uppenbarligen skiter i det om du är psykopat) är att fortsätta att granska dig själv som du nu precis har gjort. Detta självsanerande beteende talar direkt emot psykpatens. Att du dessutom ställer en öppen fråga för att få svar är ett konkret exempel på att du funderar över vad andra har för tankar kring dig som person, alltså blir min ödmjuka dom; Ej psykopat...

Trevlig helg!!